Jag är barnfri denna vecka - gräsligt ord tycker jag. Jag önskar inte vara utan mitt barn mer än korta stunder när det blir för mycket, men i övrigt vill jag ju ha honom hos mig. Men nu på sommaren är det praktiskt med varannan vecka, annars har vi i princip två dagar i taget.
Nå, Samuels bästa kompis bor vägg i vägg med mig och nu är han där för att leka idag tillsammans med sin lillasyster. Om jag är hemma är de ju här lika mycket, förstås, så nu sitter tre ungar i min soffa och tittar på barntv. Jag följde med Siri, min kompis och Emils (8 år) och Cornelias (5 år) mamma, och alla 4 ungarna till den lilla kiosk-affären på hörnet. Alla skulle välja glass - vojvoj, vilket liv! När äntligen allt väljande och nejande var slut och vi satt utanför kiosken och försökte prata med varandra, vi vuxna och en av kioskinnehavarna, ungarna med glass och vi med glass och kaffe, kackelkackelskriktörstigmammamammamamma..., så kom där en gammal man som frågade om alla barnen var mina (de verkade var mer 25 stycken än 4). "Nej, den är min och den är min mans med nya frun och de där två är min väninnas!" sa jag prudentligt. Mannen, runt 85, såg lätt chockad ut, medan jag log (infamt, I guess - vad hade han gjort för ont egentligen?!). Han hämtade sig snabbt, började stappla framåt i sina grå, fläckiga herrbyxor och sa med neutral röst: "Blandade karameller." Sedan, när han med hjälp av den lilla ledstången tagit sig upp ett av de fyra trappstegen, sa han till Siri, som satt på det översta: "Är det jobbigt?" och hon ljög "Jag har slutat känna efter." medan jag fick glass i nacken av min son som tyckte det var jättekul...
När ungarna skingras ska jag åka och köpa ett parasoll. Ensam.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment