Sunday, January 04, 2009

På Lundsjöns is

Ännu en långpromenad, med Kerstin, i kylan. Skulle vandra på Lundsjöns is. Möttes av glad son, som åkte skridskor med pappa, lillasyster och bonusmamma. Underligt att möta sitt eget barn och tvingas gå därifrån och lämna honom fast man, och han, inget hellre vill än gå tillsammans. Inget fel på pappan, men längtan blir stor efter några dagar.




Den lågt stående solen lyckades bara färga några trädtoppar en stund senare. Många glada hundar och barn mötte vi på vår promenad, springande, chokladdrickande eller vilande på isen, som dånade som ett urtidsdjur med jämna mellanrum.

6 comments:

Panter said...

När du skriver om hur isen kan låta, så kommer jag ihåg, att det är så. Så länge sedan var det jag var ute på någon is...
Det är kluvet det där med barnen, att ha dem och inte ha dem, det förstår jag. Jag upplever något liknande med mina (nästan) vuxna döttrar.

Christina said...

Usch, när isen dånar så där blir jag jätterädd, brrr.

Det såg härligt ut på bilderna men det där med att lämna sonen lät jobbigt. Det är ju så i många familjer idag, men jag förstår att saknaden måste bli hur stor som helst.

Han ser förresten oerhört trevlig ut, sonen.

Amber said...

Panter: Ja, det liksom morrar och sedan smäller det till med efterklang.

Ah, då är det ytterligare ett steg när de blir nästan vuxna... Pust!

Christina: Min väninna blev också rädd.

Ja, man får verkligen träna på att inte ägna för mycket tid åt saknaden.

Vad roligt att du tycker sonen ser trevlig ut - det är han! Charmig och vänlig utan att vara mesig.

Eleonora said...

Det hörs att du gjort en finfin promenad och bäst av allt: du träffade din älskling!

Kram på dig

Inkan said...

Isrunor
hemliga tecken i det kalla
mönster i blåvitt

Dina bilder är så vackra

Amber said...

Eleonora: Ja, Både promenad och älskling är viktiga delar i livet! Ser dig promenera förbi mitt jullovsfönster ibland. Kram!

Inkan: Isrunor - fint ord! Poetiskt. Det ska jag låna av dig!

Vad roligt att du tycker om mina bilder!