Lägerskolan förflöt lugnt. Det värsta för eleverna var nog när jag, vid lägerelden, berättade två hemska spökhistorier - de skrek och var alldeles förskrämda. Några höll för öronen. Hihi. Det hör till en lägerskola att man berättar hemska historier i mörkret. Jag brukar läsa Edgar Allan Poe, men nu hade jag glömt boken, så jag berättade en hemkokt Det skvallrande hjärtat.
Det värsta för mig, (det var väl straffet för de hemska historierna) och säkert för några av eleverna också, var höghöjdsbanan. Det är INTE en banan! Det är en bana högt uppe i luften; man börjar med att klättra uppför en grov repstege och går sedan på stockar och på lina mellan trädstammarna högt uppe i luften. Gräsligt, övermåttan gräsligt! Jag ville ju testa - innan jag såg banan, alltså. När jag väl såg den förstod jag vilket misstag jag begått.
Nå, jag såg ju på några av mina elever att de var kritvita i ansiktet och närmast svimfärdiga på den svåraste delen av banan. Insåg att så långt skulle jag inte komma. Man skulle sätta upp ett mål för sig, hur långt man skulle gå. Jag trodde att jag på sin höjd (pun unintended!) skulle klara repstegen och första vajern. Vojvoj!
Fyra av "mina" killar stod nera på marken och peppade mig, annars hade jag bra tagit tre steg på repstegen. Det var hemskt! Jag var höjdrädd, så höjdrädd att jag glömde hur jag skulle sätta händer och fötter och hur jag skulle styra musklerna. Ju högre upp desto sämre minne av hur man skulle göra för att t ex ställa sig upp från knästående.
Efter hundra om och men lyckades jag ta mig från repstegen till den mycket lilla plattformen, ca 30x30 cm, högt där upp i luften, ca 6 m upp. Jag stod på knä, krampaktigt kramande tallstammen. Kunde inte ställa mig upp, inte säkra mina linor på nästa bana, som var en stålvajer. Efter att killarna in i minsta deltalj instruerat mig lyckades jag säkra linorna, men sen var det tvärstopp!
"Ta tag i linan till vänster om dig och stig ut på vajern! Men ställ dig upp först!"
Jag, vit i ansiktet har de berättat efteråt, klamrade mig fast vid tallstammen, som vore den min bäste älskare, väste:
"Kan inte stå!"
"Ja, men du vet väl hur man ställer sig upp?!"
"Nä!!"
Noggrann instruktion, mina ben lydde slutligen.
"Gå ut på vajern!"
"Kan inte."
"Gå nu! Du väger väl inte ett ton, Amber!"
"Jo."
"Haha, den håller för fyra ton!!"
Jag måste ha sett väldigt sammanbiten ut, för en av killarna ropade kommandot:
"LE!!" till mig. Jag drog läpparna åt sidorna, som en ilsken hund ungefär, och höll dem så medan jag låååångsamt masade mig framåt på vajern, hållande i en lina som var parallell med vajern, fast högre upp. Vingel-vingel...
Nästa lilla plätt att stå på högt uppe i luften, ny trädälskare att krampaktigt krama. För att komma ner måste jag gå en stock och en hängbro - utan räcken, bara luft. Tvi.
Nästa gång ska jag göra som alla andra lärare och föräldrar - stå på marken och heja på eleverna! Så det så!
Vi paddlade också.
Jag anser, och mina elever med mig, att det var en mycket lyckad lägerskola. Alla var trötta efteråt, av någon anledning...
11 comments:
Även om jag ibland kunde tycka att det var kul med lägerskolor och utflyktsdagar med övernattning när man väl var mitt i det - så erkänner jag att det är underbart att slippa sånt som sv2-lärare.
Och nån sån bana skulle jag inte våga mig ut på. Det räckte med att jag trotsade min bottenfobi och lät mig luras ut på paddeltur i total stiltje på en skogssjö... och blev uppbaxad på en klättervägg...fast jag kom inte så högt precis.
Jisses vad modig du är!
Bloggblad: Ja, det är kul när man väl är där, men visst börjar jag få nog av tre dagar med människor uppe i ansiktet hela tiden.
Eva: Hehe, dumdristig är ordet, sa Bull! Jag har alltid varit en sådan som måste prova allt. Undrar när det går över? :-)
Jag säger detsamma: du är ju hur modig som helst - BRA jobbat!
DMH/Samuel
Nämen Amber! -- du är ju hur modig som helst och i efterhand kanske du tycker du varit dumdristig, men såå välkommen hem är du -!! Kramis
Jag undrar vilken annan yrkesgrupp som skulle ta med sig sina kunder/patienter/klienter på utflykt i dagarna tre. Gratis. Och fixa kvällsaktiviteter... sova på luftmadrass...
Nu vet jag inte hur det är med ersättningen - men när jag var klasslärare fick jag göra det gratis.
Då funderade jag ofta på om min frissa eller tandläkaren inte kunde fixa till mig en kväll - bara för att det är kul... lära känna mig bättre privat... :)
Det hade jag ALDRIG klarat! Djupt imponerad.
*tokskrattar*.... Tack för underbara beskrivningar, av ditt "ilsken hund"-leende, och din okunskap om hur man gör när man ställer sig upp... tack för att du bjussar så på dig själv! :-)
Och tänk att grupptrycket, peppningen från gruppen, faktiskt kan få en att klara sånt som man ALDRIG skulle fixa på egen hand! Det är lite magiskt att vi påverkas så mycket av gruppen ändå...
En underbar bild har du med, på vassen och vattnet... det ser så varmt och mysigt ut.
Jag kan föreställa mig hur du kände det. Själv "frös" jag fast på de tunna järntrapporna/broarna i S:t Pauls för många, många år sedan. Jag och bästa kompisen var på väg ned och man såg så mycket luft nedåt genom den där konstruktionen. Jag visste verkligen inte hur jag skulle ta mig framåt, det rimligaste alternativet var väl att brandkåren skulle komma och lyfta bort mig tyckte jag. Så kompisen fick locka, pocka, hänvisa till folk som kom bakom. Det var faktiskt mest för hennes skulle jag på nåt vis lyckades våga komma loss och lyckades ta mig vidare - hela tiden krampaktigt hållande de smala järnstängerna. Jag är inte generellt höjdrädd, men vissa höga lägen funkar inte, som när man ser för mycket rakt under sig. Du borde ha tapperhetsmedalj!
DMH: Jag tycker ju inte att jag var modig, precis, men tack!!
Eleonora: Tack! gulle dej! Kram!
Bloggblad: Du har alldeles rätt!! Numer får man något pyttetraktamente, som i tida tt fylla i pappren borde ge mer lön än själva traktamentet, som jag oftast ändå glömmer att begära för det är bara trehundra kronor eller så...
Jag sovar absolut inte med barnen och abbsolut inte på luftmadrass!! Där går det, trots allt, en gräns.
Jag har en jättesnygg tandläkare - kanske skulle man ta en lägerhelg med honom?! :-)
Panter: Vad kul att du blir imponerad - det bev faktiskt mina elever också, trots att jag fick avbryta...
Visionary Soul: Som du nog har förstått tycker jag om att rekapitulera tokiga situationer - jag har lika roligt åt dem även om det är jag som misslyckas. Ibland tänker jag att det är för att jag alltid måste vara så himla duktig, som det är så extra roligt när det går galet. Jag blir maktlös på ett så skönt sätt. Nu, som riktigt vuxen (hehe??)vet jag ju att det inte är farligt, men som yngre hatade jag att misslyckas.
Ja, jag är fascinerad över att så unga människor kunde åstadkomma sådant resultat hos mig. Jag har upprepade gånger inpräntat i dem hur duktiga och betydelsefulla de var för att jag över huvud taget skulle komma någon vart i banan. De bir generat lyckliga varje gång.
Tack för bildberömmmet!
MZ: Nämen, så märkligt, eller inte... När jag var i St Pauls med x-et, you know him, kände jag precis likadant. Jag berättade för mina elever (som ett exempel på hur höjdrädd jag är) hur jag, som en liten krum tant stampade steg för steg uppför de hemmmmmska trapporna till kupolen, höll krampaktigt i ledstången med ena handen och i handväskan med den andra och tryckte mig mot ledstången i skräck. Det gör jag inte om - tja, vid närmare eftertanke... Nä.
Jotack. En tapperhetsmedalj skulle sitta fint! Förstår inte varför jag alltid ska prova vansinnigheter, jag som är så rädd. Jag har, i skräck, bestigit Sarektjåkkå, segalat ensam över Ålandshav en natt när det blåste 14 sekundmeter och jag var så fruktansvärt rädd att jag såg syner...
Hmm, var det jag som skrev "En dåres försvarstal"???
Hur vore det f ö om vi sågs IRL, kära MZ?
Å herreduminskapare vad många typofel jag inte rättade i förra kommentaren. Förlåt, kära läsare. Ska bättra mig och läsa igenom fortsättningsvis!
Post a Comment