Förälskelse
Jag hör till den sortens människor som har svårt för att bli förälskad. Riktigt förälskad har jag inte varit så många gånger i mitt liv, med andra ord. Men för tre år sedan hände det. Fullständigt oväntat - så klart! Förälskelsen gjorde mig flygande, jag självskrattade (det där fåniga flinet och skrattet som kommer alldeles utan anledning), njöt av att finnas till, njöt av att han tittade på mig, att han fanns nära mig, att han tog i mig... Otroligt!

Vet inte om jag förstod att det var för bra för att vara sant. Att det måste ta slut snart. Jag ville inte veta, jag ville bara njuta. Redan efter en vecka kom första varningssignalen. Jag stängde dörren till vett och sans och bestämde mig för att njuta litet till innan jag lade ner. Men smärtan hade börjat sticka en liten nålspets i mig. Jag lyckades härda ut och bara ta det bästa, ja, nästan i alla fall. Tillräckligt för att nu minnas förälskelsen som något som var väldigt bra för mig, trots att det gick så galet - som förälskelse betraktat.

Varningssignalen bestod i att han en timme efter han lämnat mig, en söndag kväll, då vi efter en härlig helg pratade i telefon, visade sig vara stupfull. När jag frågade om det, gick han till aggressivt försvar. Han fick väl var hur full han ville! Han tyckte det var skönt, så då hade han rätt att göra så! Absolut. Det var bara det att jag ville ha klarhet för min egen skull. Inga alkoholister i mitt liv! Punkt slut, icke förhandlingsbart! Han var ju inte alkoholist, var jag inte riktigt klok?!

Ja, sen visade det sig förstås att jag hade rätt. Hans bror hade också hållit på att supa ihjäl sig, fast på det där sättet där folk vet, men ingen säger något om att de luktar sprit på jobbet, kommer för sent, eller aldrig går från en fest, eller går när spritens är slut...

Oj, vad det gjorde ont att veta att jag måste göra slut på förälskelsen! Jag hade inget emot mannen som person, vi pratade ganska bra och där fanns en stark ömhet. Det visade sig också att han inte var förälskad i mig, bara tyckte om mig. Han respekterade mig tillräckligt för att säga sanningen, i det avseendet, vilket jag uppskattade oerhört. Märkligt nog gjorde det allt lättare, och i viss mån svårare, för mig.

Efter ungefär två månader var det över. Det jag saknade mest efteråt var förälskelsen, känslan av glädje och lätthet. Jag kan fortfarande le åt att jag var så otroligt uppslukad och lycklig i ungefär tre veckor. Sedan sipprade det långsamt ut och jag fick arbeta för att inte dra ut på det mer än nödvändigt. Vi pratade om det emellanåt, i telefon mot slutet, och att vi hade en så avslappnad och öppen relation runt det hela hjälpte mig mycket.

Jag träffade honom för några veckor sedan och vi satt och pratade i en timme på några iskalla parkbänkar under en stor tall i Älta. Det var bra. Han har hittat en ny kvinna, köpt hus och flyttat ihop med henne. Det unnar jag verkligen honom, om nu det har någon betydelse (jo, för mig). Han är nöjd och verkade glad, även om jag tyckte han såg förfärligt sliten ut. Gissar att han dricker på rätt bra fortfarande.

Jag fick inget julkort av honom i julas. Så nu är det verkligen slut, men jag är så lycklig över att ha fått vara med om det - igen.