Ahh, äntligen kan man vara som man är! Inga krav, så här dagen efter en afton. De flesta är bakfulla eller för trötta för att svida upp sig till den eventuella promenaden.
Sonen spelar Gameboy och gnäller om att han inte fått riktig mat till lunch. Nyss vrålade han "I want lunch!!" och slängde sig på min säng. Han hoppade sönder en spiral i den när han var runt fem år, trots att det är en Dux, så nu säger sängen "gweck" när man rör sig neråt vänster fothåll, liggmässigt sett. Gissa varför jag har svårt för att hitta när jag får en vägbeskrivning? För att inte tala om de som får en av mig... En av mina skolobservatörskolleger sa att jag var den enda lokalsinnesdyslektiker han träffat.
Ovanstående skulle bara bevisa att jag kan gå vilse i min egen text på sex röda rader.
Soldiset i dag är gyllene och jag borde ut och cykla så både jag och ungen somnar ikväll. Såg någon Alienvariant häromnatten, så nu måste jag läsa små mesiga texter innan jag somnar, så inte mörkret äter upp mig. Sonen har lagt stora lappar under sin egen och min säng, där han skrivit att han avskedat monstret under sängen och att vederbörande kan söka nytt jobb någon annanstans. Det funkade ett tag, men nu är han lika rädd igen.
"Always look on the bright side of life" tutar - det är min telefonsignal. Måste väl svara...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment