Kär, lycklig och två - inte

Det här är vad jag brukar kalla en icke-dag. Ingen kraft, knappt någon vilja, stillastående väder, idag först växlande molnighet, sedan soldis och slutligen grå och fuktig molnighet. Varmt, 26 fuktiga grader. Jo, det är faktiskt varmt för en svensk hemma i Sverige.

Samuel sover, förkyld och med ont i magen. Själv låg jag halva dagen med ont i magen. Katten rör sig inte, hunden går lojt efter mig när jag, med min lilla radio kopplad till öronen, lyssnande på Sommar i P1, hämtar kaffe eller tittar till Samuel. Han är blek och jag stryker honom då och då över pannan, han vaknar inte, bara rör sig litet i sömnen. Jag har öppnat alla fönster och balkongdörren, men det gör inte så stor skillnad.

Har plockat några röda och några gröna krusbär som Samuel ska få när han vaknar. En liten, liten skål, gjord för att ha soja i, rymmer lagom många bär till en sjuk gosse. Tycker f ö det är lite roligt med solstickejämförelsen på ett modernt sätt.

Jag är lite melankolisk. Det är högsommar, förfallet har börjat och snart är det slut. Den här tiden på sommaren - när det är tyst, förutom svalorna som svirrande flyger lågt och allt ligger inbäddat i förförande grönska - är en av de svåraste på året för mig. Som för att under stryka detta spelas på radion sorgsen klezmermusik (kanske inte klezmer, men väldigt likt).

Jag vet att man borde ta vara på detta och minnas det i vinter, men det gör mig helt förlamad. Hur gör man??? Det är egentligen en retorisk fråga. Jag vet hur man "borde" göra. Well, it will pass. It always does.