Sex svartklädda män

Längst framme i horror-vacui-kyrkan stiger sex män i svarta kostymer och svarta skjortor fram. De ställer sig bredbent på linje framför altarringen, tittar allvarligt, nästan hotfullt känns det som, på oss som sitter i bänkarna. Maffian, hinner jag tänka innan den längste av dem smidigt stoppar sin stora hand innanför kavajen och drar fram sin osäkrade - stämgaffel. Sedan sjunger de sex männen i Optina Pustyn grekiska och ryska sånger från 1600-talet och framåt, så hjärtat smälter.

Vår kör sjunger 4 sånger av Rachmaninov tillsammans med dem. Förra året vid den här tiden sjöng vi tillsammans med Optina Pustyn och lyssnade på deras fantasiska sångkonst. Inte ett ord begriper man (vare sig av det man själv sjunger eller det de sjunger), men det är betydelselöst - vi kan inte missa när det är sorgligt eller bara sentimentalt. De sjunger Venetiansk natt så håret reser sig på mina armar och jag suckar av njutning, de sjunger Kerubhymnen så jag önskar det aldrig ska ta slut och de sjunger Stenka Razin, den ryska folkvisan, alldeles lagom många verser, alltså nio stycken. Extranumret blir den sång som slutar med en extremt lång och låg baston, tagen av den längsta och smalaste av männen. Applåderna vill aldrig ta slut...