Saturday, August 26, 2006

Intervju eller spännande kartläggning

Häromdagen fick jag ett mail från en f d elev till mig:

"Hej!
Jag skriver till dig för att du har inspirerat mig. Jag arbetar nu på XXXXXXX folkhögskola, fritidsledarutbildningen.Varje år har vi ett starttema där alla elever och lärare arbetar tillsammans utifrån ett tema. Vi skapar utställningar och gör presentationer, allt detta i främsta syfte att lära känna varandra och öka gemenskapen på skolan. Temat för detta år är "Inspiratörer". Alla väljer en person som man inspireras alt. har inpirerats av, och presenterar detta i form av valfritt utformad utställning för övriga på skolan. Jag kom att tänka på dig för att du inpirerat mig på flera olika sätt. Du har inspirerat mig att bli feminist, att tro på mig själv, att visa ilska, att uttrycka mig på många olika sätt och säkert mycket mer... Av dessa anledningar skulle jag vilja presentera dig som en av mina inspiratörer. För att jag ska kunna skapa den utställning som har börjat ta form i mitt huvud är jag i behov av lite stoff och material. Jag skulle vilja läsa dina dikter, titta på dina målningar och kanske även intervjua eller prata med dig om några av dina tankar och erfarenheter. Min fråga till dig är därför om du skulle vilja hjälpa mig med detta?Jag hoppas innerligt att du inte tycker att detta är en påflugen fråga utan i stället tolkar det som en komplimang. Många varma hälsningar, ZZZZZ."

Fantastiskt! Jag tyckte det verkade spännande och tog det förstås som en komplimang. En väldigt fin komplimang för övrigt.

Idag har hon varit här och vi har pratat, delvis utifrån hennes frågor, tittat på en del av mina målningar och läst några av mina dikter. För mig gav det verkligen food for thought - för henne också. Jag tyckte att vi hade ett skönt och avslappat samtal. För mig handlar det om att det är en människa jag kan tycka om, vilket inte är svårt i det här fallet. enda grumset är att jag är orolig att hon inte fått ut det hon ville av vårt möte - jag frågade och hon sa att hon var nöjd, men den lille djävulen på min axel hummar...

Egentligen är mina elever bara mina elever i skolan - ofta är de bara medmänniskor även på jobbet. Skillnaden mot att umgås med andra människor är mitt ansvar för dem rent allmänt och de mål jag ska hjälpa dem att uppnå i min yrkesroll. Har de humor så är det roligt och lättsamt att umgås, är de allvarliga kan vi mötas i det (ja, man är sällan bara det ena), är de surmulna, vilket en och annan är tämligen ofta, blir det svårt att hitta ett bra personligt sätt att möta dem på - då blir det det professionella som får styra. När de väl lämnat mig är de människor som jag en gång känt och som förändras under tiden jag inte träffar dem, vilket gör det intressant att träffa dem igen.

Ett spännande arbete har jag i alla fall!

5 comments:

Anonymous said...

Jo, djävulen på axeln kan gå och lägga sig. Jag är mer än nöjd. Mitt stora problem just nu är vad och vilka delar av vårt samtal jag ska bygga min utställning på. Jag måste låta hjärnan sortera sig. Tack för din ödmjukhet att låta mig kika in i nyckelhålet en stund.

// Kajsa

AMber said...

Ja, att du fick fotografera min stövelkammare kan jag inte begripa. :-)

Kanske kan du bygga på motsatserna i en människa...

Anonymous said...

Jo, det där med motsats och kontrast var något som fanns kvar i mig länge efter mötet med dig.

I nuläget har jag i alla fall lyckats spraya luftfuktaren röd...

/ Kajsa

AMber said...

Röd luft...? ;-)

jacobsteel said...

jävlar, vilket fett smicker! grattis!