Samuel är, som sin far, duktig på svamp (trots sin ringa ålder) och gick första stunden runt och högläste ur svampboken. Han och Emil plockade en del, snackade mycket och slog med pinnar det mesta som gick att slå på.
Ganska snart såg Samuel något han inte kände igen - det visade sig vara en krusig blomkålssvamp, fantastiskt god, trestjärnig! Jag blev alldeles lycklig. Det var flera år sedan jag hittade en sådan. Den här var stor, vägde 2 ½ - 3 kilo, varav jag tog med ungefär 2 kilo hem. Resten var jordigt och ganska hårt. Några smörsoppar, kantareller och litet svart trumpetsvamp plockade vi också. Bara för att tysta tjatet blev jag tvungen att trycka ner några sandsoppar i korgen också.
Vi intog vår lunch, chili con carne, som jag gjort kvällen innan, på en klippa vid Baggensstäket och vinkade åt söndagsbåtfolket. Killarna åt enorma mängder, och vi hade en härlig stund vid vattenbrynet, innan vi på tillbakavägen gick vilse. Jag ville att det skulle vara litet spännande och berättade om ovädret som snart skulle dra in över oss, den svarta himlen och korparna som skulle kraxa över våra huvuden nu när vi var vilse. "Snälla, måste du vara så dramatisk!?" var sonens kommentar...
Eftersom jag är lokalsinnesdyslektiker, fick lita till min son. Som alltid hittade han tillbaka till utgångspunkten - första gången detta hände var han 5 år!
Övrigt vi fick med oss hem från skogen var ekorrgnagda kottar att visa i skolan (Emil) och i mossan fann vi ett rävkranium, som båda ska få visa i skolan.
Jag somnade som en sten när vi kom hem, medan gossebarnen spelade "Harry Potter och den flammande bägaren" på min dator. Ja, och sedan har jag rensat krusig blomkålssvamp till förbannelse, för så är de konstruerade. Har bjudit gossarna, mig själv och tre grannar på svampmacka.
Emil har, på sina inlines, åkt hem till porten bredvid, och Samuel sitter i badet och läser.
Det finns massor av svamp kvar - att rensa och steka...
4 comments:
"lokalsinnesdyslektiker", äntligen en diagnos på vad som händer med mig när jag går in i en skog!
Men tillsammans med någon som inte är det fungerar jag utmärkt i skogen, kan lite om svampar och sånt och tycker om det! Tycker om att äta svampen också...
Och förresten,jag ska också visa
den i skolan!
Precis så är det för mig!
När sonen var åtta år följde han mig till Lund. Jag körde, förstås.
Och hittade inte ...., men han sa ... "mamma .., jag tror att det är åt det här hållet .., jag tycker att jag känner igen mig ..?"
Så rätt, så rätt.
Aldrig upphör jag att imponeras av detta ..., speciellt som jag kan gå vilse i min egen lägenhet.
Nästan.
qi: Jag tillhör gruppen som kan gå vilse mellan sovrummet och köket...
dabe: Jo, det ska du få!
elisabet: Ja, som du ser av mitt svar till qi, så är vi i samma vilsegångargrupp. :-)
Vad skulle vi göra utan våra söner? Ha hur tråkigt som helst i alla fall.
Post a Comment