Känna på utet

Jag har alldeles nyss (kl 8.00) utfört det första jag gör varje morgon när jag stiger upp - jag går ut på balkongen, oavsett väder och årstid, och känner av vädret. Drar in djupa andetag, känner hur kallt, hur fuktigt eller torrt det är luften, tittar på ljuset, på himlen och lyssnar på alla ljud, bilarna från Stockholmsvägen, fågelkvitter och vinden eller regnet om vädret är sådant.

När det är vinter dämpas ljudet från bilvägen och liksom talar om att det är vinter. Det är ett mycket speciellt ljud. Ibland blundar jag för att ljuden ska kännas starkare, opåverkade av det jag ser. Jag kan stå där länge och njuta av morgonen.

Just nu doftar det friskt och fuktigt, litet syrligt - inte senhöstens ståldoft. Solen står lågt mellan husen. Den stora tallen är orangegul i toppen - av solljuset - och våra tre gula hus är fläckiga av solljus som i lustiga mönster silar mellan grenarna i tallen, den enorma asken och de stora lönnarna. Skuggan av en klippt lind syns på ett av husen. Bort emot järnvägen går en kvinna i röd jacka, långsamt och mållöst, med en liten vit hund i koppel. En granne går ut ur en port, ännu ser jag henne inte, men jag hör hur porten öppnas, inte alltför bestämt. Några småfåglar pratar i en buske. Det jämna bruset från bilvägen säger mig att människor vaknat till och redan är ute i ärenden så här på söndagmorgonen.

Väldigt ofta ger den här rutinen mig dagens första leende och också dagens första kommentar. Dagens första starka lyckokänsla, isolerad från allt annat, ligger inbäddad i denna korta stund. Leendet kommer av dofterna, tror jag. Jag älskar att känna dofter, och morgonutedoften, den allra första, är så härlig oavsett väder. Kommentaren kommer av sig själv, beroende på vädret, ljuset dofterna just den dagen.

Nyss blev det ett stort leende på grund av det otroligt vackra ljuset, på grund av att min änglatrumpet vajade så mäktigt i vinden och några av dess 64 knoppar hade slagit ut. Det kändes så generöst, alltihop. Dagens första kommentar blev ett djupt känt " Guud, så vackert!" åt alltihop.

Jag avslutar kvällen likadant.Tystnaden i mörkret nu på hösten är så skön. Litet trafik hörs för det mesta och emellanåt skramlar Saltsjöbanans tåg förbi som en upplyst orm. Och dofterna! Mmmm... Upplevelsen är inte lika stark som om morgnarna, men det är skönt att avsluta så ändå. På morgnarna är man så känslig och mottaglig - nyvaken, litet förvirrad, tankarna har inte riktigt satt i gång. På kvällarna är man fortfarande full av dagens verksamheter och allt har inte stillnat i en ännu, så då är det mer ett behagligt sätt att samla sig.

Om jag är bortrest försöker jag göra samma sak - finns det balkong är det inga problem, hyr man stuga t ex i fjällen är det bara att sticka ut nosen på bron och hänga litet i dörrhandtaget. Annars får man ta tofflor eller någons stora skor och ställa sig ute en stund. Kylan som biter en då är ljuvlig. Det är verkligen att känna på vädret.

I storstäder får jag min känna-på-utet-stund när jag stiger ut på gatan efter frukost. Då stannar jag till, om så bara ett kort ögonblick, och drar in gatans dofter, ser på himlen mellan de höga husen och registrerar ljus och färger på husen runt omkring, människornas kläder och parfymer.

Jag lovar - det finns ALLTID något att glädjas åt; i New York, i London, i Agadir, på Lofoten, på Västerängsholmen, i Luleå, i Chania, i Rom, i Murmansk, i Helsingfors, i Saltsjöbaden, på Kökar, i Skagen, i Kaválla, i Sopron, i Catania, i Lissabon, på Isle of Skye, på Isle of Wight, i Alicante, i Eilat, i Göteborg, i Athen, i Ottawa, i små italienska byar, i små franska och tyska städer, i norrbottens små stugor, i tornedalens vackra dalgång - för att nämna några skilda ställen där jag inandats morgondoft och scannat morgonhimlen, ljuset och vädret.

En enda gång i mitt liv har jag varit med om att utet inte glatt mig och det var i Gliwiche i Polen, i den så kallade svarta triangeln. Det var tungt att börja dagen med att ingenting fanns som tilltalade mig så tidigt på morgonen. Till slut lyckades jag se att solljuset i luftföroreningarna trots allt var vackert och den kvava röken från alla gamla fabriker, som liksom stoppade upp andningen, ändå talade om för mig vad jag hade runt omkring mig. Det hjäpte något, men ofta tänkte jag på de människor som måste bo i detta varje dag i sitt liv.

Min mamma kände ofta på utet både morgon och kväll och jag försöker lära Samuel det. Han är duktig på dofter. Jag började redan när han var spädgris och satt på min arm. Han snusade på så gott han kunde och jag pratade om vad jag såg och hur det luktade.

Nu hojtar Samuel "Mamma, jag är här!" från min säng. Ska gå och morgonpussa sömntutan och sedan sätta mig i svalkan på balkongen med dagens första kopp kaffe.