Solen lägger varma strimmor över mitt ansikte, men jag vill inte vicka för persiennerna helt - det var ett tag sedan solnjutningen var så skön som nu. De stora lönnarna och den höga asken på gården väser i vinden, och med ens ser jag att solen står annorlunda, står inte längre i "sommar" riktigt... Mig gör det inget - jag älskar hösten!
Fnissar fortfarande åt gårdagens film på tv 2, Amarcord, som är en av mina verkliga favoriter:
Motorcyklisten som kör genom bilden i farlig fart med jämna mellanrum, något släpar alltid efter motorcykeln och någon ropar alltid "Scureeeza!" när han dundrar förbi.
Killgänget som sitter i ett garage i en bil och onanerar i takt, så framlyset blinkar medan de vrålar upphetsande kvinnonamn.
Dåren Teo som klättrar högst upp i ett träd och sitter och skriker "Volja una donna" (jag kan inte italienska, så låter det i alla fall) hela dagen och vägrar gå ner, tills dårhuset skickar en mininunnna som klättrar upp för stegen och ilsket ber honom sluta tramsa. En av doktorerna säger "Vissa dagar är han normal och vissa inte - som vi andra."
Teo och gammelgubben ska pinka vid vägkanten - klart, och gubben fifflar igen sin gylf! Men Teo glömde knäppa upp gylfen, vilket inte bekymrar honom. Han skakar bara litet på sina långa ben, ett i taget, så det ska rinna ut ur byxbenen och så åker de vidare.
Fascisttåget springer till marschmusiken som går i rasande takt, och han som säger om dem: "De sa bröd och arbete - hellre bröd och ett glas vin."
Någon spelar Internationalen, på fiol, i kyrkans klocktorn, fascisterna rusar ut och skriker och skjuter som galningar, så det klangar i klockan ordentligt. Efter mycket skrikande och skjutande och allmänt vansinne prickar de en grammofon , som ramlar ner ur tornet.
Morbror deltar i sin systers begravning och svimmar. "Ta honom till horhuset!" säger den dödas man och slänger med huvudet åt mågen till.
Och slutligen några härliga repliker ur filmen, sagda eller vrålade:
Jag kan, jag befaller och jag vill!
Du rör väl om med kuken i kaffet också?
Till och med hönsen skrattar åt oss.
Jag ska lägga stryknin i soppan! Men först ska jag ta livet av mig!
Farfar har gått vilse i dimman (två meter utanför huset) och säger, både rädd och sorgsen: Om döden är så här så är det inget vidare.
Som vanligt skrattade jag högt många gånger under filmen. Den är så befriande knäpp, levande och naiv, ja, eller livsvis kanske. Livet känns faktiskt lättare när jag sett Amarcord. Den som inte sett den - se den!!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Men jösses... det låter ju som en helt sjuk film!! :-) Förstår att det är en del att skratta åt, i den... fast jag vet inte om det låter som en film jag vill se, den verkar så himla "Sicilien-galen"...
Visionary Soul: Ja, den är Sicileien-galen, vad nu det är... Den skildrar ett litet Italienskt samhälle under ett helt år, så det blir litet neddykande och många lösa scener som dock hålls ihop av att man lär känna personerna/personligheterna.
Potens... så att det räcker och blir över...! :)
Kul recenserat!
Hej igen,
har inte varit hos dig på några veckor, men såg idag att du efterlyste jazztips till sonen. Kan varmt rekommendera Miles Davis "Kind of Blue", en riktig klassiker som tål hur många lyssningar som helst. Modernare och svenskt är Esbjörn Svensson Trio (EST), vet inga skivtitlar, men allt jag hört av dem är underbart. Som Amarcord!
Har köpt Hosseinis A Thousand Splendid Suns, kanske blir det den imorgon istället för vindsröjning, även om din röjning både inspirerar och stressar mig :-)
Hej så länge!
Carulmare: Jo, de unga gossarna osar av hormonstormar!
Anonymus: Tack för jazztipsen! Vi hittar säkert titlar på nätet - Google är bra i det avseendet.
I valet mellan Hosseini och vindsröjning vet jag vad som lockar mest - men det är i bland viktigt för själsfriden i längden att välja det tristare alternativet. Tyvärr. Lycka til med eländet! Inte Hosseini, alltså... :-)
Kul att du läser och kanske inspireras till ett eller annat ibland.
Post a Comment