Tidig vårmorgon i Saltsjöbaden

Pratar med några kolleger efter att ha lämnat Samuel i tvåans klassrum och pussat och kramat ordentligt. Förkylningar och ont och kräksjukor härjar bland personalen. Själv är jag rätt nöjd med att långsamt promenera från den tysta skolan, där eleverna nu sitter inne och arbetar och jag annars tillbringar mina dagar.

Klockan är drygt halv nio och jag njuter av fågelsången och solen som värmer på ryggen, trots kylan i luften. En koltrast rafsar i löven i skogsdungen vid parkeringen och jag måste fälla ner solskyddet för att inte bländas när jag kör hemåt.

Jag närmar mig Saltsjöbanan och ser solen som ett spjut längs stålrälsen, eller som ett oändligt långt och mycket smalt vatten i blåvitt. Bilarna, som står parkerade på infartsparkeringen, kastar intensivt glänsande solstjärnor i det låga morgonljuset. En av dagmammorna går sakta, nästan sökande på trottoaren, med sin lilla barngrupp samlad runt den stora dubbelbarnvagnen.

På vår gata står de hamlade pilträden i rad och lämnar ett vackert mönster av skuggor på asfalten. Vid min port sitter lilla Elvis i sin vagn och tittar förvånat på mig med sin stora bruna ögon, guldbruna, inte kastanjebruna, som mina. Jag sätter mig på huk och pratar en stund tills Elvis pappa kommer ner och så berättar vi för Elvis att Momo Katt ska få komma ut på söndag. Då tar Elvis min hand med sin lilla runda varma, klämmer till och säger "pff, pfff" och jag svarar "ja, på söndag kommer Momo ut" och ler, styrker honom över kinden och säger att vi ses ute i solen senare idag.

Mitt sovrumsfönster, kanske borde skickat det till fönsterElisabet i stället...