Tonåring!

Samuel fyller 13 år idag! Vi firade hos hans pappa igår eftersom lillasyster Signe fyller år dagen innan. Hon fyllde 8. Solen sken och Samuels pappa höll ett fint tal med anledning av sonens inträde i tonåren. Han deklamerade också en dikt, som hans morfar deklamerat för honom när han inträdde i tonåren.

Drömmen och verkligheten... De fina franska macaronerna jag bakade och bilden av hur de egentligen skulle se ut. Suck. Men de var ju goda med sin smörkrämsfyllning med hallon i. En gäst trodde att det var räkor... Thanks a bunch!

Jag skulle läsa en dikt för Samuel i morse när jag uppvaktade med sång och frukostbricka. Bråttom hade jag eftersom jag ville hinna uppvakta strax innan hans födelsetid, dvs 8.56. Den dikt jag hann hitta blev en limerick ur The Penguin Book of Limericks:

Two earnest young fellows named Wright
Discovered the secret of flight
Now the earnest young crew
of a B52
Can wipe out the world overnight

Borde förstås ha planerat bättre, men letade sedan upp en något mer passande, vilket fick bli en dikt av Harriet Löwenhielm. Vi fick vänta lääänge på att få detta gossebarn, så utifrån detta tolkade jag Löwenhielms dikt:

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk, att du skulle komma till sist
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste lilla barn,
så väl, att du kom ändå.


Samuel med sin önskepresent, en ritplatta till datorn - Wacom Bamboo Special Edition. Han fick den ju igår, så kvällen ägnades åt att rita bilder.

Det ena avlöser det andra

Sokka poserar bland blåklockorna. Tjärblomstren är utbytta mot klockorna och gulmåran börjar tackla av till förmån för den fina harklövern med sina luddiga små blommor.
I det höga gräset där det är litet fuktigt, växer den lilla, men starkt färgade backnejlikan i massor.

Nu ska vi avstå den lilla skogsdungen ett tag. Någon med en stor hund går samma väg, hunden lägger sina jättehögar precis bredvid stigen och ägaren plockar inte upp. Det fullkomligt stinker i den fuktiga värmen. Nu börjar för övrigt allt möjligt lukta illa i fukten. Det märks att rötmånaden är på väg.

Kameran verkar ha inlett en egen rötmånad - den är helt hopplös. Fokus går inte längre att ställa in mer än någon enstaka gång... Tycker trots allt att bilderna på backnejlikorna är vackra i sitt dis, där klarhet utbytts mot suddighet.

Sokka pustar i värmen

... i mattes säng.

Finns det något man kan säga?

Att vara mycket ung och överleva en mardröm, att vara förälder till en ung människa som aldrig kommer tillbaka efter att ha jagats och blivit slaktad... Finns det ord för sådant? Finns det... Jag hittar inga - och händerna är tomma.

Kär, lycklig och två - inte

Det här är vad jag brukar kalla en icke-dag. Ingen kraft, knappt någon vilja, stillastående väder, idag först växlande molnighet, sedan soldis och slutligen grå och fuktig molnighet. Varmt, 26 fuktiga grader. Jo, det är faktiskt varmt för en svensk hemma i Sverige.

Samuel sover, förkyld och med ont i magen. Själv låg jag halva dagen med ont i magen. Katten rör sig inte, hunden går lojt efter mig när jag, med min lilla radio kopplad till öronen, lyssnande på Sommar i P1, hämtar kaffe eller tittar till Samuel. Han är blek och jag stryker honom då och då över pannan, han vaknar inte, bara rör sig litet i sömnen. Jag har öppnat alla fönster och balkongdörren, men det gör inte så stor skillnad.

Har plockat några röda och några gröna krusbär som Samuel ska få när han vaknar. En liten, liten skål, gjord för att ha soja i, rymmer lagom många bär till en sjuk gosse. Tycker f ö det är lite roligt med solstickejämförelsen på ett modernt sätt.

Jag är lite melankolisk. Det är högsommar, förfallet har börjat och snart är det slut. Den här tiden på sommaren - när det är tyst, förutom svalorna som svirrande flyger lågt och allt ligger inbäddat i förförande grönska - är en av de svåraste på året för mig. Som för att under stryka detta spelas på radion sorgsen klezmermusik (kanske inte klezmer, men väldigt likt).

Jag vet att man borde ta vara på detta och minnas det i vinter, men det gör mig helt förlamad. Hur gör man??? Det är egentligen en retorisk fråga. Jag vet hur man "borde" göra. Well, it will pass. It always does.

HMS Bounty och gerillastickerskorna

När man talar om HMS Bounty förväntar man sig skrov och rigg på bilderna. Rigg, ok. Skrovet hoppar jag över för att visa vad gerillastickerskorna gjort.

Jag blev så glad! Det är vackert och finns inget våldsamt över det alls. Hoppas verkligen de fortsätter det samtalet med oss där ute!

På lappen står det "Fair winds and following seas!". Vilka kvinnor, vilka kvinnor!

Egen favikon

Syns det att det är en vulkan? Den lilla, lilla bilden här ovan...

Samuel har ritat, i ett ritprogram, en egen favikon till mig. Han var rätt bestämd på att jag skulle ha en egen. Titta till vänster vid adressfältet när min blogg är uppe och på den flik som visar min blogg när du har den uppe. Där ska den finnas.

På Twitter heter jag Purple Volcano , så vulkanen kändes rätt. Sedan ligger där väl en del av min personlighet också - med åren har väl utbrotten mildrats, både i mängd och kraft. :)

Nå, det där med favikonen gillar jag i alla fall. Finns numer på designsidan på blogspot, överst, titta där. Man måste ju inte ha en tecknad.

Passande klädd

Beträder man en blek och nyutslagen stockros bör man vara, ja, just det, passande och färgmatchat klädd!

Tillägg: Grön vårtbitare heter besökaren, enligt vad jag kommit fram till.

När andra sover

...leker jag. Jag bara börjar på något och klottrar på, ibland blir det skräp, ibland något att arbeta vidare på. Nu blev det mest en tanke om vad man kan göra utifrån vad denna dam har hittat på. Bäst av hennes bilder/texter tycker jag om den som börjar This is your space och den som lyder Normal people worries me.


Nu är klockan 02.27, så det är dags att lägga sig och läsa en stund.

Lasciva, förresten - gillar ordet, men det låter väl pretentiöst, lättsinniga hade varit bättre... Dock, allt var ju bara stundens ingivelse, så det väcker mest nya tankar. Snart kanske det blir något eftersom jag har beställning på en målning igen. Nej, snart blir det något - inte kanske!

G'natt!

Danskjolarna träder fram

Det kommer att bli fantastiskt med de vita balettkjolarna bredvid de köttiga, som i solen nu är auberginefärgade. Varför växer de som vore jordens undergång nära? Eller är det bara solen och livet?!

Stiga upp?

Kanske dags att stiga upp? Ligger i sängen med datorn på magen och läser mina första månader som bloggerska. Har skrattat gott. Ibland är jag allt litet rolig. Eller var.

Snälla Sokka ligger vid min sida och slickar på sin ena fot med jämna mellanrum. Dags att gå ut med henne och ge oss båda, alla tre förresten - katten med - en välförtjänt (?) frukost. Ska särskilt se efter om den blekgula slagit ut ännu. Var ute och kikade efter midnatt också - som ett barn som planterat något. Tittar varje kvart. Skönt att inte den delen mognat bort ur personligheten...

Den blekgula visar sig

Ser man på! Några knoppar sprack upp så fint i morse - blekgula!!! Ska bli spännande att se hur de ser ut när de blommar för fullt. Vad glad jag blir. Nu har vi alla tre färger vi köpte - förra året!

Blommor och blommor

New Dawn kastar sig in över balkongen. Lobelian ville jag blanda med vackra grågröna blad i år. Jag blev nöjd med det och en av mina grannar tyckte idag att det var vackert.

Grannen Kristina och jag har planterat en del utanför vår port - vi åker till en handelsträdgård eller blomsterbutik en gång varje försommar och handlar till oss själva, till hennes kolonilott och till vår lilla plantering. Stockrosor har vi nu haft ett par år. I år har de blivit alldeles kollriga, det bara sprutar stockrosor. Jag tog några plantor förra året från hennes sida (vi planterar huvudsakligen på var sin sida) och tänkte att det skulle vara de blekgula och kanske en svart och en rosa. Icke! De rosa finns på Kristinas sida och alla de svarta på min sida, alldeles utanför mitt sovrumsfönster.

Tycker de är på gränsen till...ja, äckliga i färg och utförande. De ser ut som kött. Är inte alls så väldigt glad över dem. En har inte slagit ut en enda knopp ännu - måtte det bli en blekgul!!


Nedanstående är den vackraste blomman av dem alla. Här har modren precis snitsat till håret på honom, dvs klippt. Fortfarande vill han att jag klipper honom, så det är väl bara att fortsätta. 22 dagar kvar till 13-årsdagen... Fantastiskt vad en sådan gosse kan växa! 175 cm lång. Själv är jag 163 - till och med stockrosorna är längre än jag.