Efter körsången

Det var så vackert vid de låga lamporna när jag kom hem från körsången i kväll, 8 grader och aningen fuktigt. Njutning.

Morgondagen ska jag tillbringa i Näringslivets hus på konferens för observatörer. Bli serverad mat, minsann! Ingen som avbryter en hela tiden med frågor, ingen man behöver bli arg på (tror jag).

Ingen som man kan se ljuset i ögonen på. Men maten serveras vid bordet, som sagt...

Trädgårdsarbetartajm

Sååå trött vacklade jag upp vid halv tio för att göra mig och sonen i ordning för den gemensamma trädgårdsarbetsdagen ute på vår gård. Det visade sig att sonen hade migrän och måste få stolpiller och ligga inne ett tag. Själv hade jag också helst legat inne, men jag tycker att man ska vara med och hjälpa till med det gemensamma. Uppenbarligen är det inte en alltför vanlig inställning - av drygt 80 lägenheter fanns där folk från max ett tiotal, ungefär samma som alltid. Med andra ord borde jag legat kvar och sovit!

Nå, under ledning av trädgårdsgeneralen Eleonora krattade, klippte och rensade vi trädgården i strålande solksken. Så småningom kom sonen ut med sina tulpanlökar, de han köpt på Ulriksdal Eländiga Flower Inte Show. Svarta tulpaner ska det bli, det tyckte han verkade coolt. Så fick han sätta sina lökar med hjälp av sina kompisar.

Förutom Eleonora och jag, deltog Olle, den grekiske skomakaren, 2 x Ingrid, Inga-Lisa, Meit och några till som jag inte kan namnet på. De duktiga barnen, som krattade, skottade och klippte rosor och tuija, heter Greta, Samuel, Emil och Vincent.

Sedan gick ett par av killarna hem till mig för att spela på datorn, själv dök jag i säng och sov i 1 1/2 timme. Nästan lika arg var jag när jag vaknade, som när jag somnade. Gick och köpte mig en glass för att trösta mig. De ska sluta tillverka min älsklingsglass, Magnum Double Caramel och Janne i kiosken har slut på den. Suck. Det blev Magnum Strawberry White istället.

Och nu sitter jag här med mitt kliande ansikte, fullt av utslag. Gick på sminkparty, Mary Kay, köpte grejor för drygt 1600 kronor, sucka inte, stöna inte, tyck gärna att jag är tokig, och två dagar senare såg jag ut som om jag utsatts för strypförsök - över mer än halva ansiktet! Då bytte de till något för extremt känslig hy. Hej å hå! Jag är väl extremextremen, då. Hjälpte icke! Så nu har jag tjatat mig till en akutttid hos hudläkare på måndag. Mary Kay-försäljaren har fått tillbaka alla flaskor och medikamenter, det var snygga flaskor och tuber i alla fall, jättesnygga, och jag har fått tillbaka mina tråkiga pengar. De är inge snygga... Å inte jag heller, kli-kli.

Problemlösardjävulen tar över

Samuel pratade i telefonen och tryckte på någon/några knappar på tangentbordet på min laptop - och vips vreds hela skärminnehållet en kvarts varv. Nackspärrsläge!! Bara medan jag skulle försöka fixa det fick jag ont i nacken.

Inget funkade. Ringde x-et som är duktig på datorer. Han hade aldrig hört talas om problemet, men gav ett förslag som jag provade. Icke. Ringde en av våra datorexperer på jobbet. Icke. Bad mig ta med datorn till jobbet i morgon.

Skam den kvinna som ger sig. Jag kände tävlingsinstinkten/problemlösarinstinkten ta mig i besittning. I nackspärrsläge satt jag och tryckte och upptäckte flera olika saker man kan göra, som jag inte kände till. Men löste problemet det gjorde jag inte - på en god stund.

Hittade en rubrik som hette Hjälp och support, men det brukar jag aldrig ha någon hjälp av. Tittade litet på rubrikerna och fann en rubrik som gällde systemåterställning. Klickade vidare och där stod det att man kunde återställa datorn till ett tidigare läge man valde själv eller då datorn tydligen har återställts eller uppgraderats, jag vet inte. Dock var den angivna tidpunkten strax efter klockan tre i i går natt, så... Och hipps vipps vällingsäck, så var datorn som vanligt igen!!

Shit och Chanel vad jag är duktig! Tänkte skriva att jag känner mig duktig, men jag tycker faktiskt att jag ÄR duktig i det här fallet. Så det så. Tjopp, vad glad jag är!!

Liten kvällslyckotanke

Jag vill inte skriva ett inlägg. Jag är trött och ska lägga mig och läsa en stund.

Samuel ringde från sin pappa tidigare i kväll och sa att nu var det dags för mig att skriva ett nytt inlägg. Känner mig så lycklig över alla dessa barn som har sina särskilda krav och uttalar dem så tydligt. Mest är jag lycklig över Samuel förstås, men ibland sover hans lillasyster här, en absolut ljuvlig och mycket redig liten dam. Och i natt sover Cornelia, 6 år, här, det ska hon göra ett par nätter till eftersom hennes mamma är på kurs.

Tänk att jag, som inte skulle ha några barn, nu har ett eget, så "egna" de nu är - man äger ju inte barnen - och flera lånebarn. Det är en ynnest, och ger djup lyckokänsla, att få ha det så.

Kanske inte så mycket att skriva om i en blogg, men det är ett sätt att dela det just nu i natten. Känner mig som på målningen, litet vilse i skogen...

A propos födelsedagar

Det vackra förfallet...

Oh, what a morning!

Men, vilken morgon! Jag vaknade strax efter 5, ältade meningslösheter och insåg att det inte skulle bli mer sovande. Började läsa istället.

Klockan halv sex tassar Samuel in och vill sova bredvid mig. Efter två minuter viskar han att han är hungrig och jag svarar med lagom sträng mammaröst att han måste sova, frukost blir det senare. Han suckar tungt, och jag inser att han visst kan gå upp och göra sig en macka. Lyckligt smyger han upp, kommer genast tillbaka och är salig över det fina gryningsljuset. Han vill ut på balkongen och titta, så jag smyger iväg med honom och där står vi i morgonsvalkan och våra randiga Polarn o Pyret-nattskjortor och bara njuter av morgonens gråhet, bilarnas dämpade muller mot asfalten på Stockholmsvägen och att vi börjar småfrysa.

Jag lägger mig och läser igen, Samuel gör macka, sitter vid datorn en stund och tittar sedan litet på tv. Litet då och då kommer han in, nu ikädd sin röda morgonrock, och säger att det är så mysigt att pyssla runt så här på morgonen alldeles själv. Och jag blir så lycklig över att han är en sån myskork, att han kan ta vara på de små enkla stunderna med en så skön intensitet.

Klockan halv åtta, solen skiner höstklart ute nu, reser jag mig ur paulunen och ska försöka samla mig till en snabb frukost - då ringer det på dörren. Visst tusan, jag har ju födelsedag idag! Utanför står Siri med båda ungarna och sjunger "Ja, må hon leva". Med sig har de teckningar och presenter och nybakta morots- och hasselnötsmuffins, som Siri hittat på receptet till. Alla pratar i munnenpå varandra och det blir på något sätt muggar fram och te och tända ljus och kransen jag köpte igår på Kringelgården, eftersom de slutat med tårta (för ett år sedan) utan att meddela mig. Babbel och fniss tills plötsligt klockan är 8 och Samuel måste på med kläderna i en hast och kamma håret och iväg till skolan med Siri, som tar hans cykel i bilen för att han ska hinna till 8.20 då han börjar. Jag börjar klockan 10.00, så därför sitter jag här i nattskjortan och bloggar med en kopp te vid min sida. Men nu är det grått ute igen och vinden har friskat i.

Fin födelsedagsteckning från Cornelia, 6 år. Jag har fått ingående beskrivning av vad allt föreställer, fast det inte behövs...

För en stund sedan tjuvringde Samuel från skoltoaletten för att be mig ta med hans armbandsur eftersom han glömde det i rusningen i morse...

Det här är livet - många små vardagliga, enkla saker blandar sig med några ovanliga och blir ett sammelsurium, som gör mig lycklig! Jag är tacksam!

Höjden av lägerskola...

Lägerskolan förflöt lugnt. Det värsta för eleverna var nog när jag, vid lägerelden, berättade två hemska spökhistorier - de skrek och var alldeles förskrämda. Några höll för öronen. Hihi. Det hör till en lägerskola att man berättar hemska historier i mörkret. Jag brukar läsa Edgar Allan Poe, men nu hade jag glömt boken, så jag berättade en hemkokt Det skvallrande hjärtat.

Det värsta för mig, (det var väl straffet för de hemska historierna) och säkert för några av eleverna också, var höghöjdsbanan. Det är INTE en banan! Det är en bana högt uppe i luften; man börjar med att klättra uppför en grov repstege och går sedan på stockar och på lina mellan trädstammarna högt uppe i luften. Gräsligt, övermåttan gräsligt! Jag ville ju testa - innan jag såg banan, alltså. När jag väl såg den förstod jag vilket misstag jag begått.

Nå, jag såg ju på några av mina elever att de var kritvita i ansiktet och närmast svimfärdiga på den svåraste delen av banan. Insåg att så långt skulle jag inte komma. Man skulle sätta upp ett mål för sig, hur långt man skulle gå. Jag trodde att jag på sin höjd (pun unintended!) skulle klara repstegen och första vajern. Vojvoj!

Fyra av "mina" killar stod nera på marken och peppade mig, annars hade jag bra tagit tre steg på repstegen. Det var hemskt! Jag var höjdrädd, så höjdrädd att jag glömde hur jag skulle sätta händer och fötter och hur jag skulle styra musklerna. Ju högre upp desto sämre minne av hur man skulle göra för att t ex ställa sig upp från knästående.

Efter hundra om och men lyckades jag ta mig från repstegen till den mycket lilla plattformen, ca 30x30 cm, högt där upp i luften, ca 6 m upp. Jag stod på knä, krampaktigt kramande tallstammen. Kunde inte ställa mig upp, inte säkra mina linor på nästa bana, som var en stålvajer. Efter att killarna in i minsta deltalj instruerat mig lyckades jag säkra linorna, men sen var det tvärstopp!

"Ta tag i linan till vänster om dig och stig ut på vajern! Men ställ dig upp först!"

Jag, vit i ansiktet har de berättat efteråt, klamrade mig fast vid tallstammen, som vore den min bäste älskare, väste:

"Kan inte stå!"

"Ja, men du vet väl hur man ställer sig upp?!"

"Nä!!"

Noggrann instruktion, mina ben lydde slutligen.

"Gå ut på vajern!"

"Kan inte."

"Gå nu! Du väger väl inte ett ton, Amber!"

"Jo."

"Haha, den håller för fyra ton!!"

Jag måste ha sett väldigt sammanbiten ut, för en av killarna ropade kommandot:

"LE!!" till mig. Jag drog läpparna åt sidorna, som en ilsken hund ungefär, och höll dem så medan jag låååångsamt masade mig framåt på vajern, hållande i en lina som var parallell med vajern, fast högre upp. Vingel-vingel...

Nästa lilla plätt att stå på högt uppe i luften, ny trädälskare att krampaktigt krama. För att komma ner måste jag gå en stock och en hängbro - utan räcken, bara luft. Tvi.

Nästa gång ska jag göra som alla andra lärare och föräldrar - stå på marken och heja på eleverna! Så det så!

Vi paddlade också.

Jag anser, och mina elever med mig, att det var en mycket lyckad lägerskola. Alla var trötta efteråt, av någon anledning...

Gnällpipa

Just nu är jag sur och tvär och voro fem små dvärgar. Måste packa för att jag ska på lägerskola i morgon med mina elever - lusten ligger i höjd med de korviga sockorna som borde suttit på min anklar. Tvi. Jag vill inte. Tre dagar. Äääää.

Jaha, det är bara att slänga ner det sista och ta ett skutt ner i snarkofagen. Jobbig bok läser jag också - den står överst på läslistan här till vänster.

Nä-ä, nu skriver jag inte mer. Är tvärsur. Första meningen är en väldigt omgjord Povelrad, vilket somliga kanske känner igen. Annars brukar jag sjunga "Aspelut och lindelut och näsan full med nötter..." som ju är en annan välkänd sång.

Värst vad bisarra vi var idag då. Eller suuuura.

Till höger är väl ändå läslistan, och dvärgarna vor sex (nä, inte hade, utan voro).

Alldeles nyss II

Plötsligt vräker vitt, tungt hagel ner, så bilarna på parkeringen blir skräckslagna och börjar blinka och tjuta helt vilt! Samuel blir lycklig och provar gå ut i bara nattskjortan. Inte så lyckat, märker han.

Den lille hagelmannen tar på sig väst och regnjacka utanpå nattskjortan och så mammas stövlar och klafsar sedan lyckligt omkring i hagelsvärmen. Bygger en hagelgubbe med lönnkrona och vackra röda ögon.

Alldeles nyss

Ulriksdal Flower Show

I år blev det en besvikelse - inte mycket flower, mest krimskrams. Kanske litet mer kvalitetskrimskrams, hantverk av olika slag, men det är väl mest blommorna och trädgårdarna man vill se. Ytterligt få idéträdgårdar var där, flera som skulle visat idéträdgårdar hade hoppat av, och balkongidéerna var verkligen inte mycket att hurra för. Sloppy!

Diverse kungligheters brudbuketter visades i orangeriet - kön var lång som tre godståg ihop (vi hade tänkt titta om något var intressant, men gav upp när vi såg godstågledet). Slottet ingick också i priset, men det kan man ju se när som helst... Blir det inte bättre än så här framöver, så slipper de mina entrépengar i alla fall.

Jag förstod aldrig vad det blå tältet skulle var till för - kanske var det reklam för blå tält.
Första bilden jag tog av tältet blev misslyckad, folk skulle prompt gå där, andra bilden blev bra och just när jag skulle sänka kameran sparkade en liten kille in en blå boll i bildrutan, så jag fick ta en tredje.

Den lille tänkande gnomen skulle jag inte vilja ha i min trädgård, men det är väl olika hur man ser på det. Stolen med en sits av bark var litet kul och växthusets mönster tilltalade mig, som gillar upprepning i bilder. Sköldpaddan i betongplattan är enkel och vacker och den skira gräskronan vajade i vinden. Den kan man ha i idébanken framöver.

För en gångs skull är nog alla bilderna klickbara - och då blir de j-ä-t-t-e-s-t-o-r-a.