Ibland går en man förbi vårt hus, antingen på framsidan eller på baksidan. Jag kan aldrig låta bli att titta på honom, följa honom med blicken, så långt det går. Han har något särskilt, något som lockar mig. Han är vacker på ett sätt som jag inte lyckats definiera - kanske är det den speciella stolthet som lyser igenom hos honom, trots allt.
"Trots allt" betyder att han går väldigt långsamt och ojämnt, som ett skepp i storm, eftersom hans ben tycks ha deformerats och han har en puckel på ryggen. Puckeln gör honom något framåtböjd, men huvudet håller han så rakt och stolt som det bara går. Han är ganska lång, välklädd, på gränsen till elegant. När det är kallt ute har han alltid rock och olika snygga yllehalsdukar till. Håret är tillbakastruket från ansiktet, svart med en hel del grått i, inte kort, men inte heller långt. Det känns som om han skulle ha en historia att berätta, en historia som jag vill höra.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Inkan: Tror jag hittade dig i länkkedjan runt Elisabet. Jag har varit inne på din sida varje dag sedan jag upptäckte dig för kanske ett par veckor sedan.
Vad kul att du antar utmaningen! Ska bli spännande att läsa.
Post a Comment