Mina ganska vanliga fingrar

Av någon anledning har jag fått s k gröna fingrar. Det spelar nästan ingen roll vad jag odlar i växtväg, det växer så det knakar och blommorna fullkomligt sprutar ur plantorna. På den tiden jag hade kolonilott frösådde jag morötter på en jord som alla odlare i närheten, många med fantastiska lotter och enorm odlarerfarenhet, sa var fullständigt bortkastad att försöka få fram morötter ur.

Som vanligt brydde jag mig inte ett smack om vad folk sa när jag väl hade bestämt mig - jag vårdade de små plantorna ömt och rensade och gallrade efter konstens alla, och mina egna få, regler.

På hösten plockade jag ur orden de mest ljuvliga, söta höstmorötter man kan tänka sig. Ofta åkte jag ut och åt en eller två morötter där ute i den klara höstluften, direkt tagna ur lerjorden. Ibland i dimma eller regn, bara för att... Och just då, bara just då, behövde jag ingenting annat i världen!

Samma höst tog jag upp mitt livs första egna potatisar. Det låter säkert underligt, men när jag fick upp de första potatisarna grät jag. Det var som hade jag funnit guld. Jag hade petat ner några halvskrynkliga grå klumpar i jorden och nu, knappt ett par månader senare fick jag upp hink efter hink med stora, svala alldeles fylliga potatisar. Otroligt!

Inte vet jag var jag fått förmågan ifrån, men den bereder mig sån enorm och enkel lycka. Med hjälp av nästan ingenting, kan jag få fram det mest fantastiska levande. Så okomplicerat.

Lyxhotell - bah! Jag har bott på lyxhotell, och visst, det är trevligt, men i jämförelse med det som händer i mig när odlandet ger frukt (!) är det - ja, trevligt.