En morgon i livet

Samuel somnade vid midnatt igår och hade särskilt bett att få bli väckt klockan 7.00 för att se morgontv - det var inte lätt att väcka honom. Efter 25 minuters försök öppnade han ögonen och sa med sin glada morgonröst att han var jättepigg och vacklade ur sängen mot tv:n.

8.15 var vi hos veterinären med Momo Katt, som ska kastreras. Vi lämnade henne där och åkte hem. Jag hade lovat önskefrukost med vacker musik.

På vägen hem började vi prata om att gammelkatten Kassandra, då 16 år och väldigt sjuk, hade avlivats på samma veterinärmottagning som vi nu lämnat Momo. Samuel ville veta precis hur det gick till och jag berättade; om hur vi lyft katten och lagt henne på ett mjukt underlag på ett bord och hur hon fick ligga med sitt lilla huvud i min ena hand medan jag smekte henne med den andra och sa att hon var världens finaste katt. Jag berättade att de rakade en liten fläck på hennes ena bakben och att de sedan gav henne en spruta där, medan jag pratade lugnt med henne, hur hon bara blev tung i huvudet och alldeles stilla i min hand. Jag berättade om att jag kände mig som den värsta svikaren i världen, där jag stod med Kassandras huvud min hand och såg att ögonen stelnat och att en ljus hinna lade sig över dem. Jag berättade också om hur jag vrålat och gråtit i bilen hela vägen hem och hur länge det tog innan sorgen stillnat så mycket att jag inte längre grät varje gång jag tänkte på eller pratade om Kassandra.

Samuel började förstås gråta och efter en stund grät vi båda två. När jag parkerat bilen satt vi kvar och grät och pratade och kramades en bra stund. Samuel sa hulkande att det inte kunde bli en mysig frukost efter det här, men jag försäkrade honom att livet går upp och ner och att vi skulle få en fin frukost trots att vi nu var så ledsna. Jag höll om den lilla gråtande sonen på väg från bilen och tänkte på att livet verkligen måste få ha alla skiftningar för att bli, ja, ett riktigt liv.

När vi kom hem satte jag på Bachs Brandenburgkonserter nr 1-3, som är bland det vackraste och livfullaste jag vet i musikväg. Mina finaste älskare (3), har för övrigt fått det som uppvakningsmusik medan jag gjort frukost. Det är som solsken i hela huset när man hör den sprittande musiken.

Samuel hjälpte mig att göra äggröra, vilket han älskar att få till frukost. Han lyssnade på musiken och vispade och kryddade sin äggröra med mycket timjan, salt och litet svartpeppar. Gråten lämnade bara en stilla stämning över vårt frukostpyssel.

Slutligen satt vi, badande i den livliga trumpeten i Brandenburgkonserterna, och åt det vi helst ville ha. Samuel åt sin egenhändigt lagade äggröra, rostat bröd med italiensk salami och en drack kopp varm choklad till. Jag åt ett rostat bröd med italiensk salami, en halv blodgrape och drack en kopp vaniljkaffe. Solen sken över bordet och vi pratade om det vi håller på att läsa och om att Samuel vill att jag ska citera ur mina böcker för honom - det gör han för mig. Han ville att jag skulle spela Backpacker på datorn med honom efter frukost, vilket jag lovade.

Och sedan ringde det på dörren. Emil (snart 9, som Samuel)och Cornelia (6 år), den senare med hela vänstra benet i gips vällde in - de är livliga och pratar och berättar och frågar nästan hela tiden. Nu sitter två barn i soffan, Samuel på golvet som vanligt, och tittar på Jetix, en kanal som sänder teckande filmer, mycket japanskt...

...och jag tänker att livet verkligen skiftar. Tack och lov!

Här en sommarbild jag tog i juni 2006 - också en bild ur det växlande livet.