Friday, September 08, 2006

Personliga funderingar utifrån bloggkommentarer

Ibland när jag läser om sorg och bedrövelse i människors liv, skrivet i deras bloggar, blir jag så sorgsen. Självklart över det de varit med om och skriver om, men också för att så många ger medkännande, tröstande och varma kommentarer. Det i sig orsakar ingen sorg, men att jag absolut inte kan kommentera i det läget, även om jag skulle vilja... Jag blir alldeles stum. Det blir jag i verkligheten också. Jag förlorar nästan hörseln och talförmågan omedelbart, blir bara ögon. Stora ögon - känns det som. Kan bara ta in synintryck.

Om något i det läget behöver göras, så är jag både snabb och praktisk. Är nästan beredd att göra vad som helst. Utom prata! Kan hålla om och trösta, bädda om, fixa te och torka - men inte prata. Kan på sin höjd få ur mig: Jag ordnar!

Jag (som gammal grupp 8!) kan ibland känna med alla de män som får höra att de inte känner tillräckligt, eller inte pratar om (sina) känslor. De kanske är som jag, känner starkt och/eller smärtsamt, men kan inte hur lätt som helst, prata om det. Kanske inte alls. Jag vet att man säger att det är viktigt att prata om sina känslor, men det kanske inte gäller alla? Somliga kanske måste stänga allt för att inte gå sönder, falla i bitar.

Det finns väl olika sätt att klara livet, I presume, men det är lätt att känna sig fel när "alla" andra...

Ovanstående har inte hindrat att även jag sagt till män att de måste prata om sina känslor, märkligt nog.

Jag har många gånger i livet fått höra att jag är som en man (inte utseendemässigt dock). Kanske borde jag blivit man? Eller månntro är meningen (om det nu finns någon) att jag ska få lite av båda? Det borde vara det ultimata. Eller varken hackat eller malet.

Jag vet verkligen inte vad som är bäst, eller hur det är bäst att vara - det är ju kopplat till det samhälle man lever i och vilka krav som ställs på en kvinna, en man.

Undrar, förresten, om jag haft de här funderingarna om jag varit man?

4 comments:

Inkan said...

Amber - även de som kan handla aktivt och snabbt är viktiga. Absolut. En kram, en kudde, eller en filt kan ibland säga mer än tusen ord.
Och när det gäller blogg så är det väl så att den blivit en form av livlina ibland. Har man ingen närstående som kan komma, så blir nog bloggen en ersättare.

Och vi har alla olika sätt att hantera känslor. Ångest. Panik.
En del skriver, andra ropar, en del tystnar. Och det gäller både kvinnor och män. Det är min erfarenhet.

Bara det att du skrev detta -visar att du reagerar.

Kram!

Siri said...

Hej Ansa. Vad fint du skriver om att känna starkt utan att kunna tala om det. Jag tror också att många män har det så. Framförallt de män jag umgås med :) Och han (du vet vem) som verkligen kunde tala om känslor var ju en känslomässig krympling. Så konstigt det kan vara...

Kram
Siri

Elisabet said...

Men så känner jag det också.
Och jag har betydligt lättare att säga det med bokstäver.

AMber said...

Ja, litet olika åsikter har vi om hur det fungerar, men att det inte är problemfritt hur man får det ur sig är vi ju ense om. :-)

Ni låter så varma, kloka och deltagande alla tre - det känns skönt!

inkan: Jo, bloggen blir väl mycket livlina ibland, samtidigt får/vill man knipa litet där. Det är knöligt att leva ensam ibland...

siri: Jo, känslor över huvud taget är konstiga väl så ofta. Men å andra sidan har ju något att göra. ;-)

Och, elisabet, det känns skönt att fler kvinnor fungerar som jag. Tack!

Kram på er!