Här lutar jag mig mot hopknölade kuddar när jag läser min morgonlektyr, som kan vara en bok eller morgontidningen.Nedan en av de dikter som gladde mig i morse. Den är skriven av Florence Vilén, en välbeläst dam (googlar man henne så hittar man flera sidor med exempel på vad hon presterat under åren - mycket som är spännande) med många strängar på sin lyra. Hon är både romantisk och rått livsrealistisk. Dikten är ur hennes senaste bok Purpurpränt, som jag fick, dedicerad, av henne här om kvällen efter en trevlig och tämligen litterär middag hos en gemensam vän.
Känner igen mig när jag läser dikten. Kanske ska man inte vara helt ung för att uppskatta eller förstå den...
Utsikt när jag lutar mig mot de hopknölade kuddarna - Samir i djup sömn vid sängens fotända, och den vackra linnekretongen som är överdel på pläden vännen Siri sytt till mig i present för flera år sedan. Mitt älsklingstyg!
Samuels 1800-talsked i silver, som jag använder för att röra om i mitt kaffe. Den har han fått av sin farmor Åsa. Den är så otroligt välgjord och behaglig att hålla i handen - smäcker och lätt. Varje gång jag håller den i handen gläds jag åt det perfekt avvägda arbetet, bland det vackraste och enklaste jag sett. Jag skulle gärna vilja veta vem som gjort den. Tillägg: Har hittat ett papper som medföljde skeden. Den är gjord av Nils Lundholm, som 1811 var gesäll i Arboga och blev mästare i Lindesberg 1821. NL som syns i stämpeln är alltså hans initialer.
Se bara den lilla randen (den har säkerligen ett namn) som markerar övergången mellan skaftet och den kupade delen. Subtilt. Och på skaftets yttre del finns den andra utsmyckningen, silverstämplarna. Inte gillar jag uttrycket Less is more, men i detta fall stämmer det.
Vill man istället för att njuta av glädjeämnen gråta en skvätt, kan man lyssna till denna sång, här rent och chosefritt framförd av Thåström. De spelade den på P2 för en stund sedan och som vanligt... Tja, lyssna och se vad som händer.
Se bara den lilla randen (den har säkerligen ett namn) som markerar övergången mellan skaftet och den kupade delen. Subtilt. Och på skaftets yttre del finns den andra utsmyckningen, silverstämplarna. Inte gillar jag uttrycket Less is more, men i detta fall stämmer det.
Vill man istället för att njuta av glädjeämnen gråta en skvätt, kan man lyssna till denna sång, här rent och chosefritt framförd av Thåström. De spelade den på P2 för en stund sedan och som vanligt... Tja, lyssna och se vad som händer.
6 comments:
Vilka underbara bilder och vilken härlig dikt!
Tack Eva! Dikten är för kvinnor(människor) som levt ett tag och sett kärleken i vitögat. Tycker jag.
Det var en vacker sked och härlig dikt! :-)
Gillar det där tyget också!! Sköna, vackra saker att ha i vardagen minsann!
Vilket mysigt inlägg - så många trevliga saker du skriver om. Dikten gillar jag och silver är jag ju mycket förtjust i så ... och som grädde på moset ... Thåström!! Tackar, tackar!
Vad det är roligt med saker, föremål! Just nu tycker jag så mycket om att gå på loppis, att se allt vad som har tillverkats, för hand eller maskinellt. Alla fiffiga och tokiga lösningar. Ibland skrattar jag högt av förtjusning...!
Måste passa på att säga att jag tyckte också mycket om din gråskala, framför allt i Gott Nytt År-hälsningen. Hur solen speglar sig i vattnet...läckert!
Londongirl: Ja, trots att man under en viss period, om man var Politiskt Korrekt, inte skulle bry sig om det som var vackert. Jag är fullständigt övertygad om att det är viktigt i alla människors liv med det som är vackert.
Eleonora: Vad roligt att du hade glädje av inlägget! Thåström har jag aldrig lyssnat på särskilt, men den här var riktigt bra.
Carulmare: Ja, visst är det roligt med det handgjorda, ja, eller annat kul. Men gärna handgjort, det är så speciellt, så jordnära.
Tack för bildberömmet!
Post a Comment