Läshunger

Jag är fruktansvärt läshungrig! Hittar ingenting att läsa! Det låter löjligt, särskilt med tanke på att jag har högar med nyinköpta, lånade och fådda böcker i alla rum - njae, inte i sonens, han har egna högar.

Ingenting lockar, dock. Den här situationen är jag med om ett par gånger om året, som mest. Då går jag till biblioteket och hungerlånar en stor bunt böcker. Oftast finns där något som väcker min lust igen. Men nu har mitt bibliotek stängt en månad för ombyggnad och jag känner mig vilsen. Som om ens vanliga mataffär skulle stänga en månad och man skulle var hungrig, men inte veta vad man ville äta. Den där speciella vandringen man gör förbi allt möjligt, man läser, klämmer, funderar. Jag tycker den vandringen känns bäst där man är hemma. Eller gör jag det egentligen? Självljug - jag är bara för lat för att åka till nästa bibliotek! Jag vet ju hur det blir. Tiden går, eller snarare timmarna. Jag tittar och läser och njuter och plötsligt har jag famnen full av böcker och är trött och hungrig, men vill bara hem och börja läsa och struntar i att äta. (Det är bl a här behovet av en man kommer in.)

Ja, och så får jag dyra påminnelselappar två månader senare, betalar mina böter (förr eller senare) om inte bibliotekarien, som känner mig väl, tar bort böterna. "Betalar" med en, eller flera av mina engelska eller amerikanska böcker jag köpt när jag rest eller via nätet. Jag kommer ändå inte att läsa om dem och bibliotekarien blir så glad över nyförvärvet. De tar inte emot vad som helst förstås, men jag läser inte vad som helst heller...

I natt när jag inte kunde sova läste jag i nämnd ordning VI-tidningen, Pedagogiska magasinet, Speciallärartidningen, en gammal Allt om mat och en ny Allt om mat. Somligt var så ini h-e tråkigt att jag blev arg över att man får trycka sån skit, alltså somnade jag inte. Somligt var intressant, alltså somnade jag inte. Detta larvande pågick mellan 2 och 5 i natt.

Det slutade med att jag läste en liten diktvolym jag köpt i England för många år sedan, Christina Rosettis dikter. En handlade om Laura och Lizette som jagade gnomer som lockade dem med äpplen. Jag fattade noll av det romantiska innehållet, rena haschstoryn, men språker var vackert, så jag somnade till slut. Låter inte vidare logiskt, det sista, men so what!

Nu ska jag hem och rota i bokhögarna.