Har jag varit på cirkus?

Jag småskrattar för mig själv, slår mig lätt i pannan, skakar på huvudet, skrattar igen och känner mig allmänt upprymd. Hela kroppen beter sig som hade jag upplevt något riktigt galet.

Vi hade ordnat en utfrågning, gällande förskole- och skolfrågor, av de lokala politikerna här i Nacka. Jag har undvikit att lyssna på politiker alltför mycket, de pratar så mycket strunt. Nu var jag ju tvungen att vara där. Jag hade fixat en bra och kunnig moderator, som skötte sitt jobb så bra man nu kunde i den församlingen.

Jösses! Nog för att det var svårt att bestämma sig för hur att rösta lokalt innan denna utfrågning... Nu vill jag inte rösta alls!

De som verkligen höll sig till saken och visste vad de pratade om (verkade det som iaf) var socialdemokraterna, vilka jag inte skulle kommit på tanken att rösta på. Och resten, ja... Centerpartisten, som verkade ha dragit i sig något vitt innan mötet, reste sig och gick i halvtid eftersom han inte fick prata så mycket han ville (om sin barndom i Holland och att outbildade lärare var mer motiverade), kristdemokraten tyckte mycket var väldigt intressant, moderaten vill vara känd i hela Sverige, vilket han redan är, och använder fakta på sitt alldeles egna vis och blir sur som ett barn om han blir alltför mycket emotsagd (skum baksida hos just politiker, eh?!) och en man ur något superlokalt parti pratade om sina egna erfarenheter, inga idéer och så miljöpartiet som råkade säga en del bra , men mest försökte uttrycka lustigheter, på ett förvirrat vis, om dagens politiska system i Nacka.

Det TV 3 just nu visar är bara resten av tomte-tutt-anti-enhet-rättvise-skåne-blondin-partiet. Fast nu har jag mest lust att gråta.

Politikerförakt. Jag vet inte, jag. Svårt att säga vad man kan tänkas känna inför sådan total världsfrånvaro och nonchalans.

Skakad, är nog rätta ordet.

Mozartåret

Är det Mozartår så sjunger man Mozart, så enkelt är det! Ja, eller kanske inte alltid så enkelt, men vackert! Det ska jag strax göra, sjunga bl a det nedanstående, altstämman numer. Öva-öva...

Ett hål i vardagsväven

Sonen har varit sjuk idag, så plötsligt måste jag vara hemma. I förmiddags satt jag på balkongen, trots att det var litet kyligt, med fötterna stadigt placerade på vattenkannan och läste dagens tidning. Grannens katt Samir låg under soffan och sov och sonen låg i sin säng och läste.

Det blev litet av varje under dagen, bl a lade jag patiens och såg plötsligt böckerna bredvid mig, tog ett par bilder på det som var allra närmast mig.

Sådana här dagar blir smått vilsna, inget riktigt blir gjort. Känns som om jag fått en dag till skänks och då vill jag inte slösa bort den på att vara nyttig. Jag pussar och gullar och pysslar runt sjuklingen med jämna mellanrum - om han vill förstås, ibland vill han ju vara ifred - och för alldeles egen del småsover jag en skvätt och läser en stycke här och ett par rader där, plockar förstrött i högar av tidskrifter och papper. Skönt.

I morgon är det full fart igen!

Extra levande kväll

Märkligt att man känner sig så levande när man har barn hos sig. Gårdagkvällen ägnade jag åt två åttaåringar, bl a ville de till Tippen, vårt centrums gamla namn som vi vägrar byta ut mot trista Saltsjöbadens centrum, för att handla popcorn, mikrovarianten med smörsmak. Jag hade druckit ett glas vin, så någon bilfärd blev det inte. Killarna argumenterade samlat. Jag skulle cykla, Samuel skulle ta sin kickboard och Emil skulle åka inlines och allt skulle bli jättebra! Suck. Hur skulle han orka med inlines hela vägen dit och tillbaka? Argument, argument. Okej - jag tog Emils sandaler på pakethållaren, för säkerhets skull, och så gav vi oss av i lugn och ro, samtalande om allt möjligt.

Det blev en trevlig stund med två pladdrande och mycket glada gossar. Inte ett gnäll så långt örat nådde. De fick varsin glass, efter nödvändiga inköp, och så trasslade vi oss hemåt i den svalnande kvällen.

Hemma ville de ha Samuels lilla tält på balkongen, alla trädgårdsmöblernas dynor att bädda med, läsa en speltidning och spela Gameboy, vara nakna och mysa med popcorn och godis medan de läste/spelade. Där låg de och hade det bra tills det blev för kallt och de fick komma in.

Egentligen skulle de bada eftersom de brottats på en lerig gräsmatta och var jättelortiga på armbågar, knän och fötter, men det struntade vi i när det väl var läggdags; Emil på madrass - vi bar över hans egen, han bor vägg i vägg med oss - på golvet bredvid Samuels säng. Småpratande avslutade de kvällen.

Lägg märke till de coola killarnas gosedjur...

Nu sitter de i soffan och tittar på film, "Spiderman - the Venom Saga" med varsin ljummen croissant, efter att ha spelat Sims på datorn sedan klockan 7.00 (!).

Den som ändå vore 8 år. Emellanåt.

Intervju eller spännande kartläggning

Häromdagen fick jag ett mail från en f d elev till mig:

"Hej!
Jag skriver till dig för att du har inspirerat mig. Jag arbetar nu på XXXXXXX folkhögskola, fritidsledarutbildningen.Varje år har vi ett starttema där alla elever och lärare arbetar tillsammans utifrån ett tema. Vi skapar utställningar och gör presentationer, allt detta i främsta syfte att lära känna varandra och öka gemenskapen på skolan. Temat för detta år är "Inspiratörer". Alla väljer en person som man inspireras alt. har inpirerats av, och presenterar detta i form av valfritt utformad utställning för övriga på skolan. Jag kom att tänka på dig för att du inpirerat mig på flera olika sätt. Du har inspirerat mig att bli feminist, att tro på mig själv, att visa ilska, att uttrycka mig på många olika sätt och säkert mycket mer... Av dessa anledningar skulle jag vilja presentera dig som en av mina inspiratörer. För att jag ska kunna skapa den utställning som har börjat ta form i mitt huvud är jag i behov av lite stoff och material. Jag skulle vilja läsa dina dikter, titta på dina målningar och kanske även intervjua eller prata med dig om några av dina tankar och erfarenheter. Min fråga till dig är därför om du skulle vilja hjälpa mig med detta?Jag hoppas innerligt att du inte tycker att detta är en påflugen fråga utan i stället tolkar det som en komplimang. Många varma hälsningar, ZZZZZ."

Fantastiskt! Jag tyckte det verkade spännande och tog det förstås som en komplimang. En väldigt fin komplimang för övrigt.

Idag har hon varit här och vi har pratat, delvis utifrån hennes frågor, tittat på en del av mina målningar och läst några av mina dikter. För mig gav det verkligen food for thought - för henne också. Jag tyckte att vi hade ett skönt och avslappat samtal. För mig handlar det om att det är en människa jag kan tycka om, vilket inte är svårt i det här fallet. enda grumset är att jag är orolig att hon inte fått ut det hon ville av vårt möte - jag frågade och hon sa att hon var nöjd, men den lille djävulen på min axel hummar...

Egentligen är mina elever bara mina elever i skolan - ofta är de bara medmänniskor även på jobbet. Skillnaden mot att umgås med andra människor är mitt ansvar för dem rent allmänt och de mål jag ska hjälpa dem att uppnå i min yrkesroll. Har de humor så är det roligt och lättsamt att umgås, är de allvarliga kan vi mötas i det (ja, man är sällan bara det ena), är de surmulna, vilket en och annan är tämligen ofta, blir det svårt att hitta ett bra personligt sätt att möta dem på - då blir det det professionella som får styra. När de väl lämnat mig är de människor som jag en gång känt och som förändras under tiden jag inte träffar dem, vilket gör det intressant att träffa dem igen.

Ett spännande arbete har jag i alla fall!

Flitens lampa

Flitens lampa lyser, sa man när jag var liten. Säger man det fortfarande, månntro? Kommer att tänka på en dikt av en av mina favoritpoeter, Petter Bergman. Hans diktsamling "Barndomens gator", mitt exemplar är slitet med vikta hörn där favoritdikterna finns, är fantastisk, eller vad man nu ska säga, i brist på ord som kan klargöra den musikalitet hans ordsammansättningar har. Där finns en dikt som heter "Oktober":

Det mörknar redan. Arbetslampan

sprider sin trygga cirkel av ljus.

Och två hundra år bort i tiden

ljuder träblåsarna och stråkarnas pizzicato

bakom pianots rena, klassiska lyrik.

Allt detta borta sedan länge: minnet

av en rit och något som vi länge sen förlorat.

Det mörknar. Arbetslampan är

det sista som finns kvar: upplysningen

på gräns mot natten.

Ett sista, ljust och omöjligt försvar.

Läser, faktiskt av en slump, Bodil Malmsten, fast jag svurit på att aldrig mer göra det efter den otroligt trista och intetsägande, eller snarare ingentingsägande, boken "Det är fortfarade ingen ordning på mina papper". En kollega till mig hade köpt "Priset på vatten i Finistère" till en vän, som inte klarade av så liten stil som pocketboken var tryck med och så fick jag boken istället. Eftersom jag precis var mellan två böcker, som det heter om arbetslöshet i kontaktannonser, fast om arbeten då förstås, så började jag läsa den. Jag har skrattat högt flera gånger och boken får mig att bli arg och glad och tankarna virvlar och omformas hela tiden. Och jag är tvungen att tänka om när det gäller madame Malmsten.

Vad nu detta hade med fliten att göra har jag glömt bort.

Målning

Den här målningen har sonen valt att få inramad och upphängd i sitt rum. Jag minns inte vad den heter, det har jag på något papper någonstans. Jag gjorde den samma år han föddes, dvs 1998. Det är en gouache - jag tycker mycket om gouachens matta yta. När jag var i New York och besökte MOMA såg jag enormt stora gouacher av olika konstnärer, målningar som var uppåt tre meter i höjd. Ovanstående är 45x60 cm.

Läste att man i Dublin, av alla ställen, ska öppna en exat kopia av Francis Bacons ateljé - han lär ha ogillat Dublin... Nå, han är en av mina favoritkonstnärer.

Nu ska vi äta frukost - hembakta grahamsminibaguetter med cheddar. Och sedan ut i ösregnet!

Några bilder från skogen

Här letade jag och Kristina kantareller idag. Inte fann vi några. Spridda skivlingar och ett par rödgula taggsvampar var allt. Ja, en stubbe med slimesvamp, ungefär som acne... Isch!

Här nedan en bild på den fascinerande (äckliga) stubben med acne.

Ljuvligt vacker mossa, som var alldeles fuktig, men inte alls bjöd på några svampar.

Kristina råkade kalla nedanstående svamp för vinkelkremla i stället för vinkremla (som det kanske inte är heller). Vid det laget var det bara hysteriska skratt som återstod av vår s k svampplockning. Och när några skogspromenerare hakade på och påstod att det var tur att svampen inte var böjd åt andra hållet, för då skulle den varit giftig blev det inte mer svampletande.

Men det var skönt att gå i den klibbvarma skogen och känna dofterna av fuktig jord...

Natt-tankar till brödbak

Bakar frukostbröd till sonen - jo, han är rätt bortskämd. Tänker att han bara har en barndom, han är min enfödde son och jag vill skämma bort honom - till en viss grad i alla fall. Han vill ha minibaguetter med grahamsmjöl och sesamfrön i, så han kan äta en "bun" ituskuren, med massor av cheddarost i. Det är väl ingen stor begäran när man har en mamma som kan och vill baka? Tycker jag livet är grått och/eller ångesten drar då bakar jag gärna - det luktar hemma och gott och jag producerar något nyttigt. Dessutom föredrar sonen, aktivt, allt som är hemgjort.

När jag nyligen läste Stieg Larssons bok "Män som hatar kvinnor" hittade jag ett par speciella saker: Huvudpersonen läste bl a en bok av Sara Paretsky, vilken är en författare jag läst en del av och gillar (t ex "Windy City Blues").

Huvudpersonen "deschiffrerar" också vänskap och säger att det är förtroende och respekt, det går inte utan det ena, båda måste finnas för att det ska fungera som vänskap. Kanske helt klart för resten av mänskligheten, inte för mig dock. Jag tycker vänskap är otroligt knepigt. Ofta mer knepigt än bra.

Har satt upp en STOR lapp på kylskåpet, där det står VÄNSKAP = RESPEKT + FÖRTROENDE. Ska titta på den varje dag ett tag framöver och se om jag kommer fram till något som jag begriper.

Nu har jag lindat in de heta småbröden i fem rena linnehanddukar, eftersom jag inte orkar vara uppe och vänta på att de kallnar, så de kan läggas in i frysen. Ett bröd tog jag, skar itu och bredde på smör, Lätt o Lagom Omega 3 egentligen, så det smälte och lade på två skivor cheddar... Mmm, nu ska jag sova!

Några världsdelar kvar att besöka

De rödfärgade länderna har jag besökt. Det röda på Israel blev allt litet... Ryssland blir kanske väl stort, men det går ju inte att begränsa i funktionen. Har bl a besökt Kolahalvön där.

Mörkgråa moln ute, slö morgon inne

Slö morgon, jag i sängen sträckläser Stieg Larsson, två 8-åriga gossar i soffan spelar Gameboy och tittar på Cartoon Network samtidigt, iklädda underkläder - grannpojken, och pyjamas - min son. De ska få var sin hembakt minibaguette med massor av cheddarost i. Det är min sons favoritfrukost just nu.

Själv ska jag ta en skål med fruktsallad och en mugg kaffe till sängen och läsa vidare tills oro uppstår utanför min säng. Oro i huset, vill säga - oron i resten av världen är jag fullt medveten om, men har svårt att göra alltför mycket åt.

Ida,vår snälla granne, som arbetar på vårt närmaste bageri och café, Kringelgården, hade ställt en påse med sex fina, stora bullar utanför vår dörr, så det får vi var sin - efter ordinarie frukost...

Ledighetens sista skälvande...

Det här är nästan det bästa på året, förutom september och oktober och slutet av maj. Absolut sista dagarna på sommarledigheten, man måste styra upp, göra i ordning, en lätt, mycket lätt aning av höst i tidiga morgondoften. Årstidens osäkerhet i pendlandet mellan sommar och höst, som tonåringens första vacklande mellan barn och vuxen. Mmmm... Jag älskar det!

Sonens bästa kompis och granne har kommit hem från sin sommartillvaro på Hallands Väderö och nu sitter de klistrade intill varandra och spelar Gameboy och bygger Bioniclegubbar, medan jag sitter i min säng i mitt vita spetsnattlinne (som jag köpte i sydfrankrike), med frukostkaffet och läser Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i lugn och ro - nästan. Då och då får jag hoppa upp och leta efter små Bionicledetaljer eller öppna någon burk som är hårt tillsluten, fylla en bytta med vatten eller bara medla lite.

Nu förstår jag varför Larssons bok är så populär - han skriver/skrev otroligt bra. Verkligen en förlust att han inte fick fortsätta.

En hastigt på kommen haiku:

Doftande nattmörker

änglatrumpetens vithet

slösar fuktsöt parfym

I Lucky Lukes värld

"Mamma, är jag ett halvblod?" frågade sonen nyss.
"Nej, hurså?" Jag frågade inte ens var han hade fått termen ifrån.
"Räknas man inte som halvblod om ens mamma kommer från Norrbotten?" Jagblev lite fnissig, men ville inte krångla, så jag sa bara
"Nej, du kan vara lugn, du är hur fullblodig som helst!" Sonen pustade ut och gick tillbaka till sängen med ett
"Skönt!"

Var får de allt från? Frågade nyss - det stod i Lucky Luke... Nu har jag förklarat att man inte använder den sortens terminologi om människor längre (om man är vettig i huvudet - men det sa jag inte) och ur det kom sig att man gjorde det förr. Sonen listade snabbt ut att på alla håll i världen kunde man kalla de som inte hade samma "hela" bakgrund som man själv för halvblod och om två personer möttes som var halvblod, utifrån varandras synvinklar, "en hade kanske en mamma från Norge", kunde det bli besvärligt "för då var ju båda halvblod och menade olika saker".

Jojo, det är inte lätt att vara människa och utgå ifrån sitt eget. Jag frågade sonen häromdagen om de hade varit hos kompisens mamma eller pappa när de lekte. "De är inte skilda!" Jag blev så paff över att jag tagit för givet att de levde som jag. Fascinerande. A propos fullblod...

Schlager och kultur

Oh, om knappt åtta timmar kommer min kära, älskade lilla son hem till mig igen! Vi har pratat i telefon flera gånger under veckan och jag får mig en avhyvling för att jag inte kommit längre på Harry potter-dataspelet, eller för att jag gjort fel. Ja, så har han frågat vad jag gjort under veckan. När jag talade om att jag varit på Prideveckans schlagerkväll och skulle försöka förklara vem som var konferencier, avbröt han mig och sa "Jaha, den där finska!" - alltså Mark Levengood.

Det roligaste med Pridekvällen var alla människor man mötte eller bara såg, musiken är inte direkt min cup of tea, milt uttryckt. (Jag gick för att kompisar till mig skulle gå, och jag brukar tänka att jag alltid kan får ut något...) Det mest fascinerande var att folk verkade kunna alla schlagerlåtarna utantill, hela texterna vrålade de med i. Allt! Sånt som jag aldrig ens hört - vilket inte säger så mycket egentligen. Titti Sjöblom sjöng en låt som heter, gissar jag, Ticke-tack, den vet jag att jag hört när jag var rätt ung, tror den är 70-tal, men den kunde publiken... Nå, sonen sa lätt förvånat "Men mamma, du är väl inte homosexuell?!" Nä.

Hörde förresten en bra låt på radion häromdagen, en låt ur filmen "The Wall". Ska leta reda på den på nätet, låten alltså. "We don´t need no education..." är en fras ur den, minns dock inte namnet på själva låten.

Funderar över hur mycket man ska dela med sig av sina filmer och låtar och böcker till sina barn. Klart det beror på ålder och mognad, men ändå. Jag berättar ofta om böcker jag läser och då inte alls bara om skönlitterära böcker. Sonen lyssnar och ställer emellanåt frågor. Ibland berättar jag bara om min upplevelse av en film eller musikstycke t ex.

När jag berättade om Tim Burtons "Nightmare before Christmas" och att mina elever i en klass inte fattade ett skvatt av filmen och tyckte den var dålig, till min besvikelse, ville sonen se den. Jag plockade fram den, vi såg den ihop och han älskade den. Han lyssnade på språket och fattade massor av skämt som inte översattes. Han t o m skrev, för att visa mig att Santa Claus namn missuppfattas i Halloweenlandet: Santi Claws. Det gläder mig! Jag vill att han ska älska musik, litteratur, teater och film. Ja, eller ha ett starkt förhållande till i alla fall. Och det verkar han redan ha.

Tröst mot kanonpryderiet

Tröstade mig nyss med Bobby Brown, Frank Zappas låt - kanon eller inte? Obs! Inget för pryda och slokörade! Själv blev jag glad - O God, I´m the American dream...I´m a handsome son of a bitch".

I en högstadieskola, där jag skulle besöka ett antal lektioner, kom jag in mitt under en musiklektion där läraren just satt på den låten. Det var för sent att stänga av utan att det blev konstigt och den stackars läraren såg otroligt generad ut. Min medobservatör fattade ingenting, han hade aldrig hört låten och var inte van att lyssna på texter som inte var operatexter, så han förstod vare sig min reaktion, jag log nöjt, eller lärarens.

Kulturkanon - bom!!

Nu blir jag förbannad och upprörd och upprörd och förbannad! Nån minister, blev så arg att jag glömde vem det var, i Danmark tyckte att en kulturkanon bl a skulle vägleda och tala om vilka upplevelser som var bra... IDIOT! Och vilka böcker som var värda att läsa... Jamen, hallå! Om man bara läser "bra" böcker, hur ska man då lära sig att bedöma saker själv? Eller får man inte tycka om att läsa skitlitteratur, alternativt det några tycker är skitlitteratur?

Observera att jag inte tycker att att all litteratur är värd att läsas, men om man ser till att eleverna läser, både med och utan vägledning, båda är viktiga, så kommer de flesta att hitta sin litteratur. Och de som är vuxna nu, ska de få skrivet på näsan vad de ska gilla - nämligen det som ingår i kanonen.

Förresten vad är svensk litteratur? Andersson och Petterson och Lundström och jag? Vad är Khemiri för svenskt namn - nä-ä, det går inte för sig. Jersild kan väl inte vara riktigt...svenskt, Bang - är det ett namn öht - Kalli...äsch, Antti, Crafoord - ni får läsa era egna böcker, vi vet inte vart ni hör! Det får bli Andersson och Pettson å... Ävafan, jag slutar läsa och börjar, ja, finns det nåt annat svenskt man kan göra?

Delete folkpartiet - eller var det flockpartiet?

Undrar om man få gå på sunkiga syltor och gilla det? Det är nog inte värt det; ingen bra upplevelse med andra ord.

Nu blev jag visst lite upprörd.

Och målandet blev svenskt lagom ljummet idag - se nedan. Not my day and no cup of tea...

Ehh? Hallå!

03:20 - svart och tyst och dimmigt, trist på tv:n.

Vad gör folk på nätterna egentligen? Sover, eller...?

Ett par bilder

Här sitter jag och bloggar.


Denna oljemålning heter Vänner och blev klar 1999.

Blandad kompott

Många frågar hur änglatrumpeten blivit så fantastiskt. Den är inne på sitt andra år, jag kånkade, med visst besvär, ner den i källaren i oktober, ställde den i gången utanför min potatiskällare under vintern, där det då är rätt kallt, 15-16 grader gissningsvis, och vattnade den med ca en halv liter vatten tre gånger under vintern - det skulle vara ungefär en gång i månaden, men jag glömde...

Kånkade upp den spretiga växten , kolla bilden från 4 maj, i sin lövkorg och började försiktigt vattna den inomhus fram till det blev över 15 grader hela dygnet utomhus, då jag ställde ut den på balkongen. Vattnar den i stort sett varje dag med 5-10 liter vatten, ofta med gödning, Biobact. Nu är den ungefär 180 cm hög.

Köpte en bok om änglatrumpeten, som f ö är mycket giftig, där jag lärde mig mycket - "Änglatrumpeter och spikklubbor - så får du dem att blomma rikligt".

Jag har ofta, innan jag fick barn, fått höra att jag har gröna fingrar och så är det nog. När man får barn har man ju inte riktigt lika mycket tid för växterna. Och när jag var runt 20 var jag rätt så ointresserad, detta tills jag fick en hibiskus i present av en granne till det kollektiv jag bodde i (typiskt 70-tal). Hon trodde att jag var intresserad av växter eftersom jag klippte gräsmattan och vattnade vår rabatt. Kunde ju, för skams skull, inte ta död på hibiskusen, av vilken ännu idag ett par avnämare växer frodigt och blommar med sina varmröda cancankjolar ett par gånger om året. Där startade mitt intresse för växter. Jag är ju realist, så det är inte ett allt överskuggande intresse, men resultatet jämfört med tiden jag lägger ner är mycket bra. Jag är t ex en rackare på att få de mest fantastiska morötter när alla andra förståsigpåare talar om att det absolut inte går att få morötter på den jorden, de har provat i åratal.

Jag funderar mycket över ondskan och dess plats bland oss människor. Ja, och hur vi ska slippa den. Jag har ju förut skrivit om svenskarna som fredsskadade, 18 juli i Skapelsen och skapandet, och hittade ytterligare ett bra ställe i Kleins bok: "Här där man inte vet något om ondska. Här där man vid sitt möte med självaste Djävulen undrar om han hade en olycklig barndom." På pricken! Skrämmande.

Sonen kom nyss förbi med sin far och hämtade sin cykel. Stor kram och massor av pussar fick jag, plus allt han hade i fickorna, dvs allt han hade hittat. Fickorna är ständigt fulla med sådant man bara måste spara. Kan inte minnas att jag var sådan - månntro det bara är pojkar som samlar i fickorna? Flickor har väl inte ens fickor...

Änglatrumpeten kap 42 - kort och lyckligt

Var nyss (00.20) ute på balkongen i den fuktiga mörka värmen - borde gå ut naken och låta mörkret omsluta mig - och kände den starka kryddsöta doften, som också påminner en aning om tvål, från de 33 stora utslagna klockorna!! Wow! Folk stannar utanför min balkong och bara tittar. Hihi. Hela kroppen blir glad, sådär som småungar (och en del exmän på BB, innan de var exmän, alltså) som bara hoppar för att de inte kan låta bli.

Nu tror jag detta var sista kapitlet om änglatrumpeten i denna blogg, denna period - börjar känna mig lite tjatig. Men jag är ju så glad, så himla...jaja, jag vet. God natt! Ska bara ut dra in blomdoft i nosen innan jag lägger mig med Georg Klein.