När jag, på bloggar, har läst om längtan efter kärlek och rädslan för att ta chansen, har det förstås väckt tankar runt mitt eget (tämligen frånvarande) kärleksliv och min längtan. Kom på att jag har skrivit en del dikter i ämnet, innan jag gifte mig med den vackre mannen som blev mitt barns far så småningom. Jag var redigt rädd redan på den tiden...

Jag vill inte ge dig något
av mig ska du ingenting få

Du skulle ändå bara ta det och gå

Här sitter jag nu med min gåva
medan vindarna brusar
och ljuset slocknar alltmer


Jag ville så gärna se ditt
ansikte lysa av glädje
Låt mig slippa säga att
jag aldrig vågade ta risken


Längst inne i min handflatas mörker
ligger det jag varligt vill ge dig
Där kurar darrande
rädd för ljuset och världen
min starka ömhet och skygga kärlek

AM febr 1991


Jag minns att jag hade oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skulle läsa upp den på någon publik läsning någonstans. Den rör mig fortfarande starkt, trots att jag skrivit den själv.

En annan dikt jag skrev till den man jag då älskade, samma som ovan, är denna:

Först när du gråter
med munnen öppen
som ett barn

ser jag dig

Medan du vandrar runt i huset
och inte kan andas
rädd att jag skall
lämna dig

ser jag dig

När du med tunn röst
håller fram din glädje
förstår jag
att du lever

och jag ser dig

-men bara då
ser jag dig

AM

Det känns litet osäkert att skriva ned de här dikterna så här halvoffentligt, trots att det är runt 15 år sedan jag skrev dem. Men egentligen är det väl bra att någon annan får läsa, kanske någon känner igen något, får litet tröst eller vad man nu kan få av dem.

Hu! Nu trycker jag på PUBLISH POST och blundar...