Friday, April 06, 2007

Blandade långfredagstankar

I onsdags kastrerade vi Momo Katt. Nu vacklar vi båda omkring av samma anledning (fast jag har mina äggledare och äggstockar kvar). Om Momo kunde tycka något, skulle hon nog tycka det var förfärligt orättvist att jag slipper ha en stor, störande halstratt av plast runt huvudet, medan hon minsann...

Efter att ha kört sonen till hans fader- jag köpte ett stort fång olikfärgade tulpaner till fadren och hans fru för att de hjälpt mig så mycket när jag kom hem från sjukhuset - sitter jag nu här i kartong-, frigolit- och plastpåseslagfältet efter gårdagkvällens datoruppackning. Som vanligt gör jag allt, t ex bloggar, för att slippa städa. Har läst e-post, försökt fixa internetuppkopplingen till nya datorn, druckit kaffe, fyllt på adresslistan till vår 30-årsreunion för lärarhögskolestudiekamraterna (jevlars, hur kom jag på ett sådant hideöst ord, haha?!). Kort sagt, vad som helst, men inte städa.

Läste på Qi:s blogg om flow. Kom att tänka på att det finns så mycket som sparkar igång den där särskilda känslan, man blir liksom extra vaken och alert. Inte bara skriva-sjunga-måla-snickra-sy-odla.

Små askar/lådor i alla färger och former, udda pärlor - gärna handsnidade - kaleidoskop, vackra och färgrika tyger, tyg som material - ull, siden, sammet och linne, arbetade saker över huvud taget - av människohand - får mig att försvinna in i något annat, varifrån jag måste väckas. Jag kan titta på ett handgjort skåp hur länge som helst, gärna känna också. Eller en broderad dyna, en välskött träbåt, ett pärlbroderi... Vad som helst av människohand, där man ser spår av gediget arbete och intresse. Jag vet att hjärtat inte slår fortare, men det känns så. Färgerna blir klarare, livet blir intensivare, mer meningsfullt. Det kan väl inte bara vara jag som upplever detta?

Inser, nu när jag sitter och skriver det här, att jag får samma känsla av att se min son arbeta intensivt med något, eller av att se hans underbart vackra, lena barnahud. Att se någon av mina elever arbeta i timmar med en text eller en bild... Andra människors djupa allvar, eller respekt (verklig respekt, inte rädsla) för något, ger mig också känslan av flow. Skönt, skönt. Då är jag säker på att jag lever, på allra bästa vis!

Ska jag någonsin mer bli kär, ska det vara i en man som vågar vara djupt allvarlig. Att vara djupt allvarlig kan vara att skratta också. Eller, det sista kanske var svårt att förstå?

Allt det här kan väl ändå inte vara tankar för att slippa städa - I hope...



En tolv år gammal målning... Ser att mitt namn kom med, men, so what?! Det har inte så stor betydelse längre, faktiskt, att det inte finns med någonstans, alltså.

9 comments:

Qi said...

Vacker tavla, gjord under flow antar jag... ;-).

Ny dator, vad kul! Själv skulle jag behöva en ny skärm, bilden hoppar ibland och så blir bilderna väldigt mörka, har inte, trots konsultation av datorexpertsönerna , lyckats få den ljusare. Så det blir en ny platt skärm vad det lider. Eller rättare sagt när det kommer pengar. Kanske lite skatteåterbäring..?

AMber said...

Ja, så var det nog. Jag minns att det var knepigt att bestämma sig för hur bakgrunden skulle utformas för att inte bli död, eller för sliskig i förhållande till vallmon.

Ja, det blir väl bra att använda skatteåterbäringen på. Själv ska jag köpa en digital kamera.

Det Mörka Hotet said...

Fin tavla, bra skrivet och intressanta aspekt som jag tror är tämligen allmänmänskliga.

Glad Påsk på dig/er!


Samuel

AMber said...

Det mörka hotet: Jo, det kanske är allmänmänskligt. Glad Påsk på dig med!
Mycket vackert namn du har f ö! :-)

Visionary Soul said...

Underbar bild! Och jag förstår vad du menar, om att bli kär igen... tror jag. Jag har tänkt att det ska vara en karl som har självkännedom... så att man slipper tjafsa om allt han får för sig att han är bra på men inte är... ;-) Nej, men lite mer seriöst... jag tror att förmåga att vara allvarlig kan hänga ihop med självkännedom. En grundtrygghet i sig själv är väl vad alltihop handlar om egentligen.

AMber said...

Visionary soul: Jo, du har nog rätt i att självkännedomen spelar roll. Det är komplicerat att vara en mogen människa. Man ska både kunna vara djupt allvarlig och kunna ha distans och skratta åt sig själv. Åtminstone är det så jag ser den ultimata mognaden hos en människa.

Roligt att tycker om målningen.

AMber said...

Suck. Att du tycker om... ska det förstås vara. Tyckte jag läste igenom så noga.

Elisabet said...

Så fin vallmoblomman är!

Och så fin din text är.

Punkt.

AMber said...

Elisabet: Tack! Du berömmer väldigt ofta mina texter - har du tänkt på det?! Du gör mig glad med ditt beröm. Jag läser ju dina texter och gläds åt ditt flyhänta sätt att beskriva livet, så du får också mitt beröm!