En dag

Har varit på begravning idag. En körkamrat som, alldeles för ung, dog i en olyckshändelse. Det väcker många tankar.

Säkert tänker man på sin egen bortgång. Absolut skräck för att ens barn ska dö innan man själv hunnit. Det senare gör ont, är näst intill outhärdligt att snudda vid.

Alla som passerar, i detta fall, urnan - jag minns deras barn, män och någon hustru, som gått bort. Minns mest att det hänt, inte alltid hur. Utom när det gällt olyckor med barn eller ungdomar - han som körde ihjäl sig på motorcykel, väldigt ung. Hon, vars man dog för mycket länge sedan, då när jag flyttade hit för 34 år sedan och gick med i kören - den kören som sedan sex år är splittrad i två. Hon kan knappt gå. Många är gråhåriga, har svårt att gå. Tänk vad tiden gått. Jo, det är ett banalt yttrande - icke desto mindre sant. Det känns en sådan här dag.

De unga, stilla, med sänkta huvuden. Luften förstår att inte röra sig. Cellotonerna som aldrig tar slut, tack och lov, spelas av den dödes bror. Så lugnande. Prästen klarar inte att prata, måste gå undan en stund. Alldeles tyst i kyrkan. Den tysta väntan känns lång och stillsam. Självklar.

Många pratar med varandra på vägen ut, jag vill inte. Ålar mig ut, men kommer inte undan. Pratar.


Kontrast: Måste iväg - ska besiktiga bilen, hämta hunden från hunddagiset... Känner mig bedövad av kontrasten. Pratar med Samuel i telefonen på väg hem. Han är glad och frågar hur min dag varit. Säger oj när jag påminner om att jag varit på begravning. Finaste unge!

Nu sitter jag här i soffan med hunden och katten, en GT, gelehallon och torrostade jordnötter. Konstigt. På alla vis. Och jag är tacksam över att jag lever. Ytterst tacksam. Inte så kaxig alls.

Sociala medier - hurra!

Jag älskar de sociala medierna!! Just nu har jag skypen öppen, ser Samuel sitta och färglägga sina bilder på datorn och hör honom sjunga, i bakgrunden spelar hans bonusmamma piano och några vänner till dem hörs svagt i bakgrunden. Samuel har skärmdelat så jag ser precis varje detalj han arbetar med.


Själv sitter jag och skriver dagbok, bloggar, läser och skriver på Facebook och läser allt möjligt både i papperstidningen och på nätet. Hunden och katten ligger med en meters mellanrum och sover och en vacker kvinnoröst sjunger på P2. I just love it!

Med - och ändå ifred!

För övrigt blir jag så glad över alla kreativa unga kvinnor som bloggar och lägger ut bilder. Då menar jag inte direkt alla som skriver om smink, mode och dagens outfit på nätet, utan de som verkligen lägger ner tankar och/eller arbete på det de lägger ut (därmed inte sagt att det är fel på smink och mode i sig). Ett riktigt liv, så som jag tänker mig det. Här är en och här en annan. Jag är imponerad!! Heja tjejer!

Under min tid i Grupp 8 blev jag kallad "redigt fruntimmer" - positivt - av en man. Sedan dess använder jag det uttrycket - det är klart och tydligt och inte mesigt ett dugg. Betyder att man klarar sig i alla väder. Det kan man säga om dessa unga kvinnor - rediga fruntimmer!

Omväxt

Med Samuel vid orkesterdiket på operan, efter balettföreställningen vi såg. Somliga unga män har växt om sin mor. Det är i och för sig inte så svårt eftersom hon är 163 cm LÅNG. Bilden har farmor Åsa tagit med min iPhone, därav barmhärtigt mörker och sudd.

På gång...

Samuels mössa, som jag virkade för tre år sedan är tunn som ett fisknät (den han har på sig på bilderna i förra inlägget) och släpper igenom både vind och kyla. Den röda jag gjorde förra vintern glömde han i vagnen på Saltsjöbanan - hans pappa skulle fixa fram, men, tja... Nu har Samuel valt garn till en ny mössa. Köpemössor duger inte! Virkar med dubbelt garn, så han får en tjock mössa den här gången. Det mörka garnet kommer att utgöra större delen av mössan.

Jag har också köpt lovikkagarn till ett par vantar åt mig själv. Har beställt en tovad mössa i samma färg av en Badängel, Eva. Bilden av hennes mössor nedan har jag lånat från hennes sida på Facebook. Visst är de fina! Jag har beställ en mörkt blålila med illgrön kant och "krok". Hoppas bara det blev rätt färg på garnet - tror faktiskt inte det - det ser ju inte så mörklila ut precis, men det gör ingenting.

När jag målar, skriver, snickrar eller handarbetar med garn eller broderar försvinner jag totalt! Flow! Absolut bäst i livet! Förutom blommor, då. Och en del till!

Tänkte måla denna knopp, men nu hinner jag inte det. Måste sticka och virka.

Dags i alla fall att sälja fler målningar - har utsett en dyyyr lampa, Foscarinis Twiggy Floor lamp att luta sig över vardagsrumsbordet där vi pysslar mycket, en vit. Den är enkel och vacker och det kostar ju...

Vinterpromenad i alla fall

Inte blir det mycket gjort. Vi såg Petter och Lottas jul som balett, koreograferad av Pär Isberg till nötknäpparmusiken, dagen före nyårsafton - riktigt bra! Bilden är lånad från operans hemsida.


Sedan har det mest blivit att lösa SvD:s stora julkryss, som inte är helt lätt.

I dag lyckades vi komma ut på promenad eftersom vännen Kerstin ville ut - bra med någon som drar. Korta promenader med hunden är ju av nöden tvungna, men litet längre sätter jullovsslöheten stopp för.

Sokka och Samuel hoppade runt i snödrivorna och hade roligt och vi kastade snökokor så hunden fick jaga litet.


Samuel tycker den nedre bilden är bäst, även om han säger att han ser litet absent minded ut, men jag tycker den översta är bättre för den är mer mitt-i-farten. Båda är bra, men vilken är bäst - egentligen??

I kväll blir det bio, Harry Potter och dödsrelikerna. Får nog ta en tupplur innan...