När jag, på bloggar, har läst om längtan efter kärlek och rädslan för att ta chansen, har det förstås väckt tankar runt mitt eget (tämligen frånvarande) kärleksliv och min längtan. Kom på att jag har skrivit en del dikter i ämnet, innan jag gifte mig med den vackre mannen som blev mitt barns far så småningom. Jag var redigt rädd redan på den tiden...
Jag vill inte ge dig något
av mig ska du ingenting få
Du skulle ändå bara ta det och gå
Här sitter jag nu med min gåva
medan vindarna brusar
och ljuset slocknar alltmer
Jag ville så gärna se ditt
ansikte lysa av glädje
Låt mig slippa säga att
jag aldrig vågade ta risken
Längst inne i min handflatas mörker
ligger det jag varligt vill ge dig
Där kurar darrande
rädd för ljuset och världen
min starka ömhet och skygga kärlek
AM febr 1991
Jag minns att jag hade oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skulle läsa upp den på någon publik läsning någonstans. Den rör mig fortfarande starkt, trots att jag skrivit den själv.
En annan dikt jag skrev till den man jag då älskade, samma som ovan, är denna:
Först när du gråter
med munnen öppen
som ett barn
ser jag dig
Medan du vandrar runt i huset
och inte kan andas
rädd att jag skall
lämna dig
ser jag dig
När du med tunn röst
håller fram din glädje
förstår jag
att du lever
och jag ser dig
-men bara då
ser jag dig
AM
Det känns litet osäkert att skriva ned de här dikterna så här halvoffentligt, trots att det är runt 15 år sedan jag skrev dem. Men egentligen är det väl bra att någon annan får läsa, kanske någon känner igen något, får litet tröst eller vad man nu kan få av dem.
Hu! Nu trycker jag på PUBLISH POST och blundar...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Oj... vilka otroligt fina, starka dikter... Man blir liksom nyfiken, ville höra mer...
Tack för att du delar med dig Amber! Tycker mycket om dikterna, känner igen mina egna känslor när jag läser dem.
Samma här.
Känner igen dem så oerhört.
Jag har alltid "garderat" mig i förhållanden ... inte vågat ge för mycket .., i rädsla att bli övergiven.
Hållit igen.
Jo, så är det.
Och det är ju bedrövligt.
Jag är glad att du tryckte på PUBLISH POST.
visionary soul: Kanske det kommer mer framöver...
inkan: Jo, jag såg det själv som en darrande fågelunge, utsatt, och samtidigt trygg.
qi: Det känns alltid bra om människor reagerar på det jag skrivit eller målat; med ilska, hat, sorg, glädje eller igenkännande.
quid vis: Vilken tur att jag tryckte, trots allt.
Jag är glad att ni reagerar och kommenterar, hjärtat slår litet extra då. Ni känner säkert igen den känskan.
Post a Comment