Visst behag

Igår kväll var Samuel och jag på Stadsteatern och såg Hedwig and the Angry Inch, en rockmusikal - jag var rätt missnöjd med innehållet och framförandet, medan Samuel tyckte det var bra. Det verkade större delen av publiken också tycka av applåderna att döma.

Bredvid oss satt ett lesbiskt par som kysstes läääänge med tungorna i varandras magar - sonen log generat.

Efter föreställningen vandrade jag och Samuel runt i centrala Stockholm och tittade på litet av varje. Det var varmt och skymningsljust, en man spelade Abbas The winner takes it all mjukt på saxofon i oändlighet, på Drottninggatan. Vi pratade om vad vi såg och om hur skönt det var att bara släntra runt dit benen bar.

Samuel hade aldrig ätit kebab så vi satte oss utanför ett litet "hål i väggen" och delade en kebab medan vi tittade på ljuset och människorna som gick förbi till ljudet av saxofonen en bit bort. Samuel upprepade flera gånger att han tyckte det var så skönt att flanera, utan att ha ett mål. Just det att vi inte hade ett mål upprepade han flera gånger.

På väg till parkeringsgaraget ville Samuel ha glass, så vi köpte två kulor glass av märket Lejonet och Björnen. Samuel konstaterade genast att saffransglassen var fantastisk. Hasselnötsglass och mango- och limesorbet var två andra sorter vi provade. Långsamt glassätande gick vi till bilen och åkte hem. Då hade det mörknat.

Idag tycker jag att jag passerat en gräns när det gäller värmen och fukten. Jag har gett upp kravet att göra något vettigt, jag har gett upp att känna mig fräsch och nyduschad. Jag bara finns och nästan njuter av att inte ha någon ordning på mig själv, att vara halvsvettig, inte ha någon vettig planering. Vi tänkte gå och se Prideparaden inne i stan, men det orkar ingen av oss i detta varma, gråa, fuktiga väder. Ännu regnar det inte, men det hänger i luften. Rätt behagligt, när man väl gett upp.