Tuesday, March 31, 2009

Livets flod

Har precis sett tv-programmet Vem tror du att du är?, där Thomas Bodström följer en släkting. Ett alldeles fantastiskt program. Som vanlig faller jag i tårar med jämna mellanrum. Har ni inte sett programmet, så går det i repris 1/4, 2/4 och på SVT24 5/4. Se det! Vilket människoöde! Och vilka härliga målningar!

Tänker förstås på vad våra liv blir i den långa kedjan och i tidsflödet. Vad lämnar jag efter mig? Hur kommer man att se på mig när jag varit borta länge? Jag lämnar ju efter mig allt möjligt: Målningar, teckningar, dikter - både publicerade och opublicerade - noveller, dagböcker, en pågående roman, som jag hoppas jag lyckas ge ut snart, radioinslag, tv-inslag och massor av bilder och filmer förstås. I motsats till Bodströms släkting har jag ju barn som kan föra en del vidare och som kan komma ihåg.

Isch. Jag tänker för mycket. Som vanligt. Det fick jag höra redan som liten.


Litet suddig bild av en målning jag gjorde 1992. Den får vara med ändå - det är ju vår. I dag pratade jag med de gula krokusarna i gräsmattan när jag kom hem. Jag blev så glad över att de kommit upp. Jisses.

5 comments:

eller said...

Tack och lov för tänkande människor! Min tanke om detta ämnet, vad vi lämnar efter oss är: Jag känner mig glad och lättad över att inte vilja lämna efter mig mer spår än att generationen närmast mig kommer ihåg mig. Jag sparar på så mycket både fysiskt och mentalt och tänker också mycket,och att det inte riktigt är mitt problem vad som sker när jag är död. Söker man så finner man, om man nu vill veta mer.

Panter said...

Intressant tanke. Man kan ju fundera på hur vi idag tolkar de spår och minnen vi har av dem som lämnat oss. Hur sanna är de eller är de en del av en bild som vi vill ha? Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll.

Amber said...

eller: Jo, det är skönt med tänkande människor, men ibland blir man trött på sin egen hjärna, som aldrig vill lämna en riktigt i fred - vilket man egentligen ska vara glad för. Det blir så krångligt emellanåt bara...

Visst har du rätt i att det inte är ens eget problem när man väl är död. Men jag vill faktiskt finnas efter min död ändå. Motsägelsefullt minsann.

Panter: Jag har faktiskt inte tänkt åt det hållet. Tänker på min moster, som lämnade efter sig dikter och fantastiska teckningar, som hänger på olika ställen hos släkten. Mina målningar hänger inte bara hos släkten - jag har ju sålt en hel del också.

Någon "sann" bild går ju inte att få, förstås. Det går ju knappt av en levande människa. Nej, det spelar ingen roll vilken bilden är - man är ju dessutom död, så...

Du gav mig en ny synvinkel i alla fall, Panter. Tack för det!

Inkan said...

Jag har sett små knoppar i gräsmattan- snart så exploderar de....

Visst var det ett intressant program med Thomas Brodström. Jag såg det på webben sent på kvällen. Släktforskninbg är roligt & spännande.
Jag har forskat i många år tillsammans med min broder. Och jag lyckades bl a lösa en gåta som var hemlig, mycket hemlig i min mors familj.
Jag hittade igen min morfars far -och hans familj samt massvis av ättlingar (morfar hade många halvsyskon) De levde i USA och häromåret träffade jag min 'secondcousin' Karen när hon besökte Stockholm. Vi såg släktskapet direkt när vi möttes. Generna går igen...

Amber said...

Inkan: Jag har inte själv sysslat med släktforskning, men ett par av mina bröder har det. Vår släkt kommer från Tyskland, USA, Finland och Ryssland.

Jag har också en hel del släktingar i USA. Min syster bodde där i 30 år dessutom och min farfar och farmor bodde där och är också begravda där.