Jag småskrattar för mig själv, slår mig lätt i pannan, skakar på huvudet, skrattar igen och känner mig allmänt upprymd. Hela kroppen beter sig som hade jag upplevt något riktigt galet.
Vi hade ordnat en utfrågning, gällande förskole- och skolfrågor, av de lokala politikerna här i Nacka. Jag har undvikit att lyssna på politiker alltför mycket, de pratar så mycket strunt. Nu var jag ju tvungen att vara där. Jag hade fixat en bra och kunnig moderator, som skötte sitt jobb så bra man nu kunde i den församlingen.
Jösses! Nog för att det var svårt att bestämma sig för hur att rösta lokalt innan denna utfrågning... Nu vill jag inte rösta alls!
De som verkligen höll sig till saken och visste vad de pratade om (verkade det som iaf) var socialdemokraterna, vilka jag inte skulle kommit på tanken att rösta på. Och resten, ja... Centerpartisten, som verkade ha dragit i sig något vitt innan mötet, reste sig och gick i halvtid eftersom han inte fick prata så mycket han ville (om sin barndom i Holland och att outbildade lärare var mer motiverade), kristdemokraten tyckte mycket var väldigt intressant, moderaten vill vara känd i hela Sverige, vilket han redan är, och använder fakta på sitt alldeles egna vis och blir sur som ett barn om han blir alltför mycket emotsagd (skum baksida hos just politiker, eh?!) och en man ur något superlokalt parti pratade om sina egna erfarenheter, inga idéer och så miljöpartiet som råkade säga en del bra , men mest försökte uttrycka lustigheter, på ett förvirrat vis, om dagens politiska system i Nacka.
Det TV 3 just nu visar är bara resten av tomte-tutt-anti-enhet-rättvise-skåne-blondin-partiet. Fast nu har jag mest lust att gråta.
Politikerförakt. Jag vet inte, jag. Svårt att säga vad man kan tänkas känna inför sådan total världsfrånvaro och nonchalans.
Skakad, är nog rätta ordet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment