Wednesday, August 29, 2007

En historia


Såg ett tvprogram som fick mig att tänka på en historia:

Det var ett par som hållit ihop i tio år, ja, de var till och med gifta med varandra. De hade ett bra förhållande, ups and downs som alla andra, men på det hela taget bra. Bra sexliv alla tio åren. De hade försökt få barn länge, med flera missfall som resultat. Slutligen, efter 8 års försök, fick hon av läkare veta att hon aldrig skulle kunna få barn. Hon var för gammal. Sorg, arbete med att försona sig med tanken på att aldrig få barn. Han ville inte adoptera. Han var mycket yngre.

Hon åkte i väg till New York på konstresa det året hon fått veta att hon skulle förbli barnlös. Kanske för att trösta sig. Kanske för att skingra tankarna med något annat som kändes viktigt. Hon var trött under resan, orkade inte med att prova roliga drinkar, orkade inte med nattklubbar. Var litet förvånad över sig själv.

Inte hade hon en aning om att hennes man bedrog henne med en mycket ung flicka medan hon var var i New York. Hon kom hem och jetlagen tog den sista musten ur henne. Det tog flera veckor innan hon förstod att det inte var jetlagen. Vid det laget visste hon att hennes man bedragit henne, han hade inte berättat, men hon hade sett många tecken som tydde på att han ljög för henne och slutligen hade han erkänt, berättat hela (?) historien om den unga flickan som förfört honom på ett tåg. Flickan brukade göra det med gifta män, berättade mannen.

När hustrun visste att hon var gravid ringde hon, från sitt jobb, mannen och berättade. De tidigare gångerna han fått beskedet om att hon var gravid hade han vrålat av glädje, nu var han helt tyst. Hon lade bara på luren.

En kväll när mannen var på en arbetsrelaterad fest, ringde det på dörren. Hustrun öppnade i morgonrock. Utanför stod en mycket ung kvinna. Hustrun förstod omdelebart vem det var, blev arg och undrade varför flickan kommit. Hon hade kommit för att se hur den hustru såg ut som var så mycket äldre än mannen hon träffat, vad det var som lockade honom att stanna kvar hos hustrun. Hustrun öste förolämpningar över den unga flickan, talade om att det inte hade med ålder att göra, för ungdom gick över. Det hade med intelligens och humor att göra och det gick inte att förvärva hur som helst! Den unga flickan grät, hustrun veknade, tyckte synd om och släppte in flickan, bjöd henne på CocaCola, ömsom skällde ömsom tröstade och lyssnade, hela tiden medveten om barnet hon hade inom sig. Den unga flickan visste också om barnet. De pratade minst ett par timmar, grät och försökte förklara för varandra, försökte förstå varandra - var och en på sitt sätt.

Sent, när hustrun och flickan fortfarande satt i var sin ände av vardagsrumssoffan och pratade, stacks nyckeln i ytterdörren och mannen steg in i hallen. Tystnad. En flämtning och ett stön. Mannen kände igen flickans stövlar (detta var i december). Ytterst, ytterst långsamt steg han in i rummet där kvinnorna satt. Han hukade på golvet, huvudet i händerna, stötvis andning. Alla tre i rummet hade svårt att andas, svårt att veta hur ett samtal skulle kunna påbörjas dem tre emellan. Mannen halvt gömde sig bakom en stor fåtölj, stödde sig mot den när han reste sig.

Det blev ett hetsigt samtal, hustrun tyckte att mannen kunde gå med flickan, han behövde inte stanna kvar. Slutligen gick den unga kvinnan, mannen stannade kvar.

Hur det slutade? De trasslade sig igenom graviditeten, barnet var, trots allt, mycket välkommet när det föddes.

Två månader efter barnets födelse ringde mannen hem från en konferens, mitt i natten, och
berättade att han inte kunnat låta bli att vara otrogen igen. Hustrun låg med sitt lilla barn bredvid sig i sängen. Hon gav mannen, där och då, en månad att flytta ut. När barnet var tre månader flyttade mannen. Men det är en annan, för den f d hustrun, hemsk historia.

Historien utspelades för ungefär 9 år sedan.

14 comments:

Evas blogg said...

Den är alltså sann? Åh denna otrohet, så den förstör för människor. Det var en sorglig berättelse, alltför vanlig är jag rädd!

Eleonora said...

Vilken historia! Men ack så sann och vanlig. Den hustru, som inte konfronterats mot en ung älskarinna, vet inte vad det innebär att "face to face" bli ifrågasatt, förödmjukad och granskad. Om otro tycker jag inte.

Visionary soul said...

Tack för att du berättar... blir det kanske en fortsättning på historien också...?

Tänk att relationer kan göra så ont... det är ju bara människor det handlar om, hur kan vanliga simpla kroppar åstadkomma så mycket skada utan att de ens rör vid varandra...? Människan har otroliga kapaciteter... på både gott och ont...

Anonymous said...

Inget fel på yngre män... Som du själv skriver; det har inte med åldern att göra.

Amber said...

Eva: Jo, den är sann. Och sorglig. Varj gång jag får den i huvudet, vilket inte är altför ofta, tack och lov, blir jag ledsen.

Eleonora: Fast den däringa lilla fröken fick också sina fiskar varma, för att inte säga överkokta. Men inte var det väl kul, precis. :-/

Visionary soul: Jag vet faktiskt inte om jag klarar att berätta fortsättningen - det tar hårt att plocka upp det ur djupet av själen. Nu blev det plötsligt upplockat av tv-programmet jag såg, så då beslöt jag mig för att skriva det, trots att det är känsligt. Men många människor har ju varit med om liknande, så det är verkligeninte unikt. Extra känsligt bara när man är så sårbar - gravid och med spädbarn.

Hannele: Nej, det har inte med åldern att göra. Det har med mänsklighet att göra. Ja, eller inte, i ett sådant här fall...

Amber said...

Varje och alltför, ska det förstås var. Är det fler fel i min förra kommentar får ni tillskriva det min fingervals som är väldigt snabb nu.

Inkan© said...

Att bli bortvald - gör alltid ont när man själv är djupt engagerad. Den andre gör ju ett val.
Det smärtar.
Men det går över.

Man lär sig hantera det mesta till slut- bara för att inte gå under. Och har man barn - ja då har man någon/några att ge kärlek och få kärlek av.

Det Mörka Hotet said...

Ursäkta, men jag förstod inte alla turerna...men ifall jag förstått rätt så var ju mannen mer eller mindre hjärndöd. Tänk att riskera allt för en nanosekunds rusning, verkar som det i hans fall handlar om sexmissbruk.


DMH/Samuel

Bloggblad said...

Jag förstod rätt snart vad det handlade om... och jag är imponerad av det sätt du berättar det på. Förälske kan vara förödande för omgivningen... jag har sett det på alltför nära håll. Kärlek är inget att leka med.

Den här historien finns ju i många versioner, men ytterst sällan är den omvänd. Fast fadern kanske har delad vårdnad ändå? Två rätt unga fäder jag känner till, totalvägrar att ens se sina barn. Jag trodde knappt att det finns sånt nuförtiden, men barnen det gäller är bara 4 resp. 5 år.

Amber said...

Inkan: Det är alldeles sant, det går över! Och barnet gör all skillnad i världen!

DMH: Om man inte har varit med om den där nanosekunden vet man inte att det sällan är värt det. Måste provas först. Och för en del blir det värt det, konstigt nog. Eller så är den där sekunden bara en symbol för något annat. Komplicerat är det i alla fall.

Bloggblad: Fadern har delad vårdnad. Han är en mycket bra pappa. Han var ju en gång älskad av barnets mor, så helt tokigt var det inte.

Jag är ingen bitter typ, det som har varit har varit, även om minnet ibland kan göra ont. Tänker ofta med tacksamhet på att jag fått älska och varit älskad - det är inte alla förunnat.

Bloggblad said...

Det var ju bra det!

Lena said...

Det var ,med kramp i magen jag läste detta. Svek gör så ont.

Eleonora said...

Tittar bara in och önskar en härlig söndag till dig och sonen. Kramis

Amber said...

Bloggblad: Ja, det kunde varit värre!! Lepra finns det de som har, brukar jag säga...

Panter: Jag hade nog en del kramp i magen när jag skrev det också. Även om tanken på det som skett inte finns så ofta, så gör det ont när den väl dyker upp.

Eleonora: Tack! Hoppas du får en skön söndag, du med!