Oh, om knappt åtta timmar kommer min kära, älskade lilla son hem till mig igen! Vi har pratat i telefon flera gånger under veckan och jag får mig en avhyvling för att jag inte kommit längre på Harry potter-dataspelet, eller för att jag gjort fel. Ja, så har han frågat vad jag gjort under veckan. När jag talade om att jag varit på Prideveckans schlagerkväll och skulle försöka förklara vem som var konferencier, avbröt han mig och sa "Jaha, den där finska!" - alltså Mark Levengood.
Det roligaste med Pridekvällen var alla människor man mötte eller bara såg, musiken är inte direkt min cup of tea, milt uttryckt. (Jag gick för att kompisar till mig skulle gå, och jag brukar tänka att jag alltid kan får ut något...) Det mest fascinerande var att folk verkade kunna alla schlagerlåtarna utantill, hela texterna vrålade de med i. Allt! Sånt som jag aldrig ens hört - vilket inte säger så mycket egentligen. Titti Sjöblom sjöng en låt som heter, gissar jag, Ticke-tack, den vet jag att jag hört när jag var rätt ung, tror den är 70-tal, men den kunde publiken... Nå, sonen sa lätt förvånat "Men mamma, du är väl inte homosexuell?!" Nä.
Hörde förresten en bra låt på radion häromdagen, en låt ur filmen "The Wall". Ska leta reda på den på nätet, låten alltså. "We don´t need no education..." är en fras ur den, minns dock inte namnet på själva låten.
Funderar över hur mycket man ska dela med sig av sina filmer och låtar och böcker till sina barn. Klart det beror på ålder och mognad, men ändå. Jag berättar ofta om böcker jag läser och då inte alls bara om skönlitterära böcker. Sonen lyssnar och ställer emellanåt frågor. Ibland berättar jag bara om min upplevelse av en film eller musikstycke t ex.
När jag berättade om Tim Burtons "Nightmare before Christmas" och att mina elever i en klass inte fattade ett skvatt av filmen och tyckte den var dålig, till min besvikelse, ville sonen se den. Jag plockade fram den, vi såg den ihop och han älskade den. Han lyssnade på språket och fattade massor av skämt som inte översattes. Han t o m skrev, för att visa mig att Santa Claus namn missuppfattas i Halloweenlandet: Santi Claws. Det gläder mig! Jag vill att han ska älska musik, litteratur, teater och film. Ja, eller ha ett starkt förhållande till i alla fall. Och det verkar han redan ha.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Ja böcker, litteratur, upplevelser som är gemensamma -det har de alltid med sig. Vet jag som nu har vuxna barn. De har fortfarande sina 'smultronställeminnen' levande...som när vi grät tillsammans med Brödernaa Lejonhjärta, såg gamla James Dean-filmer (3 st) på en festival här i Stockholm för hundra år sedan ... och när vi hade våra egna landskamper i tennis med och jag alltid vann för att jag hade en lätt Arthur Ashe-racket...
inkan: Jo, egentligen tror jag det är viktigt med de gemensamma oaserna, liksom att man visar sina idéer och sina lyckoställen i livet. Och sina funderingar.
För något år sedan lånade jag ut en av mina favoritfilmer till arbetskamraten, hon som jag tycker så oändligt mycket om.
Filmen var danska "Italienska för nybörjare".
På måndagmorgonen var jag så glad .., ja, nu skulle vi ju få dela den där upplevelsen med filmen .., liksom prata om hur härlig den är.
"Detta var det värsta vi någonsin har sett .., vi fattar bara inte HUR du kan tycka om den?" sa arb.kamraten och jag bara gapade.
Samma sak har hänt när jag har sett film med nån av mina döttrar ..-)
Post a Comment