Monday, July 31, 2006

Hjärtat börjar slå

Läser bloggar hit och dit varje dag. Blir ofta obehaglig till mods av det. Har inte gjort klart för mig varför. Känner ofta att jag inte passar in och funderar på att sluta. Ju mer jag funderar över andras bloggar desto "tystare" blir jag, dvs jag skriver, men säger ingenting, alltmer ingenting ju mer jag läser. Det känns som om jag somnat, eller är inlindad i bomull. Jag känner inte igen mitt vanligen rätt så vassa, litet elaka jag, som jag trivs med och känner mig levande och alert i.

Idag när jag läste Mathimlens blogg vaknade jag plötsligt. Avundsjuka, kan det vara det? Jo, kanske. Fast jag är inte avundsjuk på att andra skriver så bra, utan snarare att många, många som skriver just ingenting läses och kommenteras med just ingenting. Men deras bloggar läses! Jag skulle kunna ge exempel, men det känns inget vidare. Jag ser ju på kommentarerna att det, i hög grad, är vänner som kommenterar eller att de i alla fall ingår i samma krets.

De som skriver riktigt bra, som denne man, gör att jag känner mig lycklig. Om personerna är yngre än jag, vilket bloggare ofta är, säg mellan 25 och 35, så blir jag extra glad. Eller lättad snarare, wow, världen går inte under, det kommer nya ytterst begåvade människor som sätter värde på kvalitet, vare sig de vet det eller inte. Ja, eller är kvalitet. De är kvalitet, i alla fall en sorts, no offense för resten av mänskligheten, vi har väl nå´t annat hoppas jag, blabla. Och att många kommenterar en sådan blogg, oftast väldigt positivt, visar att människor uppkattar kvalitet, vilket är välgörande och en tröst.

Eftersom jag arbetar med unga människor på olika sätt - undervisar, har lett skrivarkurser för tonårsflickor i ett par år, bedömer skolor och har undervisat lärare i hur man får barn och ungdomar att skriva och läsa - så ser jag många fantastiska begåvningar - och hör samtidigt alltför ofta gnäll från vuxenvärlden om dagens ungdom och deras brister. Det gör mig rasande ilsken. De som gnäller är, förstås, blandade begåvningar, men de är satta att förvalta kommande begåvningar, och icke-begåvningar med för den delen (om vi nu talar om skrivande endast) och borde glädjas åt, och med, begåvningarna som kommer efter oss. De slår oss alla på käften, så att säga. Begåvningarna, alltså.

En annan effekt som duktiga skribenter har på mig är att jag får lust att skriva. Hjärtat börjar slå, jag vaknar, vrider mig ur bomullen. Det har nog att göra med att jag påminns om vad som är möjligt.

Det är tryggt med människor som verkligen kan uttrycka sig, oavsett ålder. Så är det för mig.

3 comments:

Inkan said...

DU kan verkligen skriva! Både intressant och speciellt tycker jag - har valsat runt lite och läst ...samt tittat på vacjra bilder.
Du är personlig. Det är spännande att läsa bloggar som är mycket personliga. De behövs.

Så: skriv, skriv, skriv!

AMber said...

Inkan:Tack snälla du! Det gör mig glad att du tycker det, särskilt som jag ju vet att DU skriver bra!

Ok, jag lovar att inte ge upp. Alltid är det någon som retar upp mig. :-)

Anonymous said...

Vad skönt att läsa din blog. För det första skriver du bra. För det andra är jag själv hjärtligt trött på det snömos som många pumpar ur sig och all gullegullig uppmuntran de får tillbaka. Vad är bloggen till för egentligen? Väldigt mycket yta och frossande i personlig oförmåga. Var finns skärpan? Motståndet? Ifrågasättandet? Är det höjdpunkten, att vara ja-sägare?

Kämpa på, du lyckas vara personlig och vardaglig utan att vara banal.