När jag var tolv år fick jag en kompisbok, som både jag och mina syskon och mina kompisar skrev i. En kompisbok är en sån där förtryckt bok, i vilken man skriver vilka intressen man har, vad man gillar och avskyr och vad man vill bli när man blir stor bl a.
Nu har min son önskat sig, och fått, en sådan bok. Han skrev själv först, sedan fick jag skriva. Då kom jag plötsligt på att jag har kvar min. Hämtade den och lät Samuel läsa. Han ville skriva i den, och när han skrev datum undrade han hur många år sedan det var jag skrev i den första gången. Det var 1964 - 42 år sedan!!
Sista uppslaget var inte ifyllt, dvs en person till kunde skriva i min bok - och det blev min egen son! Läckert.
Nu när han skrivit, visar det sig att vi båda gillar samma idrottsgren, eller, jag gillade som barn, och han gillar redskapsgymnastik...
2 comments:
Jag instämmer med Inkan; det var roligt att sonen fick plats. När min son var nyfödd ringde jag ofta till hans farmor och berättade allt fantastiskt som hennes sonson gjorde. Hon skrattade och sa: "Han är din bäste vän!" Jag får nog plocka fram min vänbok som jag sparat och se om det inte finns någon sida kvar. Jag tror att det är så...
inkan: Ja, du har rätt - jag hittade bokmärken inklistrade...
Ja, det kändes nästan heligt, kanske att ta i litet, att han fick sista sidan i den boken.
celia: Vilken uppmärksam farmor din son har! Vad roligt om han kunde skriva i din bok - det är en speciell känsla.
Jag tror att detsamma gäller för min son, han är en mycket nära och klok vän.
Post a Comment