Historien med myntet slutade väl - en envis mamma tog sin son med till Dominion Theatre på förmiddagen, samma dag vi skulle åka hem och drog hela historien. Där sa de att de bara sålde det på kvällen. Den envisa mamman talade då om att vi skulle åka hem samma dag och "is there really no possibility to..." i ett par olika tonarter. Engelsmän är trevliga och sällan fyrkantiga, så till slut ordnade de fram ett mynt som vi fick köpa och allt var frid och fröjd!
Besöken på Foyles var överväldigande, som vanligt. Jag vill ha allt! Nästan. Nu hann vi bara gatuplanet, så resten av våningarna får bli en annan gång.
Böckerna är blandade, Samuels och mina. Den stora feta om Science Fiction köpte Samuel i present till sin pappa, som nyss fyllt år - han blev mycket glad.
På/i varje parksnutt sätter sig folk så fort solen lyser och många läser. Det berättade jag för Samuel och precis när jag berättat det kom ett gäng ca 14-åriga flickor förbi oss: "Let´s sit in the park!" hojtade en av dem och så rusade de skrattade in på en liten gräsplätt mellan gatorna i Bloomsbury.
Vår sista eftermiddag i London satt vi nästan en timme på en bänk i Soho Square, det var varmt och soligt. Samuel spelade på sitt DSi och jag bara tittade på alla människor. Ljuvligt!
Inte bara vi är läshungriga. Lägg märke till den blommande tulpanen bakom den läsande mannen i hatten. Och så kommer man hem till +-0 grader och några krokusar som stretar bredvid en smutsig snöhög...
Inser så här efteråt, när jag funderar och tittar på våra bilder, att resan innehåller vissa teman. Läsning/böcker, musik, parker, utställningar, gatuliv/-mode och mat. Mer om resan och fler bilder i kommande inlägg.Inser också att bloggare jag läser har blivit en del i både mitt och Samuels liv. Londongirls Starbucks kom upp ofta; Samuel var alldeles hänförd över hur många Starbucks det fanns - han insåg att man aldrig behöver sakna det. Elisabets sätt att möta människor och tycka de är spännande kom ofta i mina tankar, ja, fler bloggare kom i mina tankar utifrån olika ämnen jag läst på bloggarna era. Otroligt vilket medium och vad det berikar!
10 comments:
Vad skönt att det löste sig med myntet (och länge leve ofyrkantigheten!). Det är skönt att läsa, jag läser nästan jämnt på tåget in till stan. Hemma blir det mer ljud och bild, men speciellt när det är kulet är det underbart med en brasa, en kopp te och en god bok.
Håller med om att bloggandet är kul, men Facebook är nästan ännu roligare, eftersom det blir så snabba kommentarer från världens alla hörn. Själv har jag börjat försöka videoblogga, efter en idé från en bekant. Jag tror mycket på det där med att text/ord och bild tillsammans inte blir två, utan tre. Väldigt trevligt med bilder i bloggar också, såklart!
Anna: Ja, ofyrkantigheten är skön! Livet blir större så.
Facebook går alldeles för snabbt för mig, just nu. Jag har ju full rulle på dagarna, så mer fart behöver jag inte. Då får jag ingen tid över att bara fnula/tänka. Det behöver jag mycket av.
Såg på din blogg att du videobloggar, verkar faktiskt roligt. Kanske blir det litet sådant till sommaren, när jag (kanske) har mer tid - och en hundvalp.
Visst är det häftigt att bloggare faktiskt finns på riktigt! I början, under mitt först år, tvivlade jag nästan på det, men jag refererar också ofta till olika bloggarkompisar.
Förresten - så där som grönbenta damen sitter, brukar jag också sitta. Och det är jag strängeligen förbjuden att göra. Redan när dottern var tonåring förbjöd hon mig. Om jag dessutom hade raggsockor och Birkenstock och satt så... då sa hon nästan upp släktskapet med mig.
Bloggblad: Ja, jag är otroligt glad över alla bloggar-/nätvänner.
Tänkte sluta blogga i början av mars, men bestämde mig för att lägga in en räknare i för att se om någon läste. Till min glädje är det ändå några som följer det jag skriver, så jag fortsätter ett tag till!
Det där sittsättet är ju vilsamt. Men i en viss ålder är det förmodligen känsligt. Eller i alla åldrar, vad beträffar din dotter. :-)
Jag bara väntar på vad jag inte får göra. Inte svära och inte prata högt har jag förstått hittills. Det senare är ok, men blir jag arg, så...
Underbart att få följa er på resan! Tack. Vilket rikt liv man får som bloggare ., nu har jag varit i såväl Dublin (Hedgren), USa (Moster Mjölgumpa) och i London.
Och detta alldeles utan att jag rest mig från slagbordet .-)
Elisabet: Det är verkligen fantastiskt! Jag har ju varit med dig och dina barnbarn i Grekland.
Ibland är det skönt att slippa resa sig från bordet - särskilt om man har ont i knäet. :-)
Hej! Tittar in hos dej, bara.
Vad gör en skolobservatör?
Tack raraste vännen för dina alltid så trevliga inlägg under er London-vistelse. Det har varit helt fantastiskt att få följa med er på färden och gissa bara om jag nu är sugen på att resa dit igen!
Sååå många krokus du har vid din entré! Finfint. Kram vännen
Ingela: Välkommen!
En skolobservatör observerar en skola/förskola under en vecka, man är oftast två-tre personer. Man läser alla styrdokument, besöker all verksamhet, intervjuar elever, personal och skolledning för att se i vad mån de följer läroplanen och verksamhetsplaner och dokument som finns i den aktuella kommunen.
Sedan skrivs en rapport om vad som är bra och vad som behöver förbättras, varefter rapporten överlämans till skolledning, skolchef och så småningom politiker.
Skolan gör sedan en åtgärdsplan över hur de ska förbättra det vi anser behöver styras upp. Oftast finns elevernas medbestämmande över sin egen planering och utbildning med i vad som behöver förbättras.
Rapporterna läggs ut på nätet i respektive kommun (8 st där jag arbetar). Sök på Våga Visa, så hittar du en hel del.
Eleonora: Vad roligt att du uppskattar inläggen. Jag brukar också tycka det är roligt att följa andras resor och äventyr.
Kram!
Post a Comment