Ibland får man härliga överraskningar i livet. När jag satt och drack GT med min väninna Siri i fredags kväll fick jag på mobilen ett oväntat samtal. Jag fick en inbjudan till en fest för en av mina "gamla" elever kvällen därpå. Han skulle få en överraskningsfest (med ca 70 personer) eftersom han fyllde 18. Föräldrarna ville gärna att jag skulle komma eftersom jag betytt mycket för pojken och han fortfarande tydligen pratade om sin gamla lärare. Det kändes verkligen som en ära.
Det blev mycket trevligt! Samuel följde med och var sin mors stolthet, liksom min gamla elev var sina föräldrars.
Huset var nedsläckt när födelsedagsbarnet kom hem från ett biobesök med sin flickvän. Tala om överraskning när massor av människor hoppar fram och ropar Grattis! !
Födelsedagsbarnet kom ihåg väldigt mycket från våra år i hop. Bl a att vi skrattade mycket på fredagarna. Det gör jag med mina elever emellanåt fortfarande - jag känner mig så laglös när det blir fredag och vi alla ska vara lediga. Rätt härligt att det blir till ett minne i andra människor.
Att vara lärare är ett stort ansvar. Man kan både förstöra och göra gott och finnas kvar i människors minne hela livet. Jag minns en sträng och duktig lärare jag hade i svenska på högstadiet. Hon bjöd hem oss alla på hembakta bullar. Dock berättade hon, i ett annat sammanhang, att när hon arbetat i trädgården hade hon ett oslagbart sätt att få bort jord som fastnat under naglarna - hon bakade bullar. Jag åt nog ingen bulle.
Jag tänker också på hur många missuppfattningar som lagras i våra minnen - både hos lärare och elever - och som sedan inte försvinner. Här går vi med våra "felaktiga" minnen och skrattar eller är sorgsna. Nå, så länge man skrattar må det ju vara hänt.
En av de situationer och/eller uttalanden jag kommer att minnas är härom veckan när jag, i något sammahang, sa "nära skjuter ingen hare" och får ett blixtsnabbt svar av en gosse: "Jo, om man använder atombomb". Svårt att hålla skrynklorna i ordning då.
Det blev mycket trevligt! Samuel följde med och var sin mors stolthet, liksom min gamla elev var sina föräldrars.
Huset var nedsläckt när födelsedagsbarnet kom hem från ett biobesök med sin flickvän. Tala om överraskning när massor av människor hoppar fram och ropar Grattis! !
Födelsedagsbarnet kom ihåg väldigt mycket från våra år i hop. Bl a att vi skrattade mycket på fredagarna. Det gör jag med mina elever emellanåt fortfarande - jag känner mig så laglös när det blir fredag och vi alla ska vara lediga. Rätt härligt att det blir till ett minne i andra människor.
Att vara lärare är ett stort ansvar. Man kan både förstöra och göra gott och finnas kvar i människors minne hela livet. Jag minns en sträng och duktig lärare jag hade i svenska på högstadiet. Hon bjöd hem oss alla på hembakta bullar. Dock berättade hon, i ett annat sammanhang, att när hon arbetat i trädgården hade hon ett oslagbart sätt att få bort jord som fastnat under naglarna - hon bakade bullar. Jag åt nog ingen bulle.
Jag tänker också på hur många missuppfattningar som lagras i våra minnen - både hos lärare och elever - och som sedan inte försvinner. Här går vi med våra "felaktiga" minnen och skrattar eller är sorgsna. Nå, så länge man skrattar må det ju vara hänt.
En av de situationer och/eller uttalanden jag kommer att minnas är härom veckan när jag, i något sammahang, sa "nära skjuter ingen hare" och får ett blixtsnabbt svar av en gosse: "Jo, om man använder atombomb". Svårt att hålla skrynklorna i ordning då.
Hmm, såå rolig har vi det nog inte ändå...
6 comments:
Ja, lärare kan sannerligen betyda mycket - på det ena eller andra sättet -.
En gång i världen skrev jag en krönika om en högt utbildad mattelärare som vikarierade på Kom Vux, där jag tillbringade ett par månader.
Läraren hade en annan titel, han hade arbetat på universitet och jag blev skräckslagen när jag hörde detta och tänkte ..., ååå, vad han ska misströsta om mig!
Men det gjorde han inte.
Tvärtom.
Han kunde på ett helt osannolikt sätt lotsa oss på djupt vatten och vi fastnade inte i kvadratrötter eller annat krångligt, nej, han stod där bara och sa .."ni kan .., titta här .., du kan ju!"
Och plötsligt kunde jag.
Vad roligt att få ses i ett senare sammanhang. Många barn bär man ju med sig i hjärtat.
Man har en del lärare man minns, det håller jag med om. Vår klassföreståndare i 9:an hade råkat illa ut på en skolresa en gång, och bestämt sig för att inte åka mer. Vår klass hade ju sparat pengar, det här var inte så kul att få höra. Då ställde våran musiklärare upp. Vi drog iväg med honom och hade en toppenkul helg. Det är sånt man aldrig glömmer.
Men det finns givetvis småsaker som har fastnat också. Skolan hade fem trappor. Kemisalen låg överst och givetvis gick man in från rasten så sent som möjligt. På våning fyra kommer kemiläraren ut från en dörr. Han tittar snabbt på oss och ropar "Ni kommer försent" och så börjar han springa för allt han är värd uppför sista trappan. Vi sprang efter som dårar och alla försökte samtidigt klämma sig genom dörren till klassrummet skrattande och pustande. Snacka om att bjussa på sig själv, det var härligt.
Som vuxen minns jag också när jag fick besök av en alldeles ovanligt fin klass när jag jobbade på museum. Den klassen var din och den gav mig ett guldkorn i vardagen som jag fortfarande vårdar, så jag är säker på att dina elever en vacker dag kommer att sitta och skriva bloggsvar om dig också!
Så underbart att ha kunnat sätta så starkt avtryck/intryck!!
Hör just på radion att gruppen barn som skolkar från skolan blir allt större och större och att det finns barn som (trots skolplikten) aldrig är i skolan. Men har dom inga föräldrar?? Och stackars barn, som aldrig kommer att ha ett enda skolminne!!
Hoppas du tagit dig igenom högen med prov att rätta och kan ägna dig åt roligare saker. Kram på dig
Verkligen en ära!
Men tänk, detdär trodde jag bara hände i amerikanska filmer: att man hoppar fram ur mörkret och hojtar grattis...!
Elisabet: Du hade tur där - en bra lärare kan få en att förstå det nästan omöjliga! I alla fall ska man inte känna sig dum om man inte förstår. Jo, lärare är mycket viktiga!
Lena: Mest tycker jag man minns de som stack ut, förstås. Antingen de hade det svårt eller var härliga på något sätt. Människor med någon sorts skarp kontur. de berör ju alltid.
Anna: Kapplöpningen lät riktigt bra! Tack för komplimangen - att du minns det fortfarande!
Jag brukar få väldigt snälla, omtänksamma och pratglada/diskussionslystna elever. Det är härligt!
Eleonora: De stackars skolkarna kanske inte har föräldrar som själva klarar av sitt liv så bra. Men skolan borde reagera starkare för att hjälpa till.
En hel del har jag rättat, men de mödosamma bedömningarna är kvar. Nå, allt brukar lösa sig till slut. :-)
Carulmare: Right you are - mamman är amerikanska!
Post a Comment