Bilder, bilder!

Har ägnat en stor del av påsken åt att lära mig bildhantering på datorn. Samuel (syns på bilden här intill) lärde sig samtidigt. Jag kan lugnt säga att det inte hade gått så fort och lätt att lära sig, om inte han hade varit med. Han behövde bara få digitalkameran i handen, så listade han ut i stort sett alla funktioner på den. "Man kan filma med den!" Nähä du, tyckte jag... Feeel! Han filmade många roliga stumpar, bl a en sex minuter lång film, där han springer efter sin cyklande kompis. Han sjunger och ger tittaren små upplysningar här och där längs vägen. Vårgruset rasslar under fötterna och man blir lätt sjösjuk när man ser den. Som om springet inte vore nog, hoppar han ett par gånger och säger andtrutet "HOPP!" när han gör det. Han låter levande och lycklig och jag blir glad och stolt över honom när jag ser filmen. Vi har nu bränt den på en cd, så han kan ta med den till skolan och till pappa och visa.

Ovanstående kanske inte är så märkvärdigt, men med tanke på att varken jag eller min son kunde det för en vecka sedan, så... Dessutom är han bara drygt sju år gammal och kan göra allt arbete helt utan hjälp. Han satt på en middag på påskafton och undervisade oss vuxna i blixtrande hastighet hur man skulle göra.

Tillbaka på jobbet - stress, stress. Har besämt mig för att gå undan och göra något jag gillar och som, helst inte, ska ha med jobbet att göra, minst en gång om dagen. Därför sitter jag nu ensam och inlåst (låter sorgligt, men är skönt och självvalt) i datasalen och bloggar. Det gör jag bara för att jag gillar det. Känns som om man pratar med någon, fast man slipper folk. Bara fläktarna susar. Jag hör elever traska utanför och prata ibland.

Generellt gillar jag liv och rörelse, men jag vill inte alltid delta, sitter gärna vid sidan om och njuter. Det är inte fråga om något smitande, jag deltar oerhört mycket och är engagerad i alldeles för mycket för att det egentligen ska var bra för mig. Har svårt för att säga nej, så mycket är ju roligt och intressant.

En finess med att bli äldre (det blir man ju hela tiden) är att man inser att man inte är oumbärlig. Kanske andra inser det i tidigare ålder än jag gjort. I så fall är det bara gratulera. Själv har jag varit litet trög i det här avseendet. Att lära sig leva tar hela livet, tycks det mig. Eller så är det så det ska vara? Klyschor, klyschor.