Forsell och Bergman - de stora som gått bort

Tittar på Marie Nyreröds film om Ingmar Bergman. Bergman var en av mina stora favoriter när jag var mycket ung, väldigt många av hans filmer har jag sett - och tyckt om. Som krånglig tonåring tyckte jag att jag förstod, fick en förklaring på mycket i livet.

Viskningar och rop var jag alldeles tagen av länge. Fast då var jag nog så gammal som 25 och hade flyttat till Stockholm redan. Vilken av hans filmer som jag tycker bäst om, kan jag inte säga. Man växlar ju i livet, vad gäller behov i både glädje och sorg. Fanny och Alexander är ju en storslagen skröna, ja, inte skröna för Bergman, men för oss andra. Jag har sett om den flera gånger och tycker om den lika mycket varje gång, även om överraskningarna går förlorade efter första gången.

Laterna Magica läste jag när den kom 1987. Minns inget speciellt mer än att det var som en av hans filmer, eller som många av hans filmer hopslagna. Inte så konstigt, kanske...

Lars Forsell har jag läst ganska litet av, märkligt nog. Dock har han påverkat mig genom sina uttalanden. Han sa en gång, i dec 1986, att den som inte kan skriva en sonett om en kork t ex, aldrig kan bli författare, eller inte kan skriva - något i den stilen. Då flög den lede i mig och jag satte mig genast att skriva en sonett, min allra första - om korken.

Sonett om korken

En del av korkens dolda grammatik
skönjs när den härligt mjuk och svällande
från toppen släpper med ett smällande
sin gyllne ljuva syndaflods mystik

En gudasyn - en doft av erotik
Ah, korken av och vinet gällande
gör mänskan alltmer naturellande
hon gläds, hon njuter livets dynamik

I rusets storm hon sjunger galna sånger,
när korklöst vinet flödar - snabbt förrinner orken,
nu återstår blott mörka makters hemska ånger

Åh, kunde man nu flyga bort, som storken!
Så sant, är korkens tröga glidande
ett utmärkt stopp för mänskans lidande


Sista versen har ett alternativ:

Man bör nog skriva sin sonett om korken
djupt tänkande och drickande i natten
en korklös whisky och en flaska vatten


Tycker nog att den känns litet tung, språkligt, men det var ju min första... Sedan dess har jag skrivit många, till fester och födelsedagar bland annat. Har också läst många sonetter - det är ett spännande versmått, inte alltför enkelt, vilket tilltalar mig. Man ska ju ta hänsyn till formen i flera avseenden, både rim, meter och innehåll. Man kan ju läsa Shakespeares sonetter, till exempel. Det finns många andra spännande också, för den som är intresserad.


Ser nu, när jag gör länkar, att i Viskningar och rop spelas Bachs Cellosuite nr 5, ett av mina favoritmusikstycken! Men så underligt... Undrar om jag fått kärleken till stycket från filmen utan att känna till det? Äsch, det har ingen betydelse! Lyssna på den cellosuiten! Sarabanden är det allra vackraste, när den spelas av , tja nu har jag glömt vad den blonde svenske cellisten* heter (någon som vet?), hittar inte skivan heller... Han var elev till Rostropovitj i alla fall. Jag har cellosuiten där Rostropovitj spelar, men jämfört med svensken sågar han okänsligt.

Jörn Donner, en annan av mina favoriter (för att han är så oförutsägbar och så härligt elak), sa när de frågade honom idag hur Ingmar Bergman var som person - tänk er hans långsamma finlandssvenska:
"Nå, han va´en krokodil - om man gav honom lillfingret försökte han ta hela handen." Det tyckte jag var kul!

* Frågade skånska Kristina och hon visste: Frans Helmerson! Tack Kristina!

Födelsedag

Nu är Samuels och hans lillasyster Signes födelsedagar vederbörligen firade, de fyller, praktiskt nog, år dagarna efter varandra - han 9 och hon 4. Vi presentade och tårtade hemma hos mig i år, det varierar litet. Rosorna och daggkåpan passade så bra ihop, dem plockade jag i vår trädgård.

Eftersom sonen är en ovanligt envis sort blir det inget tårtköpande, "hemgjort är bäst" är hans devis. Vem är det som gör? Jo, jag! Visserligen har han alltid hjälpt till, men krångliga tårtor, gör mig stressad när jag står där, ofta sent kvällen innan fölset. Detta år inget undantag. Han skulle ha en trevåningstårta. Det lyckades jag lura mig fri från, utan att veta om det, genom att tillåta att han köpte ett nytt Gameboyspel dagen innan födelsedagen. Inte hade han tid, eller lust, att baka tårta då, så han sa att jag inte behövde göra en trevånings... Tack så väldigt mycket! Men han fick tömma diskmaskinen och städa undan all disk i matrum och kök, vilket han ordentligt gjorde utan att knota - spelet hägrade ju och att börja diskutera med sin envisa mamma skulle bara stjäla tid från spelet. Så resonerar en sann kalkylerare - oavsett ålder!

Som den, i vissa fall, ordentliga person jag är, för jag bok över vilka tårtor vi har vilka år och om de "går hem" eller inte. Detta började jag med när sonen envisats med att vilja ha en jordgubbsmoussetårta och det tog ett halvt liv att förfärdiga eländet - och sen säger ungen efter första tuggan "inte gott". Spöa barn är förbjudet, så jag bet väl hål i tungan, eller nå´t - min egen tunga alltså. Detta var när han fyllde 5 år. Till saken hör att han sedan han var drygt fyra läser recepten för mig/oss allteftersom, vilket han även gjorde denna gång. Efter att ha läst "passera jordgubbarna" rusade han ut ur köket och in i sitt eget rum. Jag, stressad över alla moment, allt kladd och att försöka hitta lagom svåra saker för Samuel att göra, fräser irriterat till honom att han ju lovat att hälpa till med tårtan, varför springer han då iväg... Lurigt tittar ungen på mig och säger:

"Men det står ju att man ska passera jordgubbarna, mamma! Jag gjorde ju det!" Det fnissade vi åt ett halvår efteråt.

Ja, det där med ord är den starka sidan i vår familj - när jag häromåret skulle kasta sonens dammiga pappslöjdsakvarium, som han gjort hos dagmamman när han var 4 år, sa han :

"Nej! Det får du inte kasta! Det är mitt hakvarium!" Han har det kvar...

Igår när det var sovdags ville Samuel lyssna på sin nya jazzskiva John Coltrane live at The Halfnote, behaglig saxofonmusik. Kanske blir jag också jazzfrälst. Tänk vad man lär av varandra - oavsett ålder.

Jazzgossen

Ibland blir man förvånad! Sonen fyller år på lördag, 9 år, och önskar sig jazzmusik i födelsedagspresent. Och ett mikroskop. Av mig fick han en mobiltelefon redan igår- så lycklig han blev!

Nå, vad för jazzmusik han ville ha skulle vi utröna, han har bara hört på radio och tydligen fastnat. Nisse Landgren gick inte hem - "Ingen sång, tack!".




Hittade en gammal LP med barytonsaxofonisten Gerry Mulligan: My funny valentine 1958-1962 med The Gerry Mulligan Quartet som någon pojkvän lämnat kvar på 80-talet (jag vet vem); den tilltalade honom! Så nu har vi beställt den på Ginza... Finns det någon nyare jazzmusik som liknar den? Någon som vet? Jag vet inte, kan ytterst litet om jazz, även om jag sett många stora jazzmusiker, bl a Chet Baker. Det har väl mest varit med pojkvänner, humhum, sade den gamla Grupp 8:an. Men jag njuter av musiken, så det har påverkat mig så till vida.

Nu tittar gossebarnet på sitt älsklingsprogram Mythbusters.

Hallon och stockros

I söndags gjorde jag uppehåll i läsning och fönstermålning, fönsterbågarna förstås, för att följa den härliga skånskan Krrestina, med rullandetungrots-r, till hennes kolonilott för att rensa litet och plocka hallon. Vi kunde inte låta bli att vandra runt området i solvärmen och beskåda alla vackra stockrosor. Utanför vår port har vi satt stockrosor, så vi ville få litet inspiration inför nästa år - det ska börjas i tid, det som stockrosor ska bli...

De mest spektakulära var de svarta, men då hade batteriet i kameran funnit för gott att somna. Tyvärr kan jag inte vidarebefordra dofterna i det blomstrande området. Och de många trevliga samtalen om odling och om någon småpåve som gör saker helt på eget bevåg för att han sitter i styrelsen och komposten som luktar illa på någon lott och..., ja, dem låter jag vara.

Frukost!

En stor skål fruktsallad börjar jag med varje dag nu under sommaren - banan, vattenmelon, blodgrape och nektarin idag. Sonens älsklingsunderlägg, med en bild av stora blå säckar innehållande linser i olika färger, står skålen på. Både skålen och underlägget är från Indiska. Ätverktyget anger själv sin egenart.

Gott-gotti-gott-gott

Vegetarisk lasagne 4 pers

• gröna lasagneplattor

1. Ostsås

• spenat , hackad (stort pkt)
• keso (stort pkt)
• litet mjölk
• kryddor: muskot, salt, svartpeppar

2. Champinjonsås

• oliver, ca 20 st
• champinjoner, ca 200 g
• 3 gula lökar
• 1 burk krossade tomater
• 4 vitlöksklyftor
• kryddor: oregano, svartpeppar, salt

• lagrad ost

1. Tina spenaten och blanda med keson och kryddorna

2. Hacka och fräs champinjonerna och löken. Hacka oliverna och pressa vitlöken. Blanda ner detta och de krossade tomaterna. Låt sjuda ca 15 min.

Varva lasagneplattor och ostsås. Överst lägges champinjonsåsen. Riv lagrad ost över alltsammans.

225 grader ca 30 minuter

A Thousand Splendid Suns

Den översta är mitt exemplar. Den är vackrare än den undre, tycker jag, om nu det har någon betydelse. Huruvida boken är vacker, alltså.

Natten till igår läste jag ut A Thousand Splendid Suns, en mycket spännande och fantastisk bok om två kvinnor, i olika åldrar, den ena född 1959, den andra 1978, och deras liv i Afghanistan, under både Sovjet och talibaner, fram till och med år 2003. Boken skildrar kvinnornas liv, först var och en för sig, sedan när de tvingas leva som fruar till samma äldre man. Kvinnornas villkor, på ont och ibland gott, skildras så man bara måste läsa vidare. Till hösten kommer boken på svenska, om man inte vill läsa på engelska. Fram till dess kan man ju läsa Flyga drake, som är minst lika fascinerande, om inte mer.

Khaled Hosseini, som skrivit boken har också haft ett spännande liv och arbetar nu för FN med flyktingar i Afghanistan.

Luke Powell har fotograferat mycket i Afghanistan. Gamla bilder, från 1973-1978, från Afghanistan tittar jag på. Den här från Kabul. Många vackra bilder, men också mycket gråhet och fattigdom. Fascinerande detaljer - se golvet i restaurangen.Och män, i stort sett bara män. Några enstaka bilder där kvinnor finns med, oftast helt inbakade i sin burka.

Jag blir så nyfiken på Afghanistan, alla vackra och fantasieggande namn. Smaka på Kandahar, Jalalabad eller Mazar-i-Sharif. Bara att säga dem är lockande.

Det är alltid litet tomt efter en bra, sugande bok. Vad ska jag läsa nu? Har börjat litet lätt på High Fidelity av Nick Hornby, en betydligt lättsammare text.

Inget är som man tror

Jag är inte sentimental! Jag gråter nästan aldrig! Och ändå ligger jag dag efter dag på min sköna, stora soffa och lyssnar på sommarprogrammet - och gråter! Herregud, vem är man egentligen?!

Lyssna på Michael Nyqvist klockan 22.05 ikväll - en fantastisk livshistoria. Som så många andra.

Den ljuvligt doftande rosenkvisten i mitt vardagsrumsfönster just nu! En likadan står på pianot.

Slumpens påverkan idag

Nu har jag, efter mönster från andra, gjort en läslista i kanten av bloggen. Det brukar jag tycka är intressant att läsa hos andra. Kanske lyckas jag skriva kort om böckerna i listan också, så småningom. Eller i bloggtexten - får se hur jag gör. Kommentera gärna idén - har det någon betydelse? Ska man skriva en kort bokpresentation också? Jag vill ju gärna att andra ska läsa en del av böckerna jag läser - kanske ska jag rekommendera dem i listan? Många frågor blev det - som vanligt fler frågor än svar!

I dag vandrade jag runt vid Sickla centrum, eller vad handelsplatsen nu egentligen heter. Skulle träna, tyckte jag var duktig som var ute strax efter klockan 10 redan... Borde förstått att det var något skumt om jag var så duktig utan direkt anledning - öppettiderna idag var 14 - 19! Suck. Det medförde att jag började vandra runt i affärer, men mitt tålamod med sådan sysselsättning är i paritet med mitt tålamod för hushållsarbete. Jag hamnade snabbt i det jag står ut med - bokaffären! Där hittade jag Khaled Hosseinis senaste bok, som nu står överst på min läslista - började genast när jag kom hem.

Hosseinis förra bok, Flyga drake, är alldeles fantastisk. Läs den! En ytterst fascinerande bok. Den finns ju på svenska, den jag läser nu kommer på svenska i höst.

Sickla centrum säljer allt möjligt, de vanliga populära affärerna som finns överallt, finns även här. Det senaste är att ha naturliga och väldigt luftiga affärslokaler - se nedan.

Bloggen såg helt vansinnig ut, bokstäverna hoptryckta i vissa stycken, bilden som ett klister på texten... Därför fick det bli större bokstäver idag - det ser litet bättre ut. Väl?!

Jo, jag lyssnade på dagens sommarpratare, Lena Nevander-Friström. Jag skrattade och grät om vartannat! Vilken skön människa! Lyssna klockan 22.15 ikväll eller på nätet senare - klart värt det.

Och för att ändra Ted Gärdestads text litet: Himlen är hemskt väldigt grååå! NU ska jag åka och träna. Så det så!

Sommarledighet

Besökte med Kristina, den härliga skånskan, konstnären Olle Nymans gård och ateljé i Saltsjö-Duvnäs, artikel från förra året här och från i år här. Underbart att träda in i andras liv, särskilt kreativa människors - gården/hemmet visas precis som det såg ut när Olle och hans syster Kajsa bodde där. Spännande att se konsten, ja, hela atmosfären. De har café/restaurang inne på gården - gott och vällagat. Rekommenderas, om ni är i Stockholmstrakten.

Försöker vara nyttig i gråvädret - det går väl inte alltför bra. Har lyckats tvätta och åka iväg och träna. Idag när jag var på väg till tvättstugan mötte jag Kerstin, en av våra många trevliga pensionärer på gården. Hon hade rensat i rosenbuskarna så blodet rann längs armarna. Jag hjälpte henne att med sekatören klippa ner rosenslanorna i en svart plastsäck så vi kunde kasta det. Stooora taggar fanns det gott om.

I dagens SvD läste jag något som jag har full förståelse för, Även i Paradiset ska gräsmattorna klippas. Richard Swartz skriver om att vi ska arbeta och inte ha så mycket ledigt. "Arbetet tillåter oss dessutom att glömma oss själva." Korta vilopauser förespråkar han - det gör jag med! (Kolumnen är ännu inte utlagd på nätet, tyvärr.) Jag vet att många har arbeten som gör dem uttröttade, jag har ju själv ett sådant, men tre veckor, max fyra åt gången vore väl bättre än denna ledighetsöken! Och alla dess stackars föräldrar som arbetar, vad ska de göra av sina barn så många veckor? Visst kan man resa bort, hälsa på vänner och släktingar, läsa böcker och titta på kultur - men vecka ut och vecka in?! Nä tack! Tänk alla dessa män som hysteriskt bygger sig genom semestrarna - sunt, säger jag bara!

Ja, nu när jag har svurit i kyrkan får jag väl mig på skallen. Det lär inte få mig att ändra åsikt dock!

Nu ska jag lyssna på sommarprogammet med Sture Linnér! (Obs! Jag sparade ett gammalt inlägg, därav den konstiga tiden - klockan är nu precis 13:05 onsdagen den 11 juli.)

Miss i nassen med Al Gore

Live Earth bjuder på många bra artister Joss Stone, Fall Out Boy och Foo Fighters t ex. Sedan gör det ju ingenting att Dave Grohl är otroligt läcker när han vrålar... Wooosh!

Live Earth bjuder också på många bra filmer om global miljö(förstöring). Dem kan de gott visa med jämna mellanrum på tv till vardags. Inte bara för miljön, utan också för att de är bra gjorda - bra filmer helt enkelt.

Tillägg 02: 50 ca:
"I pledge..." säger Al Gore 7 gånger. Det blir nog klassiskt på samma sätt som Martin Luther Kings "I have a dream...", gissar jag.

Lantlivets fröjder

Barnen utnyttjade tiden till att göra sådant som barn ska göra på sommaren, när det är som bäst - badade, guppade på vågorna på en luftmadrass, fiskade, låg i hängmattan, spelade plocke-pinn, kramade farmor, plockade smultron...

Själv assisterade jag litet här och där, löste korsord och soduko, samtalade, läste, satt och tittade på världen och solskenet, fotograferade...

En morgon vaknade jag klockan fem, steg upp och tassade ut barfota i daggen med kameran - en del av bilderna nedan.

Nu ska jag ägna ett par veckor åt att vara praktisk, måla fönster (usch), städa (dubbelusch), skriva och läsa. Hinner jag måla någon bild så får det väl bli så, annars får det anstå. Träffa vänner och se på konst står också på mitt sommarprogram.

Jag borde väl dejta någon lämplig man också, men var hittar man dem? På dejtingsajter (varför denna gräsliga stavning - jo, för det ska vara så nu), jag vet. Men jag vill inte! Vaffö då då?! Lat, feg, bekväm, feg, skrajsen, feg, feg och så litet feg också.

Måste berätta vad min väninnas dotter, 6 år sa när de åkte bil - hon tyckte de skulle åka fortare. "Gasen i geten!" Ingen fattade någonting; hon kom på att hon sagt fel och ändrade sig; "Nä, jag menar gasen i bocken!!" Fniss.

Självporträttet

Här hade jag långt hår, numer har jag page till där käken böjer av, strax nedanför öronen. Nå, jag gör inga smickrande porträtt, i alla fall. Detta gjordes för 10 år sedan, men skillnaden är inte så stor. Den något stirrande blicken blir av att man så intensivt studerar sig själv i spegeln.

Samuel hjälpte mig att ta bort namnet, med samma färg som jag målat - tänk att man ska behöva ta hjälp av en 8-åring. Men han gjorde bokomslaget till en av sin pappas böcker när han var 4 år - på dator - så vad kan man förvänta sig?!

Jag känner mig litet nervös över att lägga ut det här - vet inte riktigt varför, faktiskt. Tror, av någon anledning att ni som läser ofta, ska bli besvikna. Underligt. Jag brukar inte vara nervös. Då blir det bra att åka bort några dagar, så det får vila.

Jag ska låna med mig Samuels lillasyster Signe, som fyller fyra dagen innan Samuel fyller 9 nu i juli, och åka ut till barnens farmors ö och njuta av det vackra runt omkring och bada i havet. Ska packa nu medan Samuel fortfarande sover.

Återkommer mot slutet av veckan.

Woman by birth, bitch by choice

Rubriken är tagen från min nyckelring, den som jag har som profilbild. Jag hittade den i Kanada på ett stort , gräsligt köpcenter, där de inte ens hade en bokhandel att vila själen i.

Funderar på att byta ut profilbilden, känner mig inte så bitchig längre, även om jag gillar texten. Men ingen ska sväva i tvivelsmål om att jag vet vad jag vill och att jag inte tvekar att framföra det. Fast min omgivning vet nog det, vid det här laget, även om jag med åldern mildrats. Det är rätt skönt, faktiskt. Att ha mildrats, alltså. Jag kan ändå inte ändra världen. Men jag vet sedan min period i Grupp 8, att man verkligen kan på verka - kanske inte alltid på det sätt man tror dock. Med åren lärde jag mig att anfall, eller att argumentera ihjäl sina medmänniskor, inte var bästa sättet att få dem att ändra åsikt eller tänka efter. Milda samtal i skymningen gör sin kur ganska bra, de också. Ger upp gör jag dock inte!

Har ett självporträtt, målat i olja, som jag funderar på att ha som bild i stället.

Sitter och tittar ut på regnet medan sonen och katten fortfarande sover, Saltsjöbanan rasslar förbi och duvorna kurrar så det hörs hit in.

Idag ska vi besöka bakluckeloppis, för att reka priser. Som en rolig sommargrej tänker jag och Samuel testa att sälja en del vi vill bli av med på en sådan loppis. Samuel har flera årgångar Bamse och diverse lösa serietidningar och album han inte längre vill ha kvar (ett par rejäla lådor, faktiskt), och jag har fått samlartallrikar i present för många år sedan (jag a v s k y r samlartallrikar) och har dessutom tonvis med böcker där jag försiktigt lyckats plocka ut några att göra mig av med. Prydnadssaker har vi inte, så där finns inget att sälja.

Synd att man inte kan sälja dåligt samvete. Konkurrensen skulle väl bli stor då, kom jag på...

Denna vackra New Dawn sticker in sitt huvud på balkongen - bara att sticka in nosen och känna den milda hallondoften. Sådant gör mig lycklig.