Sover djupt. Ett vrål och tätt därpå tre snabba skrik "törsti´törsti´törsti´!!!! Jag flyger upp ur sömnen och sängen i ett drag utan att passera gå. Pang! säger det i huvudet och jag får omedelbart knallhuvudvärk. Ger ungen vatten, tar en Ipren och sover inte mer den natten. Dagen efter är grå - i alla bemärkelser. Så kan det vara.
Två dagar senare är jag och ovan nämnda unge, nu vänligen kallad Samuel, på väg från simhallen där han tränat crawl och bröstsim och styrka och allt möjligt annat i en timme. Vi småpratar om ditt och datt. På melodin Jag vill ha en egen måne... sjunger Samuel plötsligt Jag vill ha en egen baddräkt, kan jag få låna din? och fortsätter sedan vårt samtal som om ingenting hänt. Jag skrattar gott i små attacker länge efteråt. Så kan det vara.
Jag sitter vid min laptop i klassrummet och arbetar, eleverna arbetar lugnt med olika saker vid sina bänkar och vid datorer. Gossen N, 13 år, kommer fram till mig och frågar vänligt om jag inte kan dra ut denna veckas matsedel från nätet, när jag ändå är inloggad. Jag tittar upp och svarar, aningen, men bara aningen, syrligt att det ju hänger en på dörren till klassrummet. Han drog ju ut den själv förra veckan. Ungen lutar sig mot min kateder, lätt nonchalant, och svarar, snabbt och med ett infamt leende, som sitter kvar en god stund i ansiktet "Ja, men Amber, det är ny vecka nu. Det går framåt i livet!" Jag brister ut i hejdlöst gapskratt, som också sitter i länge. Och känner mig sååå himla lycklig. Så kan det också vara.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Det är väl skönt att man får sig ett skratt i skolan ibland. Själv gick jag och fnissade för mig själv hela dagen i går när jag fick höra en liten sann story om en av mina favoritelever genom tiderna.
Han var dyslektiker (nu har han ett bra och praktiskt jobb där han är superduktig) och som ett sista försök skulle han få läsglasögon. (mlst) Han var jätteglad - visade sin lärare och tog på sig dem högtidligt, tog upp en bok och .... "Nej", sa han och tog av dem. "Det funkade inte."
Tilläggas ska att vi i skolan aldrig lyckades ta död på hans livsglädje trots att vi inte lyckades lära honom läsa eller skriva.
Haha! Det var ett snabbt konstaterande av icke-läskunnighet! Tack och lov finns det annat att göra än att läsa här i livet - även om jag har svårt att tänka mig det. :-)
Det är de där små guldkornen, som gör vardagslivet lite roligare och lättare.
Panter: Ja, guldkorn kan man inte få för många av, inte i någon bemärkelse. :-)
Post a Comment