Flitens lampa

Flitens lampa lyser, sa man när jag var liten. Säger man det fortfarande, månntro? Kommer att tänka på en dikt av en av mina favoritpoeter, Petter Bergman. Hans diktsamling "Barndomens gator", mitt exemplar är slitet med vikta hörn där favoritdikterna finns, är fantastisk, eller vad man nu ska säga, i brist på ord som kan klargöra den musikalitet hans ordsammansättningar har. Där finns en dikt som heter "Oktober":

Det mörknar redan. Arbetslampan

sprider sin trygga cirkel av ljus.

Och två hundra år bort i tiden

ljuder träblåsarna och stråkarnas pizzicato

bakom pianots rena, klassiska lyrik.

Allt detta borta sedan länge: minnet

av en rit och något som vi länge sen förlorat.

Det mörknar. Arbetslampan är

det sista som finns kvar: upplysningen

på gräns mot natten.

Ett sista, ljust och omöjligt försvar.

Läser, faktiskt av en slump, Bodil Malmsten, fast jag svurit på att aldrig mer göra det efter den otroligt trista och intetsägande, eller snarare ingentingsägande, boken "Det är fortfarade ingen ordning på mina papper". En kollega till mig hade köpt "Priset på vatten i Finistère" till en vän, som inte klarade av så liten stil som pocketboken var tryck med och så fick jag boken istället. Eftersom jag precis var mellan två böcker, som det heter om arbetslöshet i kontaktannonser, fast om arbeten då förstås, så började jag läsa den. Jag har skrattat högt flera gånger och boken får mig att bli arg och glad och tankarna virvlar och omformas hela tiden. Och jag är tvungen att tänka om när det gäller madame Malmsten.

Vad nu detta hade med fliten att göra har jag glömt bort.