Lovade Anne att ta hand om hennes sons marsvin när de reser bort en vecka. Typiskt mig - vänligt uttryckt är jag tämligen ointresserad av marsvin (liksom de flesta andra husdjur). Min son är också sunt ointresserad. Inte bära, inte klappa. Om man pressar honom, vilket jag ibland gör för att se vad som händer (jo, litet experiment får man ha sina barn som material till, ehhh), så säger han lätt besvärat, halvt lögnaktigt skulle jag tolka det som om det inte vore min son, förmodligen för att glädja sin mor (himla långa meningar mänskan skriver, då) "Jo-o, de är söta, mamma. Jättesöta." och avslutar samtalsämnet så fort det går.
Sonens kompisar däremot. Vojvoj. Klappa och kleta och lyfta och hysta hit och dit och mata med vafan som helst. Usch. Och de vill dessutom ha namn på kräken, som jag till deras förtvivlan kallar...kräken. Och så skrattar jag också. Inte snällt. Idag ville kompisarna veta vad kräken heter. Inte tusan vet väl jag. Vem bryr sig. Kräk har inga namn. Till slut sa jag Robert och Anna-Greta. Det tyckte ungarna var hemskt fult. Joho, si det var meningen det, och så skrattade häxan. För mig får de väl kalla dem vad de vill, vilket de också gjorde: Birgitta och Kajsa.
Di däringa barnens mor, som liksom sina ätteläggar älskar kräken (hon är bra ändå) har koll på att djuren (snäll sekund) har kön också och påstår, säkert helt riktigt, att det är två hannar. Jag, som verkligen borde borde veta bättre frågade hur hon vet det... Idiot. Tja, som man frågar får man svar: "Det ser man på snoppen." Pust.
Något helgon blir jag aldrig. På åttiotalet, när det var populärt med långhåriga moonboots eller skiboots, så plågade jag alla stackars virvelmarsvinsälskare med att säga att det enda man kunde ha såna kräk till var moonboots. Stampa till så är de på, varma och klara. Jag säger likadant ännu, men inte till de små ungarna - gränsen går ungefär vid 10 års ålder.
Alltså, bara namnet - virvelmarsvin! Skicka dem till månen eller gör, som i somliga andra länder, käk av dem. Stek kan man inte direkt kalla dem. Snacks kanske.
Nu ska jag fixa nyårsmaten. Inga snacks.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Fniss. Bli inte snällare du heller. Grejen med dig är väl att du inte är speciellt elak, helt enkelt. Trots dina försäkringar om motsatsen.
Jag fattar inte. Alla försöker få i mig att jag är snällare än jag tror. Men mig lurar ni inte! Då biter jag er i benet!
Tove Jansson har skirvit en bok om att man inte får ta ifrån människor deras livslögn, då går det illa. "Den ärlige bedragaren" - läs den.
Skrivit, ska det vara.
Post a Comment