Idag ringde Samuel, strax efter jag ätit lunch, och ville att jag skulle komma och hämta honom eftersom morgonens huvudvärk blivit redig migrän. Min väska stod i lärarrummet, eehh, personalrummet, så jag skulle bara hämta plånboken och bilnyckeln.
Letar och letar efter plånboken, tömmer väskan flera gånger - ingen plånbok! Hjärtat hamrar, tusan inte nu, jag måste ju hämta Samuel, måste spärra bankkortet och bensinkortet... Ber en kollega ta hand om eleverna, kör någorlunda enligt lagen och hämtar sonen som drööööjer, jag håller på att gå upp i limningen (undrar var jag är limmad - på mitten?), väntar, väntar, väntar. Äntligen dyker han upp med tröja och jacka och tung ryggsäck släpande.
Full fräs hemåt, föser ungen i säng med huvudvärkspulver, suppositorierna slut, iväg till skolan, upp i klassrummet där eleverna är i blandad form pratiga och flitiga, kastar mig över datorn och slår upp telefonnummer till kortspärrar och spärrar två kort. Pust! Tar resten sen!
Nu kan jag gå igenom veckans engelska. Det går en kort stund i lugn och ro.
Någon knackar på dörren, en elev öppnar. Där står en kollega leende och håller upp min plånbok. Jag blir både glad och förvånad, och alla möjliga scenarior korsar blixtsnabbt min hjärna.
"Men var...?" börjar jag.
"I min väska!" skrattar kollegan.
Efter litet utredande kommer vi fram till att vi båda har svarta, liknande skinnväskor och att jag helt enkelt lagt plånboken i hennes väska i stället för i min egen, efter att jag använt ett av mina kort vid datorn i arbetsrummet.
Tja, nu får jag vänta på nya kort, eftersom man inte kan "ospärra" dem. Några kolleger tyckte synd om mig för det, men jag tycker att man kan se det som att jag får nya blanka kort istället för de gamla!
Och hjärtat har fått sig en genomkörare...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
7 comments:
Häpp -vilket äventyr! Sådant som inte får hända -men som händer.
Jag glömmer aldrig när jag skulle resa ner till Skagen för många, många år sedan - Jag gick till bankautomaten för att ta ut lite reskassa - men av någon anledning å var jag osäker på min bankkod- så jag knappade in olika varianter flera gånger och "sörpl" så snodde automaten mitt kort och jag stod där som ett fån.
En dryg timma innan tåget till Göteborg skulle gå.
Men tack och lov -en studiekamrat kunde låna mig lite pengar och när jag kom hem efter en vecka så kunde banken fixa ett reservkort tills jag fick ett helt nytt. Blankt och vackert:)
Låter sorgligt med migrän? -huvudvärk på din son,stackars han, han är ju inte så gammal. Jag har en bror som led av migrän under hela sin tonårsperiod - han slet periodvis med sina studier för att inte halka efter.
Stackars min älskade lille Samuel! Jag vill inte att han ska ha det så jobbigt. Behöver du "titta-till" hjälp någon gång när han inte mår bra - så är det bara att höra av sig!!!
Vilken plånbokshistoria! Ojoj, stackars även du - fy f-n vilken pärs! Men tur i alla fall att det redde upp sig.
Ha det så gott båda två. Jag har lite pryar till Samuel - hör av mig snart. Kramar till er
Jag är mycket bra på att glömma saker här och var. Handväskan på soptunnan hemma, vilket jag kom ihåg efter 3 mil, skorna på bilen (som åkte av efter bara några hundra meter och som senare återfanns på en grannes grindstolpar), Visa-kort i ICA-affären eller på disken hos bilverstan.
Fast den gången var det inte riktigt mitt fel. En annan kund som var samtidigt som jag tog mitt kort med sig...Men inte upptäckte jag det förrän dagen därpå!
Men jag vet precis hur det kändes för dig, vilken ångest som infinner sig innan man har spärrat kortet!
Jag lider med din Samuel eftersom jag hade svår migrän ända tills jag blev pensionerad. Men det är väl ingen tröst att det går över när han blir äldre...Tur i alla fall att det finns bra piller som hjälper någotsånär.
inkan: Ja, de flesta av oss har väl klantat till det vad beträffar korten. Tyvärr händer det oftast när man har bråttom och det är ju när man ska resa bort eller ska göra något annat viktigt. Men spännande blir det. :-)
Jag har haft migrän sedan barnsben och förstår verkligen hur det är. Akupunktur satte punkt för min migrän för ungefär 15 år sedan. Får väl ta med sonen till akupunktören om det blir värre.
eleonora: Tack,vad gulligt att du erbjuder hjälp! Farmor flyttar i dagarna ut från innerstan, så vi har gott om hjälpkvinnor! Härligt!
Jag tog missödet som en kvinna - allt löser sig på ett eller annat vis.
Vi ska höra av oss, Eleonora! Kram!
musikanta: Ja, det är verkligen bra med stolpillren - hjälper snabbt och man behåller maten.
Själv har jag hållit soporna i handen och kastat hemnycklarna i sopnedkastet... Mitt i natten. Fniss. Vad gör man inte för att få det litet spännande?! :-)
Vilken tur ändå... och jag ler igenkännande.
Här har vi letat efter fribiljetter till tornerspel... som ju låg på köksbordet... vem har städat bort dem???? De fanns inte trots att vi letade överallt och fadern betalade nya biljetter till det utlovade. Så fort ungdomarna åkt, slog det mig... kylskåpet... och där hängde de. Lite för sent. Och då mindes jag förstås vart jag städade bort dem...
Så nu har vi bara en cykelnykel som försvann spårlöst när maken trodde att han hängde den på sin krok... t.o.m. dammsugarpåsen är obducerad.
Hoppas Samuel kvicknat till. Jag har återvänt från min bloggdvala.
Jag kan få fullkomlig panik nästan, när någon kund börjar rota i sin väska och sina fickor och man ser blicken som först är lite förvirrad och sedan blir något helt annat och man vet precis hur hemskt det är och hur orolig man blir.
När jag bröt handleden bytte jag tröja i lasarettets toalett eller hahaha .. på toaletten, inte i .., och jag fick för mig att jag hade lagt plånboken på tvättfatet och när vi sedan skulle till ortopeden i Lund, var den borta.
Jag spärrade alla kort innan vi gav oss iväg och jag var så UPPRÖRD över hur fräcka människor kan vara .., stjäla plånböcker inne på ett sjukhus .,. hemskt var det ju.
En månad senare när jag återvänder till affären och ska börja arbeta, vad hittar jag då i mitt klädskåp?
Jepp.
Plånboken.
Jag hade aldrig ens haft med mig den till sjukhuset.
Bloggblad: Ibland blir det dyrt att inte hitta, eller krångligt...
Bloggvila kan man behöva emellanåt - det tar faktiskt en del tid att formulera sig och svara och läsa andras bloggar. Ett kärt besvär, men ibland tar den påtagliga verkligheten all tid och kraft. Men det är väl som med resten av livet - det går upp och ner.
elisabet: Jag känner igen mig i upprördheten - man fattar inte hur fräcka en del kan vara!
Precis som för dig var jag orsaken jag själv, men samma dag blev faktiskt en kollegas väska stulen inne på skolan och den listige tjuven insåg att man kunde ta bilen också, vilket han gjorde. Inte kul!
Post a Comment