Många frågar hur änglatrumpeten blivit så fantastiskt. Den är inne på sitt andra år, jag kånkade, med visst besvär, ner den i källaren i oktober, ställde den i gången utanför min potatiskällare under vintern, där det då är rätt kallt, 15-16 grader gissningsvis, och vattnade den med ca en halv liter vatten tre gånger under vintern - det skulle vara ungefär en gång i månaden, men jag glömde...
Kånkade upp den spretiga växten , kolla bilden från 4 maj, i sin lövkorg och började försiktigt vattna den inomhus fram till det blev över 15 grader hela dygnet utomhus, då jag ställde ut den på balkongen. Vattnar den i stort sett varje dag med 5-10 liter vatten, ofta med gödning, Biobact. Nu är den ungefär 180 cm hög.
Köpte en bok om änglatrumpeten, som f ö är mycket giftig, där jag lärde mig mycket - "Änglatrumpeter och spikklubbor - så får du dem att blomma rikligt".
Jag har ofta, innan jag fick barn, fått höra att jag har gröna fingrar och så är det nog. När man får barn har man ju inte riktigt lika mycket tid för växterna. Och när jag var runt 20 var jag rätt så ointresserad, detta tills jag fick en hibiskus i present av en granne till det kollektiv jag bodde i (typiskt 70-tal). Hon trodde att jag var intresserad av växter eftersom jag klippte gräsmattan och vattnade vår rabatt. Kunde ju, för skams skull, inte ta död på hibiskusen, av vilken ännu idag ett par avnämare växer frodigt och blommar med sina varmröda cancankjolar ett par gånger om året. Där startade mitt intresse för växter. Jag är ju realist, så det är inte ett allt överskuggande intresse, men resultatet jämfört med tiden jag lägger ner är mycket bra. Jag är t ex en rackare på att få de mest fantastiska morötter när alla andra förståsigpåare talar om att det absolut inte går att få morötter på den jorden, de har provat i åratal.
Jag funderar mycket över ondskan och dess plats bland oss människor. Ja, och hur vi ska slippa den. Jag har ju förut skrivit om svenskarna som fredsskadade, 18 juli i Skapelsen och skapandet, och hittade ytterligare ett bra ställe i Kleins bok: "Här där man inte vet något om ondska. Här där man vid sitt möte med självaste Djävulen undrar om han hade en olycklig barndom." På pricken! Skrämmande.
Sonen kom nyss förbi med sin far och hämtade sin cykel. Stor kram och massor av pussar fick jag, plus allt han hade i fickorna, dvs allt han hade hittat. Fickorna är ständigt fulla med sådant man bara måste spara. Kan inte minnas att jag var sådan - månntro det bara är pojkar som samlar i fickorna? Flickor har väl inte ens fickor...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Dotra kommer hem fullastad med sand och annat i fickorna, så tror inte det är en könsbetingad grej. Puss.
Men hon är å andra sidan, vid nyss fyllda tre, ett redigt fruntimmer, så fjompighetskläder är inte fjompiga på henne. Hon är Gulle!
Puss själv!
Jo även flickor samlar: jag var storsamlar av saker som barn och har fortfarande ekorren i mig, men nu är det oftas böcker som samlas.... och papper med skrivet på:)
Min dotter var likadan... hon samlade på allt hon hittade. Hon till och med "hittade" katter och lösa hundar ute - som alla var borttappade, eller övergivna och utan hem....
Det var många tårar innan hon förstod att man inte kan ta kvar allt man "hittar" ute.
PS Tack för berättelsen om Änglatrumpeten. Tänk jag visste ínte ens om att den var giftig!
inkan: Har sluppit hundar och katter, hittills.
Du verkar ha en viljestark dotter. Hon har väl inte ändrat sig sedan hon blev vuxen, gissar jag...
Finns det ändå inte en poäng med att försöka granska ondskan, analysera, se vad som driver den, se om det finns något drag av den hos oss själva? Jag har så svårt för ett svartvitt syn på det. Är det inte när vi defiinierar ondskan som något oförståeligt och väsenskilt från oss själva som vi riskerar att inte se när vi själva går över gränsen?
Det där med djävulens barndom är ju klatchigt formulerat, men vad betyder det egentligen? Tror du att det finns en djävul som står för ondskan i världen? När granne tar till vapen mot granne - är det då verkligen ett ont andeväsen som farit i dem, eller finns svaret i historien, ekonomin, samhällsstrukturen, gruppsykologin mm?
Visst har många svenskar svårare att förstå en del hemskheter som sker idag just pga att den långa freden, men är det vettiga alternativet verkligen att bunta ihop allt ont till ett stor Ondska och inte försöka förstå vad som ligger bakom?
(Brasklapp: förlåt om jag missförstått ditt/Kleins resonemang. Trevlig blogg annars!)
Post a Comment