Födelsedag

Nu är Samuels och hans lillasyster Signes födelsedagar vederbörligen firade, de fyller, praktiskt nog, år dagarna efter varandra - han 9 och hon 4. Vi presentade och tårtade hemma hos mig i år, det varierar litet. Rosorna och daggkåpan passade så bra ihop, dem plockade jag i vår trädgård.

Eftersom sonen är en ovanligt envis sort blir det inget tårtköpande, "hemgjort är bäst" är hans devis. Vem är det som gör? Jo, jag! Visserligen har han alltid hjälpt till, men krångliga tårtor, gör mig stressad när jag står där, ofta sent kvällen innan fölset. Detta år inget undantag. Han skulle ha en trevåningstårta. Det lyckades jag lura mig fri från, utan att veta om det, genom att tillåta att han köpte ett nytt Gameboyspel dagen innan födelsedagen. Inte hade han tid, eller lust, att baka tårta då, så han sa att jag inte behövde göra en trevånings... Tack så väldigt mycket! Men han fick tömma diskmaskinen och städa undan all disk i matrum och kök, vilket han ordentligt gjorde utan att knota - spelet hägrade ju och att börja diskutera med sin envisa mamma skulle bara stjäla tid från spelet. Så resonerar en sann kalkylerare - oavsett ålder!

Som den, i vissa fall, ordentliga person jag är, för jag bok över vilka tårtor vi har vilka år och om de "går hem" eller inte. Detta började jag med när sonen envisats med att vilja ha en jordgubbsmoussetårta och det tog ett halvt liv att förfärdiga eländet - och sen säger ungen efter första tuggan "inte gott". Spöa barn är förbjudet, så jag bet väl hål i tungan, eller nå´t - min egen tunga alltså. Detta var när han fyllde 5 år. Till saken hör att han sedan han var drygt fyra läser recepten för mig/oss allteftersom, vilket han även gjorde denna gång. Efter att ha läst "passera jordgubbarna" rusade han ut ur köket och in i sitt eget rum. Jag, stressad över alla moment, allt kladd och att försöka hitta lagom svåra saker för Samuel att göra, fräser irriterat till honom att han ju lovat att hälpa till med tårtan, varför springer han då iväg... Lurigt tittar ungen på mig och säger:

"Men det står ju att man ska passera jordgubbarna, mamma! Jag gjorde ju det!" Det fnissade vi åt ett halvår efteråt.

Ja, det där med ord är den starka sidan i vår familj - när jag häromåret skulle kasta sonens dammiga pappslöjdsakvarium, som han gjort hos dagmamman när han var 4 år, sa han :

"Nej! Det får du inte kasta! Det är mitt hakvarium!" Han har det kvar...

Igår när det var sovdags ville Samuel lyssna på sin nya jazzskiva John Coltrane live at The Halfnote, behaglig saxofonmusik. Kanske blir jag också jazzfrälst. Tänk vad man lär av varandra - oavsett ålder.