Hysterisk kattmorgon

Som vanligt låg vi och läste till midnatt, Samuel och jag. Han har börjat på andra delen i Artemis Fowl-serien, Artemis Fowl Det kalla kriget. Jag fick, igår, tips om en fantasyserie som Dieselverkstans bibliotek har köpt in, en serie som inte kommit ut på svenska än, men bibliotekarien kände igen mig och visste att jag läser fantasy, företrädesvis på engelska. Han var själv mycket förjust i serien, vars första bok heter Sabriel och är skriven av en australiensare som hater Garth Nix. Den sög in mig på första sidan! Ser ut som om den kan ge mig en del mardrömmar dock, men det får man väl leva med - eller sova med.

Momo Katt har verkligen finjusterat sin provokatörsådra. Sedan vi satte upp julgranen har hon till att börja med pillat ner pumlorna och skramlat runt med dem på golvet - eftersom det inte är så länge sedan Samuel var liten är de flesta utbytta mot plast- istället för glaspumlor, tack och lov. Nå, vi, mest jag, sprutar vatten på kattskrället när hon ger sig på pumlorna. I början gick det bra, hon kopplade inte att det var jag, eller Samuel som sprutade, utan trodde att det hade med pumlorna/julgranen att göra, vilket förstås var meningen. Smart katt listade snart ut att det inte kom något vatten på natten när man pumlade runt, alltså måste det väl ha med lillhusse eller matte att göra.

Idag har hon varit hopplös, nja, hoppat har hon ju gjort.. Rivit ner pumlor så fort jag gått ut ur rummet, hon har snällt(?) suttit och inte gjort ett skvatt så länge jag varit inne i rummet. Att Samuel inte är lika vaksam som jag har hon också listat ut, så hon tog sats från stora fåtöljen och gjorde en tjurrusning rätt in i granen, fast han satt intill. Granen snurrade ett kvarts varv, enligt Samuel. Jag hörde hur det klingade vackert men oroväckade. Hon rusade runt och rev ner pumlor och ljusslingor så det stod härliga till. Själv fick jag krypa in under granen för att fösa fram fallna pumlor (inte fallna kvinnor) och hänga upp slingor. Inte ryms man bra under en gran precis, och vig som en kryptogam hasade jag fram småsvärande medan skrället attackerade granen från andra hållet. Arrrg stängde jag in henne i badrummet och satte mig vid frukostbordet och sa till Samuel:
"Himlar, vad hon är provocerande idag!"
"Tror du hon har problem? Kan en katt ha det?" Tyvärr brast jag i skratt åt svaret och måste sedan förklara varför jag skrattade. Det var ju förstående och fint tänkt av honom.

Släppte efter en stund ut katten, som genast satte igång igen. Fast listigare den här gången. Nu satte hon sig på fönsterbrädan bakom gardinen och stack bara fram en tass som slog efter ljus och pumlor. Nu blev jag riktigt förbannad och sprutade vatten på henne och hotade henne med, tja, minns inte riktigt vad. Men antingen trodde hon mig (knappast) eller så hade hon tröttnat så hon övergav julgransprovokationen - och började klättra i gardinerna i stället... Efter några välriktade vattenstrålar gav hon upp helt - för den här gången. Pust. Vaddå jullov?!

Nu ligger hon bakom mig på stolen och spinner i godan ro, medan mitt adrenalin fortfarande flödar. Ja, något ska man väl ha att göra, I guess.

Momo är förresten numer upphöjd från vanlig provokatör, eller provokatös, till provocateuse.