Friday, January 28, 2011

En dag

Har varit på begravning idag. En körkamrat som, alldeles för ung, dog i en olyckshändelse. Det väcker många tankar.

Säkert tänker man på sin egen bortgång. Absolut skräck för att ens barn ska dö innan man själv hunnit. Det senare gör ont, är näst intill outhärdligt att snudda vid.

Alla som passerar, i detta fall, urnan - jag minns deras barn, män och någon hustru, som gått bort. Minns mest att det hänt, inte alltid hur. Utom när det gällt olyckor med barn eller ungdomar - han som körde ihjäl sig på motorcykel, väldigt ung. Hon, vars man dog för mycket länge sedan, då när jag flyttade hit för 34 år sedan och gick med i kören - den kören som sedan sex år är splittrad i två. Hon kan knappt gå. Många är gråhåriga, har svårt att gå. Tänk vad tiden gått. Jo, det är ett banalt yttrande - icke desto mindre sant. Det känns en sådan här dag.

De unga, stilla, med sänkta huvuden. Luften förstår att inte röra sig. Cellotonerna som aldrig tar slut, tack och lov, spelas av den dödes bror. Så lugnande. Prästen klarar inte att prata, måste gå undan en stund. Alldeles tyst i kyrkan. Den tysta väntan känns lång och stillsam. Självklar.

Många pratar med varandra på vägen ut, jag vill inte. Ålar mig ut, men kommer inte undan. Pratar.


Kontrast: Måste iväg - ska besiktiga bilen, hämta hunden från hunddagiset... Känner mig bedövad av kontrasten. Pratar med Samuel i telefonen på väg hem. Han är glad och frågar hur min dag varit. Säger oj när jag påminner om att jag varit på begravning. Finaste unge!

Nu sitter jag här i soffan med hunden och katten, en GT, gelehallon och torrostade jordnötter. Konstigt. På alla vis. Och jag är tacksam över att jag lever. Ytterst tacksam. Inte så kaxig alls.

2 comments:

Londongirl said...

Du beskriver det så otroligt bra. Precis så där har jag också känt när någon har dött som det varit alldeles för tidigt för....

Förra sommaren pratade jag och maken med en vän och granne en morgon när vi möttes med våra hundar....på kvällen gick vi förbi hennes port och då var polisen där för att försöka komma in. Hennes vänner hade försökt nå henne...
Hon hittades i sin säng med sin lilla hund bredvid sig. Åh så sorgligt det var! Hon blev bara 46 år och jag saknar henne än idag varenda dag jag går förbi hennes port.
Kram.

Amber said...

Londongirl: Så hemskt - bara 46 år! Jag fick Samuel när jag var 46 år...
Och det känns extra sorgligt med hunden, märkligt nog. Det har väl med den osannolika trofastheten att göra.