Tur att vi inte gjorde den i rosa, sa sonen

Fullständigt fnoskig bild, if you ask me... Samuel har tagit den och vi gillar den helskarpt båda två.

Sommarlugn

Sommarlugnet börjar infinna sig. Några strögäster, lagom för att det bara ska vara trevligt och inte stressigt, sömniga morgnar med te och en bok medan sonen tittar på morgon-tv, eller Mythbusters, som han älskar. Här nedan har han hackat rabarber till kräm som han kokar att ha till efterrätt.

Har jobbat några timmar mitt i veckan med att hjälpa min rektor att intervjua lärare som sökt tjänsten vi utannonserat. Har bara intervjuat sådana som sökt rektorstjänster förut, så frågeställningarna blev annorlunda denna gång. Märkligt vad mycket en människa kan visa av sig själv under en timma, anknutet till arbetet, menar jag då. Och så snabbt man känner av en förändring i tonfallet när vissa ämnen tas upp, antingen sådant som engagerar personen, eller sådant som den inte alls är intresserad av. Sedan vet man ju inte hur idéerna manifesteras i verkligheten, tyvärr, förrän man fått arbeta med personen i fråga...

Har läst ut ett par böcker: Karin Thunbergs Mellan köksfönstret och evigheten, som jag nämnt förut och Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes. Den förra är en lättläst, inte oäven skildring av författarens barndom till vuxenliv, interfolierat med kapitel, korta, om hennes bröstcancer. Den gick fort att läsa och är vardaglig i tonen. Undertiteln är Om kärlek, vänskap och arbete, och hon går inte utanför dessa ämnen. Jag saknar något i boken - kanske litet djupare tankar, eller mer en känsla av allmängiltighet. Men Thunberg har förmodligen varit fullt medveten om vad hon skrev, så jag borde ha läst en annan bok i stället.

Luftslottet som sprängdes är en spännande bok, kort sagt! Lisbeth Salander, som egentligen är den bärande, mest spännande personen i boken gör att jag läser vidare - här finns många trådar runt henne, som man jämför med samhället runt om idag medan man läser. Jag, som tycker att hämnd är underskattat, njuter.

Här näst ska jag ge mig på fjärde delen i en historisk serie som heter Krigets gudar, som handlar om Julius Caesar. Den har precis kommit ut i pocket och heter Kejsaren (vad de tre första heter står i länken). Ingen stor litteratur, men spännande och lärorik. Nerikes Allehande har skrivit "lysande underhållning" och något åt det hållet kan jag gå med på. Jag tycker mycket om böcker som skildrar strategier, gärna krigs- och maktstrategier. Farbror Freud skulle väl bluddra om att jag kompenserar min brist på strategier - kanhända, kanhända.

Inte bara katten klättrar på den fina rep-med-knutar-konstruktionen jag gjort till balkongen. Lägg märke till tårnas apgrepp om repet.

Jo, Eva frågade om vad pelargonmuffins är - muffins med blad från dr Westerlunds blomma hackade i smeten och i glasyren. Jättegott! Dem har jag bara köpt av den driftiga kvinnan jag beskrev på midsommarafton, aldrig gjort själv. Ännu.

Sommarprogrammet

Tänk att jag börjar stålsätta mig redan innan sommarprogrammet med Mark Levengood börjar. Han ska ju alltid vara så gullig - det gillar jag INTE! Jaha, så börjar han då. Rolig, klok - och gullig... Rolig och klok är bra, men det gulliga gör mig smått aggressiv. Och inte har vi alls samma musiksmak. Tänk så olika man kan förhålla sig till livet och ändå ha stora likheter. Jag vet. Plattityder. Och att man kan säga emot allt i ett enda svep. Suck.

Jo, jag vet. Man kan stänga av. Men jag vill lyssna litet på varje sommarpratare i alla fall. Ge dem en chans. Det struntar väl de i - eller sjiiter, som Levengood säger - men för min egen skull.

Värst är de där 68-radikala som mal på om sin politiska ungdom som om den vore unik. Alla har gått samma kurs, eller blåkopierat varandras texter och musikval. Urtrist! Ibland glimtar det dock till och någon pratar så man känner engagemanget, oavsett om det är politik eller konst - tja, det överlappar väl varandra när det är som bäst.

Jo, jag vet. Det är lätt att sitta här och säga. Därför gör jag det.


F ö sa mr Levengood något som jag skrattade gott åt:
"Om man har ett paraply uppstucket i rumpan - öppna inte!"

Fågel och corazón

Inkan har en, för mig, suggestiv dikt på sin blogg - den påminner mig om min målning Fågelkvinnan, som finns här nedanför. Tyvärr är bilden inte riktigt tydlig - svårt att ta genom glas. Jag hade litet bråttom, kunde inte stå där och ta kort på min egen målning när jag var på besök hos den som äger den.

Målningen är litet ovanlig för att vara av mig, bakgrunden framför allt, målad med kol, torrpastell och akryl. Det är kanske svårt att se på bilden, men där livmodern ska sitta finns hjärtat. Högra armen, i målningen, är en vinge.

Nix, jag tror inte på Freud, by the way - han är död på alla sätt! Men visst är det fritt fram att tolka - dock brukar jag säga att tolkningarna säger mest om tolkaren.

Corazón är ett mycket vackert ord, mjukare än hjärta, kom jag på när jag nyss hörde en låt med ordet i .

Så underligt - när jag nu tittat på målningen en stund blir jag alldeles darrig. Den påverkar mig starkt. Hmmm.

Förresten, är det någon som vet hur man får bilderna klickbara så de blir större - har letat en sådan funktion, men inte funnit...

Afton - midsommar

Har precis varit och handlat. Stannade till för att köpa jordgubbar - slut! I stället träffade jag vår lokala korsordskonstruktör, en en mycket vacker kvinna med vass hjärna. Jag gormade litet på henne för att det senaste korsordet var så svårt - tror hon förstår att det är beröm egentligen. Jag köpte hembakta pelargonmuffins och sibirisk vildråg av henne. Det är ju nästan samma sak som jordgubbar, väl...

Gläds i övrigt åt min fina New Dawn och dess 70 knoppar. Bra många har slagit ut nu. Här nedan ett exempel.

Gläds också åt Samir, trots att han inte bryr sig om så mycket annat än MAT - jo, han kan vara litet smeksam, för all del.

Gläds till yttermera visso åt att det är grått väder, för då slipper man vara så förb-t glad och lycklig hela tiden. Det blir mindre hysteriskt så här. Midsommarafton alltså. Jag gillar inte aftnar av det slaget - alldeles för mycket Norén i luften för min smak. Båda fötterna stadigt placerade i gruset är mer min melodi. Och så njuta av varje gruskorns skönhet istället. Jag kan tjata till förbannelse om vardagens njutningar och under. Vardagen är underskattad!

Ta det lugnt - i morgon är aftonen över...

30-årsjubileum i Luleå

Förra helgen var jag i min hemstad, Luleå, på 30-årsjubileum. 12 av oss som tillsammans gick ut Lärarhögskolan i Luleå den omgången kom. Fantastiskt roligt!

Efter gemensam lunch på kulturhuset åkte vi till vår gamla skola, som nu hyser annan undervisning. Vi räknade inte med att komma in eftersom det var lördag, men en dam släppte in oss när vi sa att vi firade 30-årsjubileum. Det visade sig att damen tillhörde ett sällskap som firade 40-årsjubileum! Det blev många glada skratt och jämförelser när resten av hennes sällskap dök upp.

Vi pratade och pratade. Några av oss är fortfarande lärare av olika slag, en är rektor, en arbetar på Värmlandsoperan och en som journalist. Företagarandan hade gripit flera. En gör ljuskronor i sitt företag Tindra ljusstöperi, som säljer bl a på Skansen, en är delägare i en Guccibutik, en har haft tobaksaffär, en gör Jonssons mandelpotatischips...

En ganska högljudd middag blev det på lördagkvällen och sedan, som man plägar i detta kalla nordiska land, satt vi ute invirade i fleecefiltar med diverse drickbart och pratade tills solen, tja fortsatte sin vandring över himlen. Den går ju inte ner där uppe (unintended pun), så jag var glad över mörkläggningsgardinerna på hotellrummet.

Söndagen tillbringade vi i Gammelstan, den världsarvsmärkta kyrkbyn, där man har spelmansstämma varje år vid i början av juni. Ett par av oss dansade och uppträdde här med Luleå Hembygdsgille i mitten och slutet av 70-talet, så det kändes verkligen roligt att komma tillbaka. Jag såg till och med, den på sin tid oerhört vackre, riksspelmannen Tore Härdelin, som fanns med i spelmans- och folkdanskretsarna på den tiden. Hans dotter sjunger numer med i gruppen Triakel.

Vår jubileumsgrupp, hade en skön dag med samtal och paltätning, medan den ena efter den andra droppade av och åkte hem till sin del av Sverige. Jag njöt av att ännu en gång höra låtar jag både spelat och dansat till.

Vifast Björklund minns jag mycket väl. Ett riktigt original! Jag var t o m hemma hos honom en gång och blev till min förskräckelse bjuden på kaffe. Disken låg i en enda smutsig röra i köket, han tog bara fingrarna och svepte ur det värsta och sedan var det bara att dricka. Nu visades en fin utställning med bilder av denne specielle man. Han gjorde en kulturgärning genom att nedteckna musik och dräkter från förr. Jag bad Tord Nilsson, som ställde ut bilderna, att göra en bok om Vifast - det vore en välgärning.

Ovan en lada ur ladrikets många vackra...

Bilder från Grünewalds villa

Den nedanstående bilden tog jag när vi, i fredags, satt i solskenet och arbetade med vår utvärdering. Till höger i bilden ligger Restaurangholmen, bron till den går från Grand Hotel. På Restaurangholmen bygger man nu bostäder bl a efter år av diskussioner och överklaganden. Personligen tycker jag det är bra att man bebygger, till en viss gräns förstås. Bara man lämnar yta för allmänheten att promenera.

De gamla kallbadhusen, ett för herrar och ett för damer, är upprustade och används flitigt - åker ni ut till Saltsjöbaden någon gång, så bada gärna i dam- eller herrbadet. Nä, man kan inte välja något annat än sitt eget kön när man väljer var man vill bada. Ifall någon började drömma...

Grand Hotel syns från denna balkong, belägen ganska högt uppe i huset.



Trappan upp till tornet. Den knirrar ordentligt när man går i den.

Hela huset, i stort sett, är belagt med brunmålad fjällpanel (tror jag det heter). Just nu håller man på att skrapa varenda fjäll på panelen och måla om. Ingen avundsvärd uppgift, vare sig skrapandet eller den höga höjden. Hu!

I detta vackra hus har jag både haft utställning och 50-årsfest. Det är en ynnest, tycker jag. Bilden jag länkat till är nu i färgerna något inaktuell - det blir varmare färger framöver. Mörkgröna balkonger t ex, vilket syns på nedanstående bild.

Bra början på dagen

Precis nu går två av mina grannar till tåget tillsammans. Jag blir så varm av att se dem ivrigt samtala. Kristina, skånska, drygt 60 år, stort mörkt hår, ganska lång och rätt stadig i kroppen, Ida, dalkulla, runt 30, smal, liten, blont långt hår. Nu är jag lycklig i flera timmar...

Igår kom en förälder från vår skola, alltså inte en av "mina", fram till mig och sa att jag lett avslutningen så fint och att hon tänkt på det jag sa när hon gick på stranden med tårna i sanden. Härligt! Jag älskar att påverka!

Dagen ska jag tillbringa i en mycket vacker miljö - i Grünewalds villa, högt över havet. Kanske blir det någon bild av det senare.

Nattuggla

Kan inte sova, tankarna upptar min hjärnrymd, och ringduvans gro-groooo-grookoo utan för mitt fönster gör inte saken bättre.

Har legat och läst från ungefär halv fyra, Mellan köksfönstret och evigheten - om kärlek, vänskap och arbete av Karin Thunberg, hon som skriver i SvD. Tänkte att det kunde vara en lagom lättsam början på sommarläsningen, även om jag arbetar en vecka till.

Det är ljust som på dagen ute, grått och bara 13 grader, vattenpölarna ligger kvar på asfalten efter gårdagskvällens regnskur. Lusten att stiga upp - ehh, jag är ju uppe, ska lägga mig igen så jag kan stiga upp - om ett par timmar, ligger i ankelhöjd.

Avslutningseftermiddag

Avslutningen avklarad. Strålande solsken och barn i ljusa kläder. 6:orna är sååå coola att de knappt kan sjunga. Fast mest osäkra, skulle jag tro - en del ser ut som om de vore 15 år och en del 10. Mest fördelar det sig så att tjejerna ligger i den första delen och några killar i den andra.

Tack och lov att man slipper vara tonåring en gång till. Kanske skulle man klara det bättre nu när man vet hur det känns. Nej, det var dumt tänkt. En del av det som händer beror ju på osäkerhet beträffande vem man är, vilken plats man ska ha/ta, vilken roll man ska spela, eller om man är vuxen eller barn. Även som vuxen kan man ju känna osäkerhet ibland, men då har man ju strategier för det, tack och lov!

Himlen är grå, svalkande vindar sveper över träden. Fågelungarna piper - svårt att avgöra vad det betyder. Hjälp, hihi vad kul jag har, mamma kom hit, jag är hungrig eller kan man få flygassistans hitåt...

Fick en spännande bok av en av mina tunisiska elever: Främlingens säng av Mahmoud Darwish. Det är "...en diktsamling om modern kärlek med anknytning till gamla bröllopssånger från Främre Orienten och till förislamisk arabisk poesi."

Jag började läsa arabiska för ett och ett halvt år sedan för en kvinna som undervisat på universitetet i Khartoum. Tyvärr blev hon långvarigt sjuk, så allt avstannade. Några enstaka ord minns jag och det lilla jag kunde läsa har helt fallit i glömska, så nu får jag väl börja om igen. Jag lärde mig skriva parallellt, vilket jag tyckte gjorde att det gick långsamt, men förmodligen finns inget annat sätt - om man inte flyttar till ett arabisktalande land förstås.

Jag ville lära mig arabiska för att jag tycker språket är vackert och särpräglat och att jag har hört poesi läsas på arabiska. Dessutom ägnar man sig tydligen åt helt andra ämnesområden, i sin poesi, än vi i västerlandet gör. Skriftspråket är oerhört vackert och dessutom logiskt och enkelt uppbyggt.

Skriver förmodligen en drapa om boken när jag läst den. Nu ska jag lägga mig skafötters med sonen i soffan och läsa. Han ligger redan där och läser och nynnar på musiken ur bamsefilmerna, den man hör när Bamse kommer och den lustiga mansrösten präktigt berättar om vad Bamse gör för något rättskaffens denna gång.

Ahhh, livet!!

I går kväll/natt såg jag en tre och en halv timme lång film på tv, Wyatt Earp. Den slutade halv tre, så jag sov till halv tio i morse. Hämtade SvD och lade mig för att läsa på det där söndagsmässiga viset, en ariktel, eller en halv, slumra litet, läsa litet till, slumra... Hann knappt börja, så ringde Emil på dörren, han kommer ju även om inte Samuel är här. På med morgonrocken, kort snack med Emil på sängkanten och så flaxade han ut gen.

Först var jag litet putt, men så tänkte jag, som så många andra gånger när jag blir missnöjd över sakernas tillstånd, att när jag är 87 och ingen ringer på min dörr, kommer jag att sakna att ungar springer ut och in. Att någon över huvud taget springer runt mig... Ja, så var det missnöjet borta och jag njöt av att vara så "uppvaktad". Såg plötsligt att mitt liv är så rikt! Flera kommentarer på min blogg i morse, gjorde mig så glad, t ex.

Samuel ringde plötsligt på dörren - han var på väg till stranden med pappa och lillasyster och de hade glömt pengar till dricka, kunde jag låna ut? Visst, + puss och varma kramar innan han cyklade vidare.

Grannen , en man i 30-årsåldern, som ska sälja sin lägenhet, pratade litet med mig om lägenhetspriserna, när jag satt på balkongen och åt min färska chiabatta och lyssnade på fågelungarna i de stora lönnarna. Hans mamma smågrälade på honom för att hon fått putsa hans fönster och fixa till städningen på sluttampen, så vi pratade litet om varför män inte kan städa - jag påstod att det i så fall beror på oss mödrar.

Siri stod på gräsmattan och kliade sig i huvudet över konstruktionen av marsvinsburen hon bygger, så jag gick ut och vi diskuterade gångjärn och låsmetoder.

Min balkong ligger alldeles vid vår port, och längst ner, så många grannar stannar till och pratar en stund när de går förbi. Jag tycker det är trevligt.

Förra sommaren var det mycket tal om min stora änglatrumpet och snart blir det nog om den fina New Dawn-rosen, som har 70 knoppar. Jag har faktiskt gröna fingrar! Men det är väl som med ungar och katter och vänner - bara man gullar och vattnar och matar litet, så blir det så bra. Det behöver inte alltid vara så komplicerat.

I eftermiddag ska jag köra till Uppsala på studentuppvaktning. Dags att göra sig i ordning för det.

Förresten, usch för mig, som inte vågade mig till bloggträffen i torsdags. Nästa ska jag gå på...

Vilsen och oplanerad

Läste min mail alldelse nyss och blev så rörd. Sonen hade skickat ett mail med ett frö till mig. Fröet ska man sätta och sedan sköta på bästa sätt så blir det en vacker blomma som man kan byta färg på t ex. Man kan ge den jord, vatten, sol, CO2 och annat som jag ännu inte har koll på.
"Seeds of Imaginations is an addicting flash toy type thing with a lot of beauty, but very little point. " står det i inledningen till spelet...

Det är alltså en virtuell växt. Igår satt han i flera timmar (jag vet, han borde inte få...) och bara pysslade med dessa växter. Inte det minsta lilla monster, inga gulliga djur som ska matas, inga slagsmål och inget skjuta ihjäl. Och han älskade det tydligen. Gulle.

Själv känner jag mig mest vilsen - en och en halv vecka kvar på jobbet. Inte har jag planerat sommaren särskilt mycket. Jag gör ju inte annat än planerar i vanliga fall, så det känns skönt att slippa. Jag måste måla ett par fönster och renovera ett rum, så mycket vet jag. Och hur vore det om jag skrev klart den sista tredjedelen av min roman?! Vore kul att få ihop några målningar också - knöligt att inte ha någon ateljé längre. Det lönade sig inte, jag hann aldrig måla in hyran under året.

Ingen Momo. Antingen är hon ihjälkörd eller så har någon annan tagit hand om henne. I morgon kommer jag att ta hand om Siris katt Samir, en stor snäll hankatt. Dels reser Siri till Spanien och blir borta tre veckor, dels är hennes son Emil allergisk mot katten. Den ska till sin ursprungliga ägare i Helsingborg om ett år, så då får vi väl börja om på nytt igen.

Att det ska vara så svårt att bara lata sig, fast det borde vara det man mest behöver. För mig går inte det - hjärnan stannar. Och då blir det trist. Väldigt trist.

En har sina begränsningar

Jag avskyr uttrycket: "Bara fantasin sätter gränser. " Vaddå bara?? Det är väl det som är själva problemet - att fantasin har sina gränser. Suck.

Inte gillar jag heller: "...tänkte han för sig själv." Vem skulle han annars tänka för? Suck igen.

Nu går jag och lägger mig.

Nej, ska först berätta att sonen, kommen i någon slags förpubertet (Vad ÄR det egentligen?), sa i dag på badstranden, fundersamt:
"Mamma. Det där med puberteten är nog inte så bra för mig."
Jag svarade bistert (vi var inte alltför kontanta just då):
"Nä du, det är nog inte så bra för mig heller." Så det kan bli, tänker jag för mig själv - jag har nämligen ingen annan att tänka för!! Ha!

NU går jag och lägger mig!

Änglatrumpet även denna sommar

Idag fick jag en ny liten änglatrumpet av Stig, vår datoransvarige. Den förra fick jag också av honom. Mycket snällt att ge mig en ny, trots att jag är en änglatrumpetmördare. Tja, kanske det inte är mitt fel. Nu ska jag vårda den nya, så den ger lika stora fina blommor som den förra.

Här finns den bok jag använt för att få änglatrumpeten att producera sådan mängd blommor: http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9153425111 . En mycket bra bok!

Nästa steg är att köpa en ny kamera, vilket blir vilken vecka som helst - nu är det den mest hektiska perioden på arbetet, så tid gives icke till att leta kamera. Snart, dvs den 20 juni, är det äntligen lov!

Samuel har hamnat i någon slags förpubertet. Jag läser psykologi så det visslar om det, för att kunna bemöta hormonstormarna på ett hyggligt sätt. Inte lätt. Ringer hans pappa och får små praktiska råd ibland - borde det inte vara the other way round? Enligt mina (feministiska ?) fördomar i alla fall...