Sandmannen

Igår morse var jag, fruktansvärt nervös, med och stöttade Samuel inför fiolgraderingen. I olika musikrum gick ungdomar och sjöng upp sig, eller spelade sina fiollåtar inför graderingen. Alla var ju utvalda för att de är så duktiga. Samuel var faktiskt också nervös, men jag tror det gick bra. Det sa hans fiollärare, som fick vara med en stund där inne hos den brittiske jurymannen. Jag fick stå utanför och oroa mig. Om någon vecka får vi höra resultatet. Gick det bra får han ett diplom.

Efter den pärsen skulle jag på konferens ute i Lännersta. Körde vilse och kom in på en ganska liten och backig väg. Ringde en av konferensdeltagarna och det visade sig att de var ute och försökte få loss bilarna, som kört fast i backar, för tre av de andra deltagarna. Jag fick litet tips om vägen och började köra tillbaka.

Hej å hå, så satt jag också fast! Helt ensam ute bland några spridda tomma villor. Nå, jag försökte komma loss, genom att backa, rulla, köra framåt. Icke! Bilen gled obönhörligt, vad jag än gjorde mot diket och började luta betänkligt. Försiktigt bromsade jag fast bilen och gick ut för att se vad som kunde göras. Ingenting!

Ringde konferenskompisen, som lovade att ringa upp när de andra bilproblemen var lösta. Jag bad henne också att kolla på datorn var jag befann mig i förhållande till konferenslokalen. Medger att jag var en aning orolig, bara en aning. Det mesta brukar ju faktiskt lösa sig till slut.

Såg en jättelik sandbil som for förbi på en korsande väg 50 meter bort, men inte hann jag dit i tid. Suckade litet och klurade på vad jag skulle göra härnäst i detta tysta no-where. Då hör jag en lastbil, kastar mig mot den litet större vägen - så fort man nu kan kasta sig när det är glashalt på hårt packad snö. Och har man sett - där kommer den jättelika sandbilen tillbaka! Jag ställde mig mitt på vägen och pekade mot min bil. Sandbilen stannade och föraren vevade ner rutan, mer än 2 1/2 meter upp från mitt ansikte.

"Oj, det är som att tala med Gud!" öppnade jag. Mannen log och så förklarade jag det han redan sett - min bil som stod tvärs över vägen med halva rumpan i diket. Han körde resolut in på den smala vägen, åt handra hållet mot där min bil stod - det var ju vid en korsning - och började backa mot min bil. Fast!! Den jättelika lastbilen bara slirade och jag slog handen för pannan. Elände!

Men, men, det var en man som varit med förr. Han körde fram en bit, satte på sandingen och backade bakåt på sin egen sandade gång. Jag skrattade högt! Så himla listigt!

Nå, tätt intill min bil plockade han fram en spade och sandade framför och bakom mina hjul. Jag körde plättlätt loss bilen medan sandmannen väntade.

Jag blev så himla lycklig! Klev ur bilen för att tacka och frågade om jag fick ge honom en kram som tack. Han blev röd ända upp till himlen och svarade ett blygt "ja", så jag gav honom en bamsekram och kallade honom för dagens hjälte och nästan tackade ihjäl både honom och mig själv. Tänk så otroligt lycklig jag blev över alltihop. Jag känner mig fortfarande så tacksam över att det löste sig så enkelt. Jag bara älskar enkla lösningar!

Ja, sedan visade det sig att jag bara var ett par hundra meter från huset där vi skulle ha konferensen. Och huset låg vid vattnet, det snöade så vackert och lunchmaten var fantastiskt god - oxbringa med rotmos och massor av olika grönsaksblandningar och chokladmousse till efterrätt i ett litet glas på fot. Fast egentligen hade de kunnat servera mig grus, för jag var så glad att jag nog inte hade märkt något...

Om det är vackert utanför fönstret när jag är på heldagskonferenser, brukar jag sätta mig så jag ser ut. Nu såg jag över Lännerstasundet över till Fisksätra och mörkret sänkte sig under eftermiddagen med vackra blå toner medan snön föll. Quelle njutning!