Googleträff

Googlade på mitt eget namn -fick upp drygt 3 sidor fulla med saker jag gjort - artiklar, intervjuer jag deltagit i (radions P1 ett antal gånger+ nätet+ tidningar), offentliga rapporter jag skrivit (skolobservationsrapporterna är ju offentliga), noveller, illustrationer, utställningar och till och med att jag varit med och gjort spelet Rappakalja...

Vad snabbt en vanlig människa kan bli offentlig. Är det bra eller dåligt? Hmmm...


Följande text, Söndagsbetraktelse som jag skrivit 1994, och helt glömt bort, hittade jag:

Idag är det temagudstjänst: Att bry sig om. Skådespelare och blyga konfirmander skall dramatisera. Taniga röster som försvinner ut i kyrkan utan att ens eka först. Skådespelarnas röster slår sig ut i den fåtaliga församlingen. Därute studsar orden omkring mellan väggarna flera sekunder efter det att de uttalats. Ironin om upprördhetens avtagande i takt med avståndet från hemskheterna - går den fram? Förändrar man något genom att tala om att man kan förändra något? Eller gör alla som kamreren med venia predikar om - tänker mest på de egna bördorna?
Vi i kyrkokören sjunger "Were you there when they crucified my Lord? Were you there when they nailed him to the tree? Were you there when they laid him in the tomb?" Det är en vacker sång. Vår körledare ger oss ett tyst beröm med blicken och formar ett "Bra!" med munnen. Har vi en aning om vad vi sjunger, förutom vackert? Betyder det något att vi står där och sjunger vackert? Ord, lidelse, handling. Idag uppfyller vi ord. Handling? Inte lidelse i alla fall.
Skådespelerskan som talar om att inte godta själens iskristaller, har ett varmt leende. Kan hon spela så bra? Jag blir tagen och håller på att börja gråta. Kan inte, som de andra, titta på henne när vi sjunger "Siahamba". We are marching in the light of God... De afrikanska kampsångerna blir som väna visor i våra munnar. Långsamma, klena, utan kraft. Vi är kören - vi sjunger.Vi är enhetligt klädda i rostfärgade kåpor. Färgen är särskilt vald för att passa till vår kyrkas interiör. Körledaren ler. Hon vill att vi skall se glada ut när vi sjunger.
Kamreren med venia ber i sin bön något om andra folk. Jag glömmer bort att lyssna. Jag säger amen med de andra i församlingen. Kollekten går idag till diakonin. Nej, det var förra söndagens kollekt. Sjuhundra kronor. Det tycker kamreren med venia är "ett fint resultat". Jag tänker på att den rika församlingen består av mer än sjutusen...själar? Dagens kollekt går till jourhavande präst och jourhavande medmänniska. "Nu har ni chansen att ge ett varmt bidrag", säger kamreren med venia. "Efteråt blir det kaffe. Kyrkkaffe..." lägger han till,"...i församlingshemmet. Då får vi också titta på det idag avtäckta porträttet på vår förra kyrkoherde."
Vi sjunger en psalm om döden och livet, psalm 102, verserna 1-3, och sedan kommer postludiet. Ett långsamt, meditativt stycke. Efteråt sitter alla kvar i tystnad. I det lilla vapenhuset passerar vi finklädda människor som står och väntar. Det skall bli barndop. Kvinnorna i kavajer och blommiga blusar står stilla och tittar på högmässodeltagarna som strömmar ut och pratar och skrattar.
I församlingshemmet talar kyrkorådets ordförande om den fina upplevelsen i kyrkan och tackar alla medverkande. För varje enskild person han nämner brer han ut armen i en vid båge mot det kaffebord där vederbörande sitter. Han talar om att när samhället nu står så nära sammanbrott passar det bra att vi bryr oss om varandra. Jag blir förvirrad. Förstår först inte vad för sammanbrott han menar, men kommer på att han är bankman. Bankstrejk och skattepaket. Av någon anledning kommer jag att tänka på andra världskriget. Känner mig förskräckt och skamsen.
Sedan säger kyrkorådets ordförande att "i denna skälvande minut när Nelson Mandela skall frigivas...". Ojdå, tänker jag. Sedan applåderar alla. Efter en sekunds villrådighet applåderar jag också. En dam med svårmodigt utseende reser sig och slår kaffeskeden i koppen. När sorlet tystnat säger hon att vi skall tänka på att man kan ringa någon som är ensam "...och fråga: Hur mår du? Det är så lätt." Och det var allt hon ville säga. Applåder. Kamreren med venia reser sig och berättar en historia, "...en solskenshistoria som faktiskt är sann..." Applåder.
Ute regnar det, och jag får bilskjuts hem.