The bitter end

Idag ska man hålla sig från allmänheten. Det är nu folk man känner vänligen avslutar samtalen med det groteska Gott slut! Det är lika obehagligt som i kyrkan när bönen lyder ...därifrån igenkommande till att döma levande och döda... Jag ryser, andligen i alla fall, vid båda tillfällena.

Alla gräsliga tillbakablickar på det gångna året ger mig ångest - jag avskyr dväljandet i och babblandet om det man ändå inte kan göra något åt. Därmed inte sagt att man inte ska lära sig något av det som skett, men det maniska bakåtblickandet, i stort och smått, utan reflexion - nej tack!

Hur ska man nu handskas med detta? Se framåt säger jag! Man befinner sig där man är och hoppas/arbetar på att det ska bli bra framöver.

Absolut slöhet

Mitt i natten sitter jag och betalar mina räkningar och röker cigarill, efter att ha tittat på tre (!) avsnitt på raken av Sex and the city. Känns som om jag borde synda utav bara den för att uppnå balans gentemot de senaste två månadernas arbete. Har lyckats läsa någon enstaka sida på kvällarna, innan sömnen bedövat mig fullständigt.

Upp på morgonen som en zombie och iväg till jobbet - kolla att väskan, fiolen, saxofonen, gympakläderna, skridskorna, matsäcken, luciakläderna, genomläst rapport för ändring, utvecklingssamtalsunderlag skrivna till rätt elever och allt annat man ska ha med, i rätt kombination just den dagen i december, till sig själv och sonen, är med. Ja, jag vet att jag inte är ensam om detta, men i mitt liv är jag ensam om det, så det är det enda jag orkar med då.

Idag har jag inte klivit ur nattkläderna för annat än ett långt bad med en bok. Har läst, tittat på tv, Greven av Monte Cristo t ex, och löst korsord och soduko (jag bara inte orkar lära mig hur det stavas).

Efter en skön julafton hos Samuels farmor och därefter sång i midnattsmässan, då Samuel var med och sjöng på körläktaren - duktiga unge! - har jag inte gjort något vettigt. Jo, läst litet ur Hemlige kocken, som jag nog kommer att skriva om när den är utläst. Jag och Samuel alternerar läsning - han är helt förskräckt över vad som finns i vår mat, så han kan tydligen inte låta bli den.

Efter misslyckad chokladtryffeltillverkning dagen före julafton och på julaftons morgon, ser köket ut som ett slagfält, trots att städaren var här ett par dagar innan. Åtgärdas i morgon. Tryffeln ser ut som mina köttbullar, dvs som kattskit. Suck. Tur att jag kan mycket annat.

Månntro jag ska kliva ur nattkläderna i morgon och prova en promenad? Eller, kanske inte...

Arla morgonberöm

"Du är en milstolpe i vår släkt för du är så modern och så är du en bra mamma, du är sträng med strikta regler - det är bra! Du är inte bara lärare, du försöker förändra skolan också!"

Allt detta beröm fick jag av min son på väg till skolan för en kvart sedan - inte illa! Att han har uppfattat att jag som skolobservatör försöker förändra, det tycker jag är skarpt när man är nio år. Lade för övrigt sista handen vid senaste rapporten i natt och skickade iväg den.

Jag gav också Samuel mycket beröm igår kväll, då han spelade först saxofon och sedan fiol - tränade in ny låt på båda instrumenten och gav sig inte. Spelade och tog om, gång efter annan, tills vi båda märkte att han kunde låtarna. Arbetssegrar är inte att förakta - det är så de verkligt duktiga kommit dit de är! Samuel är helt bestämd på att han vill starta ett jazzband när han blir äldre.

Härligt med människor som vet vad de vill!!

Operabesök

Har alldeles just kommit hem från Folkoperan - tusan till att vara kulturell, eller hur - och funderar över modern opera.

Jag gick väldigt mycket på den s k Kungliga Operan i slutet av 70-talet och under 80-talet, men tröttnade på allt det bombastiska. Tyckte allt var likadant, sällan några överraskingar - ja, emellanåt någon sångare/sångerska som överraskade, men i övrigt som en dammig mekanisk krokodil. (Skum liknelse...)

Så kom Folkoperan och jag började gå dit i stället. Till en början var det mycket som överraskade, men till slut var det mest gråa betongväggar och folk med få och trasiga kläder som sjöng och lekte sex. Noll överraskningar - igen! Den mekaniska krokodilen rullade in, och jag gav upp opera.

Tyckte länge att det mest är rock, gärna hårdrock, som håller. Tycker jag fortfarande, by the way, men tänkte se litet i alla fall, när det nu gått så lång tid och jag ändå känner en av sångerskorna. Betongväggarna är numer permanentade, tycks det. Det som tillförts är litet spring ut och in genom dörrar á la Folkan och nyskriven operamusik, dvs många toner upp och ner i hög hastighet - de ska gärna ligga nära varandra också så det skaver i örat en aning, eller ordentligt.

Är jag elak?! Bra!

Det var Zarah jag upplevde. Och kanske fanns det något mer, än det jag skrivit ovan, att få ut av det hela, men det får bli en annan saga...

Mmmmmän...

Rockmusik och en vacker gitarrist, mmm! Tänkte att jag hade tröttnat på män... Det hade i alla fall inte min kropp, tjolahopp!!

November bara

I kväll har jag blivit bjuden på Robban Brobergs avslutningskonsert på Cirkus, avslutning på en turné, som jag förstått det. Dit har jag tänkt köra bil - med en framlykta. Och den polis som stoppar mig får byta lampa själv! Jag har försökt. Har försökt både med hjälp av instruktionsboken och genom att se hur det sitter ihop - fullkomligt omöjligt. Hittills i alla fall. Jag blir tvärarg när det inte går att lista ut hur det fungerar, det brukar jag kunna. Nå, Siri har en systerbil, och hon har bytt själv, så litet hjälp kan jag säket få där.


Den senaste månaden har jag varken skrivit eller läst bloggar - varifrån skulle jag tagit den tiden? Har bl a observerat en skola och skrivit rapport. En observationsvecka består av arbete och sovande. Punkt. Märkligt att man som vuxen kan bli så trött att ingenting riktigt fungerar, man bara stupar i säng och somnar. Inte ens läsning, inte mer än en en sida max, i alla fall.


November är en vegetativ månad, om man uttrycker sig snällt. Inte för att november tar illa upp. Sova och äta, säger min mekanism. I stort sett allt övrigt är en ansträngning. Månntro man var björn i förra livet?!

Fullmåne på Katarinavägen - tagen med min mobiltelefon.

Sex böcker, eller sju...

Nu har jag uppdaterat läslistan. Det har blivit en del litteratur jag inte tycker var särskilt bra. Rätt ofta läser jag ungdomsböcker, dels för att kunna tipsa mina elever och dels av intresse för vad de läser. Vi pratar förstås mycket om böcker, det ingår i mitt arbete. En av bibliotekarierna, på vårt lokala bibliotek, brukar ha bokprat för eleverna och då läser jag en del av det hon tipsar om. Inte alltid så lyckat, skulle jag vilja säga.

En av de böcker bibliotekarien tipsat om är Idilia Dubbs dagbok, en förfärlig historia om en ung flicka som blir kär i en man och hur de råkar ut för än det ena än det andra i 1850-talets Tyskland, där hon är på resa med sina föräldrar. Hon försvinner och hittas inte förrän efter mer än ett decennium, död. Bredvid henne hittar man bl a hennes dagbok, vilken är det man läser. Dagboken ska Genevieve Hill, Idilias väninna, ha försökt ge ut under många år, men först nu lyckats. Romantisk smörja, if you ask me, och dessutom är boken illa skriven. Handlingen är inte trovärdig, logisk, eller ens anpassad till den tid den förmodas utspela sig. Usch! Inte ens tonårsflickor ska läsa sådant, ja, eller särskilt inte de. Pojkarna närmar sig endast under hot, vilket de gör rätt i, i det här fallet.

Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri är fjärde delen av sagan om klanen Otori, välskriven janpanskinspirerad fantasy. Mycket spännande också. Femte delen, Och himlens vida väv, som utspelas före de fyra hittills utkomna böckerna, har nyligen kommit ut och ligger och väntar på mig på postuthämtningsstället (vad heter det egetligen, nu när inte posten finns??). Första delen heter Över näktergalens golv - absolut läsvärd, oavsett läsarens ålder. Kanske lättare att förstå vissa saker om man är vuxen.


Hannibal Rising, är också en del som utspelar sig före handlingen i de andra böckerna om Hannibal Lecter. Riktigt hemsk, precis som de andra böckerna. I denna bok är Hannibal en liten pojke till att börja med, och så kommer andra världskriget och ställer till det. Mer ska jag inte säga. Antingen tycker man om dessa hemska böcker eller inte. Kan inte tänka mig att där finns ett mellanting. Thomas Harris kan i alla fall berätta, det är säkert! Jag tycker om hans böcker just på grund av han får ihop sina historier så man bara måste läsa vidare. Inga hål, eller skeenden som inte hänger i hop. Jag har då inte hittat något sådant. Jag tror dessutom att människans ondska är obegränsad - historien har om inte annat visat att det är så - så det tilltalar mig att någon skriver bra om det.


Snabba cash, tycker jag var en spännade och mycket obehaglig, men klart läsvärd bok om folket runt Stureplan. Mord, misshandel, prostitution, droger och allt annat negativt man kan tänka sig om den miljön. Här fiktivt visserligen, men det är väl inte gripet ur luften precis. Den håller språkligt och intrigmässigt riktigt bra.

Försökte också läsa Kyrkdjävulen av Mikael Niemi, men den var tråkig och äcklig - haha, känner mig som en av mina egna elever med den snabbrecensionen (jösses, vad jag förolämpar dem - de säger mycket sällan så).

I boklistan, till höger, kan man hitta länkar till recensioner, med förbehållet att de är väldigt olika i kvalitén...

Hjärnstillestånd

Efter att ha varit kulturell hela veckan, vill jag bara ligga i sängen och läsa idag. Men icke - det blir... äsch, det blir det inte alls. Ska acceptera att huvudet vill vila.

Stressar man runt för mycket börjar en del detaljer, oviktiga som viktiga, falla en ur minnet. Det har förstås oroat mig rätt ordentligt, jag som förr aldrig glömde eller tappade något alls. När jag den senaste tiden misslyckats med att göra SvD:s svåra sudoku, vilket jag inte brukar ha något problem med, har jag skjutit undan vad det skulle kunna bero på, men rädslan har varit stor.

Kom för två dagar sedan på att jag börjat tillämpa en latmansvariant när jag gör sudokun, dvs jag skrev allteftersom med pyttesmå siffror i rutorna, de möjliga siffror som kan stå i varje ruta. Sedan verkar det som om hjärnan tyckte det var så trist att hålla på att den bara vägrade vara med. Slutade genast med det och höll allt i huvudet i stället - och si då gick det hur bra som helst!

Kontentan är att min hjärna behöver stimulans och arbete och inte sövande hjälp! Det är väl därför jag avskyr snälla lagompratande middagar och älskar middagar med folk som har olika åsikter och argumenterar för dem, i sak alltså - man behöver ju inte bli ovänner för att man är starkt engagerad. Egentligen behöver man inte heller tycka olika, bara man har en åsikt, bara man bryr sig på riktigt. Det är det rätt många som inte gör. I värsta fall upprepar de, utan att tänka själva, vad som är på modet att säga. Hu!!!



Frukostfönstret för en stund sedan. Solen genom persienner är en favorit, gillar ljusdynamiken som bildas.

Oj!

http://www.youtube.com/watch?v=1k08yxu57NA - kolla in! Ja, det har ni förstås redan gjort. Jag verkar vara litet efter i det här fallet...

Är det sant, eller är det skoj? Jag har tittat på alla inslag som finns om honom och gråter så det skvalar!

Blandvecka

I onsdags var jag på kulturkväll i Berwaldhallen, det där som Samuel med litet nedtonad röst påstod väl ändå var mest för tanter. Jodå, det var ungefär 3/4 tanter, eller kvinnor, som jag föredrar att kalla dem. Det är ju bra, då gör de något som de gillar.

Dorotea Bromberg styrde det hela. De författare som deltog och pratade om och läste ur, sina nya böcker var - alltså inte de böcker jag exemplifierar med här - Bodil Jönsson, har skrivit bl a Tio tankar om tid; Helena Henschen, skrev om de s k sydowska morden i hennes släkt i boken I skuggan av ett brott; Karin Thunberg som skrev Mellan köksfönstret och evigheten och slutligen Yrsa Stenius som relativt nyligen blev pressombudsman och skrivit bl a Lögnens olidliga lätthet. Jag har aldrig läst någon bok av Yrsa Stenius, men väl artiklar. Köpte dock, i Berwaldhallen, den bok jag nämnt här ovan.

Den mest spännande av dem tycker jag nog är Yrsa Stenius, hon tycks vara det bästa av en man och det bästa av en kvinna - då ur en mycket traditionell syn på man och kvinna - dvs känslig, nästan skör, och absolut skarp som ett rakblad. Hon läste ur sin nya bok Taxar, kärlek och sorg, som är självbiografisk. Helena Henschens nya bok verkar också intressant. Hon är en säker stilist och skriver nu om sin farmor Signe. Denna Signe tycks ha varit en mycket speciell kvinna. Boken, som inte kommit ut ännu, heter Hon älskade.



Mellan författarnas framträdanden spelade kletzmerbandet Chutzpah. De spelade jazzinfluerad kletzmer, vilket var ok. Jag föredrar ren kletzmer, visserligen.

Henry Bronett, vilken läste riktigt illa, och Johan Rabaeus läste texter, bl a ur en ny bok som verkade nästan Dickensk i sin myllrande miljöbeskrivning av Bombay. Shantaram på 900 sidor, får man nog ge sig ett jullov att läsa. Den är skriven av en från ett australienskt fängelse förrymd fånge. Han skrev boken i fängelset, dit han åter förpassades efter att ha hållit sig undan tio år i Bombays undre värld. Klart spännande!


Nu, 15.12, går solen ner bakom hustaket på ett av grannhusen och ett ensamt blad virvlar runt i solskenet. Måste bara kommentera det. Sådana små iakttagelser gör mig så glad.

I torsdags var jag på Eriks Gondolen, den högt belägna restaurangen i huset vid Katarinahissen, och åt trerätters middag med ett sällskap på 1o personer. Överreklamerat! God mat, ja! Särskilt hjortinnanlår med höstsvamp, bacon, smålök och grönpepparsky var otroligt gott - och jag som knappt tycker om kött alls. Men med de priserna tycker jag man kan begära bättre miljö - trägolvet var enormt slitet, toaletterna stank kiss (provade flera, och det var på damtoaletten!) och inredningen andades öststatslyxrestaurang på dekis. Baren var trevlig med kompetent personal - jag dricker ju inte alkohol just nu, men fick en alkoholfri drink som var fräsch och god. Utsikten är verkligen fin, en sommarkväll är det säkert alldels otroligt. Men, som sagt, mer kan man faktiskt begära.

I morse skulle jag byta till vinterhjul - steg upp halv sex och bar däck klockan sju. Missade visst tidsomställningen... Fick snopet återvända hem en timme.

Underhållande verksamhet

Jag är en lapp- och listmänniska, vilket jag skrivit om förut. Nu när jag sitter och plockar med pappersbitar och anteckningar, blir jag litet fascinerad över en del av mina anteckningar. Jag skriver upp vad folk säger på radio, på gatan, till mig, på restauranger... Sådant jag läser någonstans skriver jag också upp.

Hittade tre exempel:

Varför finns det sånger om jullov, men inte om mammaledighet? (Sonen...)

Seeds of Imaginations is an addicting flash toy type thing with a lot of beauty, but very little point. (Ingen aning...)

Mycket tyder på att det blir ett snigelår i år. (På Aktuellt eller liknande.)

Ja, så hittade jag tal jag hållit, utkast till dikter, massor av boktitlar och musikstycken. Konstiga bilder. Lappar, lappar, lappar.

Det tar 8 timmar till Peking från Stockholm.

Uppehållande verksamhet

Just nu sitter Samuel på ett plan som strax ska starta sin färd mot Peking. Jag är otroligt hönsmammig just nu. Men det är väl en normal mammareaktion, I guess. Hur det än är, kan jag inte tugga åt honom, så det är bara att sysselsätta tankarna med annat.

Tänkte försöka rensa litet bland gamla papper, en sysselsättning som är teraperande. Man behöver inte tänka så mycket och gör ändå så pass mycket nytta att man får fortsätta existera på planeten utan alltför dåligt samvete. När gammelkatten dog för drygt ett par år sedan, var jag så sorgsen att jag slängde 70 kg papper. Jo, jag vägde för att det verkade så oerhört mycket.

Nu har jag ordentligt knökat in allt möjligt under kvällar och dagar, så jag inte ska hinna tänka. En del jobb måste jag göra, speciellt som det är dags för en skolobservation snart igen. Och så alla borden... I dubbel bemärkelse - alla borden är fulla, mer eller mindre, av papper och tidskrifter och böcker och allt jag borde göra.

Inte mycket upplyftande i det här inlägget, inte. Jo, idag var jag och naturstädade med mina elever. Hade fått en dålig karta av kommunen så jag var litet osäker om var vi befann oss. Bad en elev gå till närmsta vägkorsning (trevägs) för att se vad en parallellväg hette. Gossen, 13 år, kommer tillbaka och säger på fullt allvar, dock med liiiiite frågande min: "Björkved". Jag slog mig för min andliga panna och klasskamraterna gick i däck, eh, i asfalt. Det var litet kul, faktiskt.

Stilla oktobermorgon

Stilla morgon med SvD, tända ljus och Vassilis Bolonassos som spelar behaglig musik i P2. Vi hade Siri här på middag i går, så så allt är nystädat och fint. Sorken blev hämtad av far sin för att åka till Eiksdalsbadet. Han återkommer vid lunchtid igen.

Ute är det grått och doftar fuktig höst. En svag vind får de gyllene bladen att röra sig litet och mitt fjuniga, okammade morgonhår att kittlas när jag går ut på balkongen.

Inomhus doftar det av stearinljusen och av de tre stora klockorna på, den från balkongen inlyfta, änglatrumpeten.

Sorken har blivit utlagd som Capatain Pyjamas på fadrens blogg. "Pappa frågade mig först," sa Samuel i morse när han visade mig.

Vanligtvis när människor säger god morgon till mig brukar jag tänka, ibland säga, att en god morgon säger ingen"god morgon", utan då sover man. En god morgon är det i alla händelser, trots att jag är vaken. Ska återgå till teet och ta mig några apelsinchokladpepparkakor till kulturdelen.

Idag tjurar bloggverktyget, texten pressas ihop och det går inte att dela in i stycken ordentligt. Suck. Jag envisas dock, det ÄR en god morgon!

Oktober bara

I går förmiddag var jag på styrelsemöte i stadshuset här i Nacka. Baksidan av huset är en ickeplats, dvs en rätt bortglömd plats, som folk passerar men aldrig egentligen stannar på. Det blir en öde känsla att vistas där. Jag är väldigt förtjust i sådana ickeplatser som finns här och var i vårt samhälle, mellan vägar, under broar, bakom hus, innan träddungen eller skogen tar vid, nära rondeller, i flervägskorsningar... Ibland finns där bänkar, men aldrig sitter där någon och bänkarna förfaller sakta. Det finns en lockelse i det, som för mig ger en 50-talskänsla. Jag, som är född på 50-talet, avskyr det! Kalt, grågult och trist! Usch! Men som sagt, det finns något som drar i det samtidigt.

Bilden här nedan visar en ovanligt "mysig" sådan ickeplats, bakom stadshuset. I gråväder dessutom - perfekt! Sådana platser ska upplevas, om man nu kan uppleva dem, i regn eller annat grått väder och ljus. Oktober, november och februarit är bra ickeplatsupplevelsemånader. I det grå blir platserna extra icke, liksom totalt stillastående och nästan döda. Som att hålla andan länge och stilla. Fascinerande.


Pysslarådran har slagit till igen! Igår virkade jag färdigt yllemössan jag lovat Samuel till vintern, i två av hans favoritfärger - mörkblå och turkos. Nu håller jag på med halsduken som hör till. I ena änden får den en lika bred rand som mössan har med turkost invirkat.

Idag är Samuel hemma, han hade väldigt ont i magen och i morse och är genomförkyld. Dessutom åker han till Peking med pappa i början av nästa vecka, så det är bäst att se till att han är frisk då.

Doris Lessing

Doris Lessing var ett mycket bra val till Nobelpriset i litteratur! Började fundera över vad jag läst av henne. Mindes två böcker, men insåg att jag måste titta igenom mina bokböcker. Sedan 1969 har jag skrivit ner titlarna på allt jag läst i bokväg, så det var bara leta.

1986 läste jag The grass is singing, 1988 Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem och Katter och 1990 Rufus.

Jag hittar ingen info om Giftermålen... Doris Lessing har den som en av sina favoriter enligt en intevju i DN: "Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem" är faktiskt en av hennes favoriter, tillsammans med "Staden med fyra portar" i Martha Quest-serien.

The Grass is singing läste jag nog under mina engelskstudier på universitetet, gissar jag av årtalet att döma. Det jag minns av Giftermålen... är bara att det inte precis var chick lit, ja, termen fanns ju inte då.

När jag bläddrade i mina bokböcker hittade jag flera andra intressanta författare som jag läst det mesta, eller mycket, av: Susanne Brögger (hittar inte danskt ö), Joyce Carol Oates, Anaïs Nin, Margaret Atwood, Ursula LeGuin och Jeanette Winterson. Den senare kan kanske komma ifråga för ett Nobelpris om 20 år, vem vet? Den jag har svårast för av dess är Oates - och ändå läser jag henne...

Läser jag bara s k kvinnliga författare, är säkert frågan när man skriver som jag gjort ovan. Om jag bara skrivit s k manliga författares namn hade ingen funderat. Eller så har jag fel, vilket skulle glädja mig! Nå, jag läser väldigt blandat, man skriver inte bara med könet s a s.

Mycket finns att säga om det jag läser - det gör jag ju stor del av min lediga tid. Somligt blir väl sagt här och där i mina inlägg.

Mitt första collage

Jaha, så här blev det - det första collaget. Plockade litet enkla bilder, inte så upphetsande, men jag har provat nu i alla fall. Laddade ner Picasa, ett fritt nedladdningsbart program, som Visionary Soul tipsade om. Kul! Nu blir det bildträning!

Hmmm, nu länkar jag till http://bloggkartan.se/registrera/15696/nacka/ för att få in min blogg på Nackakartan. Så det så!

Inför nattfrosten

Samuel ligger i sin sängoch lyssnar till Gerry Mulligan för att kunna somna, och jag sitter här och slåss med bloggprogrammet som vägrar lägga in de två första bildcollagen jag gjort på datorn.
De "vanliga" bilderna gick ju att lägga in. Suck. Jag hoppas framöver bli lika duktig som Visionary Soul på bildcollage.

Kastanjer plockar vi varje höst och lägger överallt och i fickorna dessutom - det innbär lycka enligt fransmännes sätt att se, läste jag för många år sedan. Tycker om tanken och också känslan i handen, när jag sticker ner den i jackfickan och kramar kastanjen. Samuel gör likaledes.

Det verkar bli frost i natt, så jag har plockat de sista krasseblommorna och ställt i en liten vas i matrummets fönster. Julkaktusarna, eller novemberkaktusarna, eller vad de nu heter, har jag också tagit in i kväll. Alla har satt knopp, lycka lycka!!

Min änglatrumpet har trumpet (hihi) låtit bli att blomma hela sommaren - nu har den rackaren trettio knoppar... Hur dum får man bli?! Två blommor har slagit ut och flera är på gång de närmaste dagarna. Har tagit in den för natten nu. Nedanstående bild tog jag i eftermiddags.

Alltså, bildeländet vägrar släppa taget om texten. Snacka om att limma!!

Jag är helt slut, men måste frysa in en del mat och hänga upp fuktig tvätt innan jag dyker ner i paulunen. Nå, det finns de´som värre e´än en smutsig liten tvätt, eller nåt... Det låter så tryggt med en svag aning av Gerry Mulligan från Samuel rum. Natti!

Sing Sing Sing

Vilken kväll Samuel och jag och ca 400 andra människor haft!! Vi har varit på konsert med Leif Kronlund och Skansens Storband. Tänkte att det vore fint för Samuel att få vara med på en så häftig konsert, med bl a Arne Domnerus. Nu visade det sig att han var så sjuk att han inte orkade vara med, men Hector Bingert var med istället som solist. Han spelade en enkel flöjt lika bra som saxofon och klarinett. Wow, vilket ös!!

Vi, dvs 17 stycken ur Kammarkören, skulle sjunga med i några låtar. Vi hade blivit specialtränade av en duktig sångerska och körledare som kan gospel bra. Det var så kul att få sjunga för full hals - inte det vanliga finliret som i mässor och requier.

För många år sedan sjöng vi Jesus Christ Superstar med bl a Lasse Lönndal, minns jag. Idag var det Malena Laszlo och Jakob Stadell som sjöng. Vi sjöng bara Hosanna ur den, men den satt ju sedan tidigare, så vi behövde inte noter där heller.

När publiken var i riktig gungning och klappade med och vrålade efter varje nummer, kom de tre extranumren. Det sista var Splanky (lyssna, ni känner säkert igen den).

När bandet började spela leddes en stapplande dam fram - Alice Babs! Hon greppade en mikrofon och tutade med samma klara fina röst som alltid. Otroligt!! Flera gånger har jag varit med om det. Vår kör sjöng med henne i Spanien 1987, där hon bodde då, och sedan dess har hon hoppat (nåja) upp efter våra konserter och sjungit flera gånger. Varje gång har jag tänkt att: Nu är det sista gången man får höra detta! Inte då! Och nu fick också Samuel se och höra henne live - det känns stort! Vi stod upp och applåderade och vrålade när hon sjungit färdigt.

Tänk jag blir gråtfärdig varje gång när Alice Babs sätter i gång med sitt jazzande. Och trumpetaren Peter Asplund, snygg och fantastiskt välsjungande förutom det gudomliga trumpetspelandet... Det var för mig, förutom Hector Bingert på klarinett, det bästa med kvällens fantastiska konsert. Och så var det himla roligt att sjunga själv också.

Samuel och jag vrålade låtar ihop i går kväll, efter körens träning, så det stod härliga till. Jag hade bett honom sjunga med där han kunde på konserten, vilket han också gjorde, berättade han efteråt.

Känner mig tacksam, återigen, över att få vara med om sådant här! Och över att kunna ge det till mitt barn också.

Efter körsången

Det var så vackert vid de låga lamporna när jag kom hem från körsången i kväll, 8 grader och aningen fuktigt. Njutning.

Morgondagen ska jag tillbringa i Näringslivets hus på konferens för observatörer. Bli serverad mat, minsann! Ingen som avbryter en hela tiden med frågor, ingen man behöver bli arg på (tror jag).

Ingen som man kan se ljuset i ögonen på. Men maten serveras vid bordet, som sagt...

Trädgårdsarbetartajm

Sååå trött vacklade jag upp vid halv tio för att göra mig och sonen i ordning för den gemensamma trädgårdsarbetsdagen ute på vår gård. Det visade sig att sonen hade migrän och måste få stolpiller och ligga inne ett tag. Själv hade jag också helst legat inne, men jag tycker att man ska vara med och hjälpa till med det gemensamma. Uppenbarligen är det inte en alltför vanlig inställning - av drygt 80 lägenheter fanns där folk från max ett tiotal, ungefär samma som alltid. Med andra ord borde jag legat kvar och sovit!

Nå, under ledning av trädgårdsgeneralen Eleonora krattade, klippte och rensade vi trädgården i strålande solksken. Så småningom kom sonen ut med sina tulpanlökar, de han köpt på Ulriksdal Eländiga Flower Inte Show. Svarta tulpaner ska det bli, det tyckte han verkade coolt. Så fick han sätta sina lökar med hjälp av sina kompisar.

Förutom Eleonora och jag, deltog Olle, den grekiske skomakaren, 2 x Ingrid, Inga-Lisa, Meit och några till som jag inte kan namnet på. De duktiga barnen, som krattade, skottade och klippte rosor och tuija, heter Greta, Samuel, Emil och Vincent.

Sedan gick ett par av killarna hem till mig för att spela på datorn, själv dök jag i säng och sov i 1 1/2 timme. Nästan lika arg var jag när jag vaknade, som när jag somnade. Gick och köpte mig en glass för att trösta mig. De ska sluta tillverka min älsklingsglass, Magnum Double Caramel och Janne i kiosken har slut på den. Suck. Det blev Magnum Strawberry White istället.

Och nu sitter jag här med mitt kliande ansikte, fullt av utslag. Gick på sminkparty, Mary Kay, köpte grejor för drygt 1600 kronor, sucka inte, stöna inte, tyck gärna att jag är tokig, och två dagar senare såg jag ut som om jag utsatts för strypförsök - över mer än halva ansiktet! Då bytte de till något för extremt känslig hy. Hej å hå! Jag är väl extremextremen, då. Hjälpte icke! Så nu har jag tjatat mig till en akutttid hos hudläkare på måndag. Mary Kay-försäljaren har fått tillbaka alla flaskor och medikamenter, det var snygga flaskor och tuber i alla fall, jättesnygga, och jag har fått tillbaka mina tråkiga pengar. De är inge snygga... Å inte jag heller, kli-kli.

Problemlösardjävulen tar över

Samuel pratade i telefonen och tryckte på någon/några knappar på tangentbordet på min laptop - och vips vreds hela skärminnehållet en kvarts varv. Nackspärrsläge!! Bara medan jag skulle försöka fixa det fick jag ont i nacken.

Inget funkade. Ringde x-et som är duktig på datorer. Han hade aldrig hört talas om problemet, men gav ett förslag som jag provade. Icke. Ringde en av våra datorexperer på jobbet. Icke. Bad mig ta med datorn till jobbet i morgon.

Skam den kvinna som ger sig. Jag kände tävlingsinstinkten/problemlösarinstinkten ta mig i besittning. I nackspärrsläge satt jag och tryckte och upptäckte flera olika saker man kan göra, som jag inte kände till. Men löste problemet det gjorde jag inte - på en god stund.

Hittade en rubrik som hette Hjälp och support, men det brukar jag aldrig ha någon hjälp av. Tittade litet på rubrikerna och fann en rubrik som gällde systemåterställning. Klickade vidare och där stod det att man kunde återställa datorn till ett tidigare läge man valde själv eller då datorn tydligen har återställts eller uppgraderats, jag vet inte. Dock var den angivna tidpunkten strax efter klockan tre i i går natt, så... Och hipps vipps vällingsäck, så var datorn som vanligt igen!!

Shit och Chanel vad jag är duktig! Tänkte skriva att jag känner mig duktig, men jag tycker faktiskt att jag ÄR duktig i det här fallet. Så det så. Tjopp, vad glad jag är!!

Liten kvällslyckotanke

Jag vill inte skriva ett inlägg. Jag är trött och ska lägga mig och läsa en stund.

Samuel ringde från sin pappa tidigare i kväll och sa att nu var det dags för mig att skriva ett nytt inlägg. Känner mig så lycklig över alla dessa barn som har sina särskilda krav och uttalar dem så tydligt. Mest är jag lycklig över Samuel förstås, men ibland sover hans lillasyster här, en absolut ljuvlig och mycket redig liten dam. Och i natt sover Cornelia, 6 år, här, det ska hon göra ett par nätter till eftersom hennes mamma är på kurs.

Tänk att jag, som inte skulle ha några barn, nu har ett eget, så "egna" de nu är - man äger ju inte barnen - och flera lånebarn. Det är en ynnest, och ger djup lyckokänsla, att få ha det så.

Kanske inte så mycket att skriva om i en blogg, men det är ett sätt att dela det just nu i natten. Känner mig som på målningen, litet vilse i skogen...

A propos födelsedagar

Det vackra förfallet...

Oh, what a morning!

Men, vilken morgon! Jag vaknade strax efter 5, ältade meningslösheter och insåg att det inte skulle bli mer sovande. Började läsa istället.

Klockan halv sex tassar Samuel in och vill sova bredvid mig. Efter två minuter viskar han att han är hungrig och jag svarar med lagom sträng mammaröst att han måste sova, frukost blir det senare. Han suckar tungt, och jag inser att han visst kan gå upp och göra sig en macka. Lyckligt smyger han upp, kommer genast tillbaka och är salig över det fina gryningsljuset. Han vill ut på balkongen och titta, så jag smyger iväg med honom och där står vi i morgonsvalkan och våra randiga Polarn o Pyret-nattskjortor och bara njuter av morgonens gråhet, bilarnas dämpade muller mot asfalten på Stockholmsvägen och att vi börjar småfrysa.

Jag lägger mig och läser igen, Samuel gör macka, sitter vid datorn en stund och tittar sedan litet på tv. Litet då och då kommer han in, nu ikädd sin röda morgonrock, och säger att det är så mysigt att pyssla runt så här på morgonen alldeles själv. Och jag blir så lycklig över att han är en sån myskork, att han kan ta vara på de små enkla stunderna med en så skön intensitet.

Klockan halv åtta, solen skiner höstklart ute nu, reser jag mig ur paulunen och ska försöka samla mig till en snabb frukost - då ringer det på dörren. Visst tusan, jag har ju födelsedag idag! Utanför står Siri med båda ungarna och sjunger "Ja, må hon leva". Med sig har de teckningar och presenter och nybakta morots- och hasselnötsmuffins, som Siri hittat på receptet till. Alla pratar i munnenpå varandra och det blir på något sätt muggar fram och te och tända ljus och kransen jag köpte igår på Kringelgården, eftersom de slutat med tårta (för ett år sedan) utan att meddela mig. Babbel och fniss tills plötsligt klockan är 8 och Samuel måste på med kläderna i en hast och kamma håret och iväg till skolan med Siri, som tar hans cykel i bilen för att han ska hinna till 8.20 då han börjar. Jag börjar klockan 10.00, så därför sitter jag här i nattskjortan och bloggar med en kopp te vid min sida. Men nu är det grått ute igen och vinden har friskat i.

Fin födelsedagsteckning från Cornelia, 6 år. Jag har fått ingående beskrivning av vad allt föreställer, fast det inte behövs...

För en stund sedan tjuvringde Samuel från skoltoaletten för att be mig ta med hans armbandsur eftersom han glömde det i rusningen i morse...

Det här är livet - många små vardagliga, enkla saker blandar sig med några ovanliga och blir ett sammelsurium, som gör mig lycklig! Jag är tacksam!

Höjden av lägerskola...

Lägerskolan förflöt lugnt. Det värsta för eleverna var nog när jag, vid lägerelden, berättade två hemska spökhistorier - de skrek och var alldeles förskrämda. Några höll för öronen. Hihi. Det hör till en lägerskola att man berättar hemska historier i mörkret. Jag brukar läsa Edgar Allan Poe, men nu hade jag glömt boken, så jag berättade en hemkokt Det skvallrande hjärtat.

Det värsta för mig, (det var väl straffet för de hemska historierna) och säkert för några av eleverna också, var höghöjdsbanan. Det är INTE en banan! Det är en bana högt uppe i luften; man börjar med att klättra uppför en grov repstege och går sedan på stockar och på lina mellan trädstammarna högt uppe i luften. Gräsligt, övermåttan gräsligt! Jag ville ju testa - innan jag såg banan, alltså. När jag väl såg den förstod jag vilket misstag jag begått.

Nå, jag såg ju på några av mina elever att de var kritvita i ansiktet och närmast svimfärdiga på den svåraste delen av banan. Insåg att så långt skulle jag inte komma. Man skulle sätta upp ett mål för sig, hur långt man skulle gå. Jag trodde att jag på sin höjd (pun unintended!) skulle klara repstegen och första vajern. Vojvoj!

Fyra av "mina" killar stod nera på marken och peppade mig, annars hade jag bra tagit tre steg på repstegen. Det var hemskt! Jag var höjdrädd, så höjdrädd att jag glömde hur jag skulle sätta händer och fötter och hur jag skulle styra musklerna. Ju högre upp desto sämre minne av hur man skulle göra för att t ex ställa sig upp från knästående.

Efter hundra om och men lyckades jag ta mig från repstegen till den mycket lilla plattformen, ca 30x30 cm, högt där upp i luften, ca 6 m upp. Jag stod på knä, krampaktigt kramande tallstammen. Kunde inte ställa mig upp, inte säkra mina linor på nästa bana, som var en stålvajer. Efter att killarna in i minsta deltalj instruerat mig lyckades jag säkra linorna, men sen var det tvärstopp!

"Ta tag i linan till vänster om dig och stig ut på vajern! Men ställ dig upp först!"

Jag, vit i ansiktet har de berättat efteråt, klamrade mig fast vid tallstammen, som vore den min bäste älskare, väste:

"Kan inte stå!"

"Ja, men du vet väl hur man ställer sig upp?!"

"Nä!!"

Noggrann instruktion, mina ben lydde slutligen.

"Gå ut på vajern!"

"Kan inte."

"Gå nu! Du väger väl inte ett ton, Amber!"

"Jo."

"Haha, den håller för fyra ton!!"

Jag måste ha sett väldigt sammanbiten ut, för en av killarna ropade kommandot:

"LE!!" till mig. Jag drog läpparna åt sidorna, som en ilsken hund ungefär, och höll dem så medan jag låååångsamt masade mig framåt på vajern, hållande i en lina som var parallell med vajern, fast högre upp. Vingel-vingel...

Nästa lilla plätt att stå på högt uppe i luften, ny trädälskare att krampaktigt krama. För att komma ner måste jag gå en stock och en hängbro - utan räcken, bara luft. Tvi.

Nästa gång ska jag göra som alla andra lärare och föräldrar - stå på marken och heja på eleverna! Så det så!

Vi paddlade också.

Jag anser, och mina elever med mig, att det var en mycket lyckad lägerskola. Alla var trötta efteråt, av någon anledning...

Gnällpipa

Just nu är jag sur och tvär och voro fem små dvärgar. Måste packa för att jag ska på lägerskola i morgon med mina elever - lusten ligger i höjd med de korviga sockorna som borde suttit på min anklar. Tvi. Jag vill inte. Tre dagar. Äääää.

Jaha, det är bara att slänga ner det sista och ta ett skutt ner i snarkofagen. Jobbig bok läser jag också - den står överst på läslistan här till vänster.

Nä-ä, nu skriver jag inte mer. Är tvärsur. Första meningen är en väldigt omgjord Povelrad, vilket somliga kanske känner igen. Annars brukar jag sjunga "Aspelut och lindelut och näsan full med nötter..." som ju är en annan välkänd sång.

Värst vad bisarra vi var idag då. Eller suuuura.

Till höger är väl ändå läslistan, och dvärgarna vor sex (nä, inte hade, utan voro).

Alldeles nyss II

Plötsligt vräker vitt, tungt hagel ner, så bilarna på parkeringen blir skräckslagna och börjar blinka och tjuta helt vilt! Samuel blir lycklig och provar gå ut i bara nattskjortan. Inte så lyckat, märker han.

Den lille hagelmannen tar på sig väst och regnjacka utanpå nattskjortan och så mammas stövlar och klafsar sedan lyckligt omkring i hagelsvärmen. Bygger en hagelgubbe med lönnkrona och vackra röda ögon.

Alldeles nyss

Ulriksdal Flower Show

I år blev det en besvikelse - inte mycket flower, mest krimskrams. Kanske litet mer kvalitetskrimskrams, hantverk av olika slag, men det är väl mest blommorna och trädgårdarna man vill se. Ytterligt få idéträdgårdar var där, flera som skulle visat idéträdgårdar hade hoppat av, och balkongidéerna var verkligen inte mycket att hurra för. Sloppy!

Diverse kungligheters brudbuketter visades i orangeriet - kön var lång som tre godståg ihop (vi hade tänkt titta om något var intressant, men gav upp när vi såg godstågledet). Slottet ingick också i priset, men det kan man ju se när som helst... Blir det inte bättre än så här framöver, så slipper de mina entrépengar i alla fall.

Jag förstod aldrig vad det blå tältet skulle var till för - kanske var det reklam för blå tält.
Första bilden jag tog av tältet blev misslyckad, folk skulle prompt gå där, andra bilden blev bra och just när jag skulle sänka kameran sparkade en liten kille in en blå boll i bildrutan, så jag fick ta en tredje.

Den lille tänkande gnomen skulle jag inte vilja ha i min trädgård, men det är väl olika hur man ser på det. Stolen med en sits av bark var litet kul och växthusets mönster tilltalade mig, som gillar upprepning i bilder. Sköldpaddan i betongplattan är enkel och vacker och den skira gräskronan vajade i vinden. Den kan man ha i idébanken framöver.

För en gångs skull är nog alla bilderna klickbara - och då blir de j-ä-t-t-e-s-t-o-r-a.

En historia

Såg ett tvprogram som fick mig att tänka på en historia:

Det var ett par som hållit ihop i tio år, ja, de var till och med gifta med varandra. De hade ett bra förhållande, ups and downs som alla andra, men på det hela taget bra. Bra sexliv alla tio åren. De hade försökt få barn länge, med flera missfall som resultat. Slutligen, efter 8 års försök, fick hon av läkare veta att hon aldrig skulle kunna få barn. Hon var för gammal. Sorg, arbete med att försona sig med tanken på att aldrig få barn. Han ville inte adoptera. Han var mycket yngre.

Hon åkte i väg till New York på konstresa det året hon fått veta att hon skulle förbli barnlös. Kanske för att trösta sig. Kanske för att skingra tankarna med något annat som kändes viktigt. Hon var trött under resan, orkade inte med att prova roliga drinkar, orkade inte med nattklubbar. Var litet förvånad över sig själv.

Inte hade hon en aning om att hennes man bedrog henne med en mycket ung flicka medan hon var var i New York. Hon kom hem och jetlagen tog den sista musten ur henne. Det tog flera veckor innan hon förstod att det inte var jetlagen. Vid det laget visste hon att hennes man bedragit henne, han hade inte berättat, men hon hade sett många tecken som tydde på att han ljög för henne och slutligen hade han erkänt, berättat hela (?) historien om den unga flickan som förfört honom på ett tåg. Flickan brukade göra det med gifta män, berättade mannen.

När hustrun visste att hon var gravid ringde hon, från sitt jobb, mannen och berättade. De tidigare gångerna han fått beskedet om att hon var gravid hade han vrålat av glädje, nu var han helt tyst. Hon lade bara på luren.

En kväll när mannen var på en arbetsrelaterad fest, ringde det på dörren. Hustrun öppnade i morgonrock. Utanför stod en mycket ung kvinna. Hustrun förstod omdelebart vem det var, blev arg och undrade varför flickan kommit. Hon hade kommit för att se hur den hustru såg ut som var så mycket äldre än mannen hon träffat, vad det var som lockade honom att stanna kvar hos hustrun. Hustrun öste förolämpningar över den unga flickan, talade om att det inte hade med ålder att göra, för ungdom gick över. Det hade med intelligens och humor att göra och det gick inte att förvärva hur som helst! Den unga flickan grät, hustrun veknade, tyckte synd om och släppte in flickan, bjöd henne på CocaCola, ömsom skällde ömsom tröstade och lyssnade, hela tiden medveten om barnet hon hade inom sig. Den unga flickan visste också om barnet. De pratade minst ett par timmar, grät och försökte förklara för varandra, försökte förstå varandra - var och en på sitt sätt.

Sent, när hustrun och flickan fortfarande satt i var sin ände av vardagsrumssoffan och pratade, stacks nyckeln i ytterdörren och mannen steg in i hallen. Tystnad. En flämtning och ett stön. Mannen kände igen flickans stövlar (detta var i december). Ytterst, ytterst långsamt steg han in i rummet där kvinnorna satt. Han hukade på golvet, huvudet i händerna, stötvis andning. Alla tre i rummet hade svårt att andas, svårt att veta hur ett samtal skulle kunna påbörjas dem tre emellan. Mannen halvt gömde sig bakom en stor fåtölj, stödde sig mot den när han reste sig.

Det blev ett hetsigt samtal, hustrun tyckte att mannen kunde gå med flickan, han behövde inte stanna kvar. Slutligen gick den unga kvinnan, mannen stannade kvar.

Hur det slutade? De trasslade sig igenom graviditeten, barnet var, trots allt, mycket välkommet när det föddes.

Två månader efter barnets födelse ringde mannen hem från en konferens, mitt i natten, och
berättade att han inte kunnat låta bli att vara otrogen igen. Hustrun låg med sitt lilla barn bredvid sig i sängen. Hon gav mannen, där och då, en månad att flytta ut. När barnet var tre månader flyttade mannen. Men det är en annan, för den f d hustrun, hemsk historia.

Historien utspelades för ungefär 9 år sedan.

Kling och klang

Nyss förklarade jag för sonen, med hjälp av pianot, skillnaden mellan moll- och durtreklang. Sedan fick han gissa på massor av treklanger - han gissade rätt på alla! Vi har också börjat med att jag spelar en treklang och han ska urskilja och rätt sjunga alla tre tonerna. Det går rätt så bra, dock inte alltid rätt ännu.

Varför gör jag nu detta med en nioåring? Jo, han vill söka till musikklasserna i Nacka nästa år. Proven består av dessa tester, och några till, så jag vill att det ska sitta i ryggmärgen på honom hur det låter. Så länge han tycker det är kul går det ju in fort. Bara några minuter långa övningar, i förbifarten, kör vi. Han har ju spelat fiol i fyra år redan och läser noter bra, så det är väl ingen stor grej för honom, trots allt. Själv hade jag aldrig i livet klarat det när jag var lika gammal som han.

På bilden har han mörkgult frömjöl på näsan efter att ha luktat närgånget på en ros; frömjölet syns som ett mörkare parti längst fram på nosen - för den som är uppmärksam.

Välj!

"Mamma, vad skulle du välja om du fick välja mellan snabb, smidig eller smart? Ja, smart är du redan så du får välja mellan snabb eller smidig."

"Hmm, jag skulle nog välja smidig...", klurar jag.

"Bra! För med smidig följer snabb, men med snabb följer inte smidig!" säger sonen och börjar sedan med nästa valsituation för mig - det är något med giftiga sporer och svampar. Jag vill inte välja mer, mumlar bara "Tyst, jag skriver..." och sonen återgår till att prata, utan att kräva något av mig, medan han ser på tv. Jag kan inte klaga över att han är pratsam och ger mig skavsår i öronen - hans båda föräldrar är likadana.

Tidigare i dag fick jag välja mellan att huset skulle rasa eller han skulle dö. Dessutom var jag tvungen att argumentera, för att han skulle tro på att jag fullständigt struntade i huset i ett sådan läge. Suck. Snart är det dags för någon ny knepig valsituation som han har hittat på.

Arbetet har dragit igång - nu på allvar

Nu har A Thousand Splendid Suns, som jag skrev om tidigare, kommit på svenska under titeln Tusen strålande solar, här recenserad i SvD den 23 aug, dvs igår. Den som inte vill läsa på engelska har nu chansen att, på svenska, läsa något annorlunda och spännande. Jag har den i färskt och mycket positivt minne!

Första veckan med eleverna är slut. Det varma vädret har gjort att luften stått stilla i klassrummet, men eleverna har tappert kämpat på trots detta. De har nu börjat läsa spanska, franska eller tyska, vilket många tycker är spännande.

Kollegiet har sina egna ämnen som är spännande - skolverket kommer att besöka oss två dagar under nästa vecka. För mig, som själv är ute och gör skolobservationer ett par gånger varje år, är det inget nytt - de tittar på precis samma saker som vi gör. En skola som jag observerade, ja, vi var två observatörer förstås, hade haft skolverket på besök samma termin och det visade sig att vi såg precis samma saker som var bra, speciellt värda att lyfta fram, och samma saker som behövde förbättras. Skillnaden mellan skolverkets inspektionoch en skolobservation är bl a att vi inte tittar särskilt på hur skollagen följs. Båda ser dock på hur Läroplanen och andra styrdokument följs, samma punkter följs under en inspektion/observation. Punkterna är de som finns som huvudrubriker i Läroplanen, dvs:

• Normer och värden
• Utveckling och lärande/kunskaper
• Ansvar och inflytande för barn/elever/studerande
• Skola och hem (gäller inte vuxenutbildning)
• Övergångar, samverkan, omvärld och utbildningsval
• Bedömning och betyg (gäller inte förskolan)
• Styrning och ledning

Rapporter kan man läsa på följande kommuners hemsidor: Tyresö kommun, Sollentuna kommun, Värmdö kommun, Uppland Väsby kommun, Ekerö kommun, Salems kommun och Nacka kommun - den senare är min ju hemkommun. Man får f ö inte observera i sin hemkommun.

Sonen har sin egen spänning. Han har börjat med slöjd idag för första gången. "Jag kommer att förbanna Gud om jag inte får syslöjd!" sa den den lille gossen dramatiskt för några dagar sedan. Nu blir det inget av med det, om det nu gjort någon skillnad, för han fick textilslöjd. I början av nästa vecka ska han iväg på sin första lägerskola, sova borta från mamma och pappa. Inget som oroar honom - förstås. Mamma är litet småängslig - förstås. Men bara litet. Jag har hört att andra barn klarat av det...

Återgår till den blekrosa, stillastående kvällen ute. Jag ser att hängbjörken vajar en aning i de yttersta spetsarna.

Lugnt biblioteksbesök - inte

Har varit på Dieselverkstan (modernt bibliotek här i Nacka, med bl a många spel och filmer) Samuel och hans kompis Alexandros och spelat Wii , det där tv-spelet där man ska röra på sig med en kontroll i handen. Man spelar t ex tennis, bowling eller boxas. Killarna var helt svettiga och ville att jag skulle spela bowling med den ene medan den andre vilade. Det gick bra. Sedan skulle jag boxas. Jag varnade dem - jag har sett mycket boxning när jag var yngre och jag får ett enormt adrenalinpåslag när jag håller på med något vildsint, behöver bara se det vildsinta så går jag igång.

Nå, jag boxade ner först den ene och sedan den andre och vann över båda på poäng när man skulle slå på en sandsäck. De var mäkta imponerade. En litet machoartad man, som var där med sina tre söner, sa litet nonchalant när jag gjorde bra i från mig på bowlingen: "Slår morsan er?!!" När jag sedan slog ordentligt i boxning sa han inte ett ljud mer. Det kan jag förstå - såg honom nämligen innan vi började...

I övrigt går det ganska lugnt till - snälla elever, som har vuxit om mig ordentligt. Stora händer och fötter och lååånga ben.

Läser Half of a Yellow Sun, som jag ännu inte kan säga så mycket om.

Stilla nattsudd

Svalka på balkongen, nattljud ur mörkret - mopeder, ungdomar som skrattar och pratar långt borta, raketer smäller som små knallar, bilar som väser förbi på Stockholmsvägen... Jag röker långsamt en cigarill och njuter av himlens mörker, de smala grålila molnen och den ensamma stjärnan rakt ovanför tallens topp.


Hämtar kameran och tar en bild av grannens ljuslykta där ljuset fladdrar på hennnes balkong. Katten stryker mot mina bara ben.




Och nu lägger jag mig och läser med en smak av augusti i kroppen.

Vintage

Nu går mina Chantalskor! Ja, inte själva, men jag säljer dem. Tycker om dem så mycket, men fötterna blev en storlek större när jag fick barn. Hoppades väl att jag någon gång skulle, tja, nä... Tycker de är så vackra på foten, ehh, var så vackra på foten.

Medan jag fotograferade skon, satte sig en annan snygging och vilade alldeles intill.

Shasta

Av någon anledning är bara den nedersta klickbar...

Harry Potter and the Deathly Hallows

Harry Potter and the Deathly Hallows utläst och därmed alla böckerna i serien. Några har jag läst både på engelska och svenska, men de flesta har jag valt att läsa direkt när de kom ut, alltså blev det på engelska. Ett par av böckerna kändes sega och jag fick anstränga mig för att läsa vidare. Det kan man dock inte säga om den senaste, som var på 608 sidor. Det tog visserligen ett tag innan texten tog fart och på mitten läste jag inte så långa partier eftersom annat lockade mer (källarröjning, haha), dvs det var litet väl händelselös väntan för min smak, men det gav utdelning, för sista tredjedelen var otroligt spännande och slutet mycket bra hopknutet. Jag är faktiskt imponerad över att J K Rowling lyckats dra ihop historien så lugnt och trovärdigt. Jag var rädd att jag skulle bli besviken på slutet, men jag är mycket nöjd!

Många recensenter har klagat på de stereotypa könsrollerna. Där håller jag helt med! Mammorna lagar mat, även om både männen och kvinnorna i familjerna arbetar utanför hemmet. Flickorna gråter och pojkarna biter ihop, eller känner inte så mycket. Det finns många fler exmpel! Jag menar inte att man behöver kasta om alltiop, det är heller inte trovärdigt. En bra författare får oss i alla fall att acceptera den värld de skapat, oavsett flygande bilar och drakar. Ett vanligt fel hos fantasyförfattare är att de bara i vissa avseenden kan tänka utanför våra ramar, tyvärr hamnar inte könsroller utanför dessa. Jag anser att om man ändå håller sig till ett annat sätt att (försöka) se på verkligheten kan man väl passa på, eller våga, göra det i ett vidare perspektiv, annars är man rätt snäv som tänkare. Ett undantag från snävheten är Ursula K LeGuin, som för övrigt är en mycket läsvärld författare!

Om man inte har läst någon av de senare böckerna i Potterserien blir det inte så intressant att läsa den sista boken, en hel del blir hängande i luften. Nå, på det hela taget tycker jag att Harry Potter and the Deathly Hallows är klart läsvärd, trots ovanstående invändningar. Det var bara det jag ville säga.

Amarcord eller Jag kan, jag befaller och jag vill!

Solen lägger varma strimmor över mitt ansikte, men jag vill inte vicka för persiennerna helt - det var ett tag sedan solnjutningen var så skön som nu. De stora lönnarna och den höga asken på gården väser i vinden, och med ens ser jag att solen står annorlunda, står inte längre i "sommar" riktigt... Mig gör det inget - jag älskar hösten!

Fnissar fortfarande åt gårdagens film på tv 2, Amarcord, som är en av mina verkliga favoriter:

Motorcyklisten som kör genom bilden i farlig fart med jämna mellanrum, något släpar alltid efter motorcykeln och någon ropar alltid "Scureeeza!" när han dundrar förbi.

Killgänget som sitter i ett garage i en bil och onanerar i takt, så framlyset blinkar medan de vrålar upphetsande kvinnonamn.

Dåren Teo som klättrar högst upp i ett träd och sitter och skriker "Volja una donna" (jag kan inte italienska, så låter det i alla fall) hela dagen och vägrar gå ner, tills dårhuset skickar en mininunnna som klättrar upp för stegen och ilsket ber honom sluta tramsa. En av doktorerna säger "Vissa dagar är han normal och vissa inte - som vi andra."

Teo och gammelgubben ska pinka vid vägkanten - klart, och gubben fifflar igen sin gylf! Men Teo glömde knäppa upp gylfen, vilket inte bekymrar honom. Han skakar bara litet på sina långa ben, ett i taget, så det ska rinna ut ur byxbenen och så åker de vidare.

Fascisttåget springer till marschmusiken som går i rasande takt, och han som säger om dem: "De sa bröd och arbete - hellre bröd och ett glas vin."

Någon spelar Internationalen, på fiol, i kyrkans klocktorn, fascisterna rusar ut och skriker och skjuter som galningar, så det klangar i klockan ordentligt. Efter mycket skrikande och skjutande och allmänt vansinne prickar de en grammofon , som ramlar ner ur tornet.

Morbror deltar i sin systers begravning och svimmar. "Ta honom till horhuset!" säger den dödas man och slänger med huvudet åt mågen till.


Och slutligen några härliga repliker ur filmen, sagda eller vrålade:

Jag kan, jag befaller och jag vill!

Du rör väl om med kuken i kaffet också?

Till och med hönsen skrattar åt oss.

Jag ska lägga stryknin i soppan! Men först ska jag ta livet av mig!

Farfar har gått vilse i dimman (två meter utanför huset) och säger, både rädd och sorgsen: Om döden är så här så är det inget vidare.


Som vanligt skrattade jag högt många gånger under filmen. Den är så befriande knäpp, levande och naiv, ja, eller livsvis kanske. Livet känns faktiskt lättare när jag sett Amarcord. Den som inte sett den - se den!!

Källarrensning

Så mycket skräp och onödiga saker man samlar på sig. Och det mesta man inte just nu har användning för tippas ner i källaren, eller på vinden om man har en sådan istället. Till hösten har jag bott här i 14 år - och samlat skräp! Eller päk, som Samuel sa när han var väldigt liten.

Två rediga billass gick till sopstationen i Östervik. Så skönt att bli av med det och samtidigt så äckligt att vi har saker som är fullt användbara som vi bara slänger bort. Jo, äckligt! Det är en obehaglig, vidhäftande, omoralisk, dåligt-samvete-känsla. Jag menar, det var inte bara jag där på stationen, det var bilkö!

Det gick i alla fall mycket lättare än jag trodde att kasta. Min gamla docka och hennes kläder hade jag kvar, hon var alldeles kletig i plasten. Usch! Slängde allt utom några docklakan min mamma sytt och broderat och en fin stickad klänning jag hade som kanske 1-åring.

Allt gick bra tills jag kom till mina gamla, breda, rosa sidenband som jag hade i håret när jag var väldigt liten till ungefär när jag började skolan; alltid en stor rosett mitt på skulten - det finns foton på det. När jag fick dem i handen brast jag i gråt. Tusan vet varför. Och varför i hela världen hade jag sparat dem??? Fullkomligt idiotiskt! Det gjorde nästan ont att kasta dem, fast jag inte, medvetet i alla fall, ens själv minns att jag burit dem.

Kom på att jag gjort en målning där rosetten finns med. Den är inte tänkt att likna mig och mig, så att säga, jag har bara använt oss som modeller för att jag kan oss bäst. Åtminsone mitt vuxna jag...

Jag har fått många olika tolkningar på vad den föreställer/betyder. Någon som vill ge sin syn på den, så välkommen! Ingen (väldigt många har sett den och uttalat sig, eftersom den varit med på en utställning för länge sedan), hittills, har sett den så som jag tänkt den - men det har inte någon betydelse för mig. Var och en måste ju tolka på sitt sätt, det är bara spännande.

Plötsligt fick jag lust att skriva en dikt om den sorgsna vuxna kvinnan som står med de gamla sidenbanden i handen (jag vet, det kan lätt bli kletigt, men det blir det inte, jag är allergisk mot kletiga texter).

Så långt en källarrensning kan leda.

Dårpippi

Får ett SMS: En konstig bild på en knöl och en liten röst som lugnt och bestämt säger:

"Är detta mitt knä, eller är det ett myggbett? Det får ni veta i Samtal med Samuel i morgon. Eeeeh... det var allt från Samtal med Samuel idag. Hej Då!"

Jag log - och längtade efter ungen som ständigt har nya idéer. Ja, och så skickade jag ett liknande (att man aldrig kommer på något eget - jo, förresten, det gör jag) där jag tog en bild på sonens gamla kanintoffel och så frågade jag om detta var en kanin eller en toffla, svaret skulle komma i programmet Kaniner och tofflor.







Det egna jag kom på, gjorde jag idag. Sedan Samuel fick sin mobiltelefon för en vecka sedan har en skåning svarat, två dagar, när man ringt på Samuels nummer. Jag ska försöka ordna det med Telenor, men där är det jämt kö när man ringer. Nå, idag när jag såg på nummerläsaren att sonen ringde svarade jag på bredaste skånska, med rullande tungrots-r:

"Du har ringt till skjååoningen, det är alltså skjååoningen du talar med." Samuel skrattade gott varje gång jag upprepade detta. Till slut satt vi i var sin ände av fonen och skrattade, liksom i omgångar, ni vet när man sporrar varandra att fortsätta fniss-skrattet som aldrig vill ta slut.

Jag är fullt medveten om att jag borde förverkliga mig när han är hos sin pappa. Nej tack, jag är redan verklig. Jag läser i stället. Jag är också fullt medveten om att vi inte verkar riktigt kloka - men vi har rätt roligt, faktiskt!